Hur grät Avraham över Sará?

Vår moder Sará dog överraskande i Chevron. Glädjen som Avraham avinu hade över att ha gått segrande genom det tionde provet och den välsignelse som det förde med sig, blev vänd i sorg. Avraham kom för att sörja och gråta över Sará.

Men den skrivna Torán gömmer en hemlighet när det gäller vår faders gråt. I ordet livkotah –לבכותה  – som översatts som “begråta henne” finner vi att bokstaven chaf –כ  – i den masoretiska texten är mindre än resten av bokstäverna. Det finns sammanlagt åtta – eller möjligtvis nio – bokstäver i Chumash – Pentateuken, de fem moseböckerna – som är mindre och detta är andra gången detta fenomen förekommer. Om vi utgår från att detta inte är orsakat av felkopiering av texten sedan Moshé skrev Torán, måste vi fråga oss vad det beror på. Varför är bokstaven chaf –כ  – mindre i detta ord? Det är uppenbart att den Evige vill lära oss något viktigt, för inte den minsta bokstav av Torán kommer att gå förlorad förrän allt har uppfyllts (Matt 5:18). Normalt förstår man förekomsten av denna mindre bokstav som att Avrahams gråt var mindre än normalt. Torán visar inte heller att Sarás död gjorde speciellt djupt intryck i Avraham. Varför?

En av anledningarna till att Avraham inte grät så mycket var att han visste att han skulle få möta Sará den dag då de döda kommer att väckas upp. Det stämmer väl med Shauls ord i 1 Tessalonikerbrevet 4:13-18 där det står skrivet: ”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jeshua har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jeshua tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Messias Jeshua uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” (SFB reviderad)

Avraham väntade på att den himmelska staden skulle komma ner till Kenaans land där han för tillfället bodde som främling, som det också står skrivet i Hebreerbrevet 11:13-16: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden (bör förstås som landet – d.v.s. Kenaans land). De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (SFB)

Här handlar det inte om att själen kommer till den himmelska staden när man dör, för ingen har ännu fått del av det som utlovades om den tillkommande världen, som det står skrivet i Hebreerbrevet 11:39-40: ”Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.” (SFB) De som har dött har ännu inte fått det som var utlovat. De kommer att få det när Messias kommer tillbaka och väcker upp dem som dött i tron.

Vår fader Avraham grät alltså inte så mycket för sin älskade hustru, eftersom han visste att han skulle få möta henne igen vid de dödas uppståndelse.

Det judiska folket har som sed att de närmast sörjande fastar dagen då någon avlider. Begravningen bör ske samma dag, eller åtminstone så fort som möjligt. Enligt halachàn – den praktiska rabbinska lagen – finns det tre sorgeperioder efter att en nära släktings begravning: en vecka, en månad och ett år. Under första veckan finns tio speciella regler: