Parashá 25 Tsav

3 Mosebok 6:8 (6:1) – 8:36

Av K Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

1. 6:8-18 (6:1-11 hebreisk version)
2. 6:19 – 7:10 (6:12 – 7:10 hebr.)
3. 7:11-38
4. 8:1-13
5. 8:14-21
6. 8:22-29
7. 8:30-36
8. Maftir: 8:33-36

Haftará: Jeremia 7:21 – 8:3; 9:22-23

Tsav

Betyder “befall”.

Kommentarer

Första aliján, 6:8-18

6:9    “Ge Aharon och hans söner denna befallning: Detta är lagen om brännoffret: Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten till morgonen och elden på altaret skall där hållas brinnande.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som ”lagen” är torá, som betyder ”instruktion”. Vi ser här ett exempel på hur ordet torá kan vara begränsat till att beteckna en specifik instruktion om uppstigandeoffret, som också kallas ”brännoffret”. I detta textavsnitt finns specifika instruktioner för Aharon och hans söner, prästerna. De instruktioner som gavs om de olika offren i den föregående parashán, är allmänna instruktioner för hela folket. Men i denna parashá finns detaljerade och kompletterande anvisningar för prästerna angående de offer som tidigare nämnts.

Detta lär oss också att när himmelsk uppenbarelse kommer till oss, får vi inte allt på en gång. Först får man en generell bild och därefter lyfter Anden fram fler detaljer om de saker som blivit uppenbarade på ett generellt sätt. Torán har skrivits för att harmonisera med det mänskliga sinnet. Sinnet arbetar inte på ett linjärt sätt, utan cirkulärt. Det vill säga när ett tema ges, följer man inte ett linjärt schema utan går fram på ett cirkulärt sätt, eller snarare som en spiral. Det går fram en bit med ett tema för att sedan gå tillbaka till samma tema igen och ge mer detaljer. Därefter går det vidare med ett annat tema som är relaterat till det första. Sedan går det tillbaka och ger mer detaljer till något av de teman som tidigare behandlats o.s.v.

Så är det i detta fall. I Vajikrá 1 har det redan getts allmänna instruktioner om uppstigandeoffret och i denna parashá behandlas nu samma tema igen med fler kompletterande detaljer om detta offer. Samma sak sker med de andra offren.

Det fanns flera eldar på altaret. Rabbinerna är inte överens om hur många eldar det fanns på altaret. Man talar om två till fyra olika brasor. En av dessa brann ständigt, som det står skrivet i denna vers och i versarna 12 och 13:

“Men elden på altaret skall hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon skall prästen där antända ny ved, och ovanpå veden skall han lägga uppstigandeoffret och bränna fettstyckena av fridsoffret. Elden skall alltid hållas brinnande på altaret. Den får inte slockna.” (SFB reviderad)

Torán upprepar tre gånger vikten av att inte låta elden slockna på altaret. För att en eld skall kunna brinna krävs tre ingredienser: brännbart ämne, syre och värme. Om en av dessa saknas kan ingen eld brinna. Den eld som fanns på altaret i tabernaklet hade fallit från himlen. Prästerna hade uppgiften att hålla den elden levande hela tiden. Värmen fanns i lågorna och i de brinnande kolen. Syret kom från luften runtomkring. Enbart ved behövde läggas till.

Det lär oss hur viktigt det är att hålla den himmelska elden brinnande på det personliga altare som var och en av oss har i sitt inre. Varje morgon måste man lägga mer ved på elden.

Vad är ved?

Ved är resultatet av ett träds liv och död. Det står skrivet att Torán är ett livets träd, jfr Ordspråksboken 3:18. Även Mashiach jämför sig själv med ett träd, jfr Lukas 23:31; Johannes 15:1. Det lär oss att det brännbara ämne som håller elden vid liv i våra hjärtan är Torán och Messias. Messias liv och död har skapat tillräckligt mycket ved så att vi kan brinna i evighet inför den Evige. Varje morgon måste man lägga på mer ved i sitt hjärta så att man ständigt kan brinna inför den Evige.

Veden läggs till elden när man ber, lovsjunger och studerar Skrifterna, vilket alla trogna gör varje morgon. Det enda sättet att hålla den himmelska elden brinnande i våra liv är att lägga på mer ved. Det är en daglig syssla.

Kära läsare, om du upplever att elden i ditt andliga liv håller på att slockna behöver du ta detta bud på allvar och be, läsa och studera de andeinspirerade Skrifterna varje morgon.

Syre finns i luften. Det hebreiska ordet för vind är ruach.[1] Ruach översätts också som “Ande”. Det lär oss att den Eviges Ande är syret för den himmelska elden. Om Anden saknas i bönen och läsningen kommer elden att slockna.

Låt inte heller värmen saknas i vår överlåtelse till den Evige. Värmen kan symbolisera kärleken och intensiteten av vår iver, på hebreiska kavaná.

Se till att elden inte slocknar i ditt liv

I 2 Timoteus 1:6 står det skrivet:

“Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning…” (SFB)

Här handlar det om elden av tjänsten att proklamera de goda nyheterna (på grekiska ”evangelist”).

6:15  “Och prästen skall ta en handfull av offret, av det fina mjölet som hör till matoffret och av oljan, dessutom all rökelsen som ligger på matoffret. Detta skall han bränna på altaret till en ljuvlig doft, som ett påminnelseoffer till den Evige.” (SFB reviderad) – Här talas det om all rökelse på matoffret. Enligt Rashi lär det oss att alla matoffer hade rökelse, inte bara den första typen som nämns i förra parashán, jfr 3 Mosebok 2:1-2.

6:17  “Det skall inte bakas med surdeg. Detta är deras andel som jag har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret.” (SFB) – Det finns två olika typer av offer när det gäller nivå av avskildhet. Det finns högheliga offer, på hebreiska kodshei kadashim, och offer med mindre grad av avskildhet, på hebreiska kadashim kalim.

Dessa är högheliga offer:

·         Olá – uppstigandeoffer

·         Minchá – matoffer

·         Shelamim tsibur – folkets fridsoffer

·         Chatat – syndoffer

·         Asham – skuldoffer

Dessa är de offer med lägre grad av avskildhet:

·         Shelamim jachid – individens fridsoffer

·         Todá – tackoffer

·         Bechor – ett förstfött handjur

·         Maaser behemá – tiondet på djur

·         Pesach – påskoffret

De offer som har en hög nivå av avskildhet och som går att äta, får bara ätas av de manliga prästerna inom tabernaklets eller templets förgård. Dessa djur måste slaktas vid altarets norra sida.

De offer som var mindre avskilda och som kunde ätas, fick prästerna och deras familjemedlemmar äta antingen i templets förgård eller inom Jerushalajims murar. Dessa djur kunde offras var som helst inom förgården.

Resterna av det individuella fridsoffret och Pesach-offret kunde alla israeliter äta inom den avskilda staden, både män, kvinnor och barn som var rituellt rena.

6:18  “Alla av manligt kön bland Aharons barn skall äta det. Det skall vara deras eviga rätt av den Eviges eldsoffer från släkte till släkte. Var och en som rör vid det blir avskild.” (SFB reviderad) – Även de Aharons manliga ättlingar som hade något lyte i kroppen, kunde äta av de offer som var högheliga, trots att de inte kunde tjäna som präster, jfr 21:21-22.

Här ser vi hur Torán gör en klar gränsdragning mellan män och kvinnor när det gäller tjänsten inför den Evige i denna världen. Mannen har ett större ansvar att leda tempeltjänsten i församlingen och i hemmet. Däremot finns det ingen skillnad mellan könen i den himmelska tempeltjänsten enligt Malki-Tsedeks sätt, som det står skrivet:

Galaterbrevet 3:28: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ett i Messias Jeshua.” (SFB reviderad)

Skillnaden mellan könen har av den Evige lagts in i denna tidsålder. I den tillkommande tidsåldern kommer de som blir förvandlade inte att ha något kön, utan kommer att bli som änglarna i himlen, som det står skrivet i Markus 12:25:

”När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen.” (SFB)

Andra aliján, 6:19 – 7:10

6:20  “Detta är den offergåva som Aharon och hans söner skall offra åt den Evige på den dag då någon av dem blir smord: en tiondels efá fint mjöl som det dagliga matoffret, hälften på morgonen och hälften på kvällen.” (SFB reviderad) – De vanliga prästerna offrar detta matoffer enbart den dag som de blir invigda till tjänst. Men översteprästen måste offra det varje dag, för att det skall bli ett ”dagligt matoffer”, som det även står skrivet i 3 Mosebok 6:22:

“Den präst bland Aharons söner som blir smord i hans ställe skall göra det. Detta skall vara en evig stadga. Som ett heloffer skall det brännas åt den Evige.” (SFB reviderad)

Detta matoffer, som översteprästen offrade två gånger per dag, betalades av honom själv.

Tredje aliján, 7:11-38

7:12 “Om någon vill offra det som ett fridsoffer, skall han förutom det slaktdjur som hör till fridsoffret bära fram osyrade kakor blandade med olja, osyrade tunnkakor smorda med olja och fint mjöl, hopknådat i form av kakor som är blandade med olja.” (SFB reviderad) – Den tacksamhet som man får när man upplever ett under eller ett himmelskt ingripande, uttrycks genom ett fridsoffer. Med utgångspunkt från Psalm 107 har man etablerat fyra orsaker till att frambära detta offer:

·         Psalm 107:4   – när man blivit beskyddad under en ökenresa.

·         Psalm 107:10 – när man blivit befriad från ett fängelse.

·         Psalm 107:17 – när man blivit frisk eller helad från en allvarlig sjukdom.

·         Psalm 107:23 – när man blivit beskyddad under en resa på havet.

I Psalm 107:22 står det skrivet:

“Må de offra lovets offer och förkunna hans verk med jubel.” (SFB)

I Jona 2:2-10 står det skrivet:

“Och Joná bad till den Evige, sin Gud, i fiskens buk. Han sade: "Jag ropade till den Evige i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmar omslöt mig, alla dina brottsjöar och vågor svepte över mig. Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon.
Men jag skall åter få skåda ditt avskilda tempel. Vatten omslöt mig ända upp till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde in mitt huvud. Till bergens grund sjönk jag ner, jordens bommar slöts för evigt bakom mig. Men du förde mig levande upp ur graven,
Evige, min Gud. Medan min själ tynade bort i mig tänkte jag på den Evige, och min bön kom till dig i ditt avskilda tempel. De som håller sig till fåfängliga avgudar överger den nåd de fått. Med tacksägelse vill jag offra åt dig, vad jag har lovat vill jag infria. Frälsningen är hos den Evige!"” (SFB reviderad)

I Psalm 27:6 står det skrivet:

“Nu kan mitt huvud höja sig över mina fiender runt omkring mig. Jag vill offra jublets offer i hans hydda, jag vill sjunga till den Eviges ära och lova honom.” (SFB reviderad)

I Psalm 50:14, 23 står det skrivet:

“Offra lovets offer åt Gud och infria dina löften till den Högste... Den som offrar lovets offer ärar mig. Den som ger akt på vägen, skall jag låta se Guds frälsning.” (SFB)

I Psalm 116:17 står det skrivet:

“Åt dig vill jag offra lovets offer, den Eviges namn vill jag åkalla.” (SFB reviderad)

Idag, när det inte finns något tempel, bör den jude som blivit befriad från någon av dessa fyra faror be en speciell tackbön i synagogan, som kallas birkat hagomel, i stället för att offra ett tackoffer.

7:13  “Tillsammans med kakor av syrat bröd skall han som offergåva bära fram det slaktdjur som hör till det fridsoffer han offrar som fridsoffer.” (SFB reviderad) – Enligt Talmud,[2] bestod varje typ av matoffer av tio brödkakor.

7:14  “Av detta skall han bära fram en kaka av varje offer som en gåva åt den Evige. Denna skall tillhöra den präst som stänker fridsoffrets blod på altaret.” (SFB reviderad) – Prästen fick en brödkaka av varje sort, sammanlagt fyra olika bröd, som motsvarar tiondet av offret. Resten av bröden åts av den som offrade.

7:20  “Men den som äter kött av den Eviges fridsoffer medan han är oren, han skall utrotas ur sitt folk.” (SFB reviderad) – Här talas det om rituell orenhet i någons kropp. Det straff som kallas karet, eller ”avklippning”, innebär att hans själ blir avklippt från dess andliga källa och att han blir utsatt för ett direkt straff från himlen. Enligt Rashi innebär det att han dör barnlös och i förtid.

Man kan se likheten mellan att äta tackoffren, som bestod av kött och bröd, och äta av Herrens bord. När man äter av Herren Jeshuas bord med en attityd av förkastelse och förakt mot syskonen, är det som att äta det som oren, vilket gör att man får en himmelsk dom över sig. Eftersom de avskilda i Korint inte erkände sina syskon som delaktiga i samma kropp, kom en dom över dem. Den domen orsakade att många blev sjuka och dog i förtid, som det står skrivet:

1 Korintierbrevet 11:27-32: “Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade. Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.” (SFB)

Det budskap som man ger när man äter brödet, som symboliserar Messias utlämnande för sin församling, är att vi alla är en kropp i honom, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 10:17:

“Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.” (SFB)

När man då tar del av en del av detta bröd tillsammans med de andra, gör man en proklamation av enhet. Det problem som fanns i Korint var att de som tog del av detta bröd, och på så sätt proklamerade sin enhet med kroppen av de troende, samtidigt levde i splittringar och hade kritiska attityder och förakt mot varandra. Man kan inte proklamera en sak och leva en annan. Man kan inte predika en sak som man inte lever. En sådan attityd orsakar dom. I detta fall blev resultatet av denna dom sjukdom och för tidig död. Om det i våra församlingar nu finns många sjuka och sådana som dött i förtid bör vi fråga oss: Vad har vi för attityder gentemot varandra?

Vad viktigt det är med kärleken mellan trossyskonen!

7:26  “Och ni skall inte förtära något blod, varken av fåglar eller boskap, var ni än bor.” (SFB) – Det betyder att juden kan äta blod av rena fiskar och rena gräshoppor. Bara blod av fåglar och djur på marken är förbjudet för honom.

De utvalda bland folken har också skyldighet att undvika att äta blod från vissa djur, som det står skrivet i Apostlagärningarna 15:19-20:

”Därför dömer jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud, utan endast skriva till dem att de skall avhålla sig från sådant som orenats genom avgudadyrkan, från otukt, från köttet av kvävda djur och från blod.” (SFB reviderad)

7:34 “Ty av israeliternas fridsoffer tar jag viftoffersbringan och offergärdslåret och ger dem åt prästen Aharon och åt hans söner som en evig rätt från Israels barn.” (SFB reviderad) – Viftoffret blev viftat framåt och bakåt, samt uppåt och neråt. Dessa rörelser proklamerar att den Evige leder och regerar över hela världen åt de fyra väderstrecken och att Han är den som äger himmel och jord.

Fjärde aliján, 8:1-13

8:2 “För fram Aharon och hans söner tillsammans med honom, deras kläder och smörjelseoljan samt syndofferstjuren och de två baggarna och korgen med de osyrade bröden.” (SFB reviderad) – Nu får Moshé order om att installera prästerna i sin tjänst. Denna invigning varade en vecka och slutade i den första månaden av det andra året efter uttåget, jfr 2 Mosebok 29:30, 35-37; 3 Mosebok 8:35. Tabernaklet blev slutligen uppsatt den första dagen i den första månaden, jfr 2 Mosebok 40:2, 17.

8:12 “Han hällde en del av smörjelseoljan på Arons huvud och smorde honom för att helga honom.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi hällde Moshé först oljan på huvudet och därefter strök han oljan mellan ögonbrynen med ett finger.

Femte aliján, 8:14-21                                 

8:15  “Sedan slaktades den, och Moshé tog blodet och strök med sitt finger runt omkring på altarets horn och renade altaret. Men det övriga blodet hällde han ut vid foten av altaret och avskilde det för att bringa försoning för det.” (SFB reviderad) – Moshé tjänstgjorde som präst under de sju dagar som prästinvigningen varade. Han frambar alla offren och visade så Aharon och hans söner hur tjänstgöringen vid tabernaklet skulle gå till.

Sjätte aliján, 8:22-29

8:22  “Därefter förde han fram den andra baggen, prästvigningsbaggen, och Aharon och hans söner lade händerna på baggens huvud.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi var detta ett fridsoffer, jfr 2 Mosebok 29:22, 28, för begreppet miluim, som översatts som ”prästinvigning”, har en liknande betydelse som shelamim, som betyder ”fridsoffer”. Både miluim och shelamim betyder ”fullheter”.

8:28  “Sedan tog Moshé det ur deras händer och brände det på altaret, ovanpå uppstigandeoffret. Det var ett invigningsoffer till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt den Evige.” (SFB reviderad) – Invigningsoffret måste brännas upp ovanpå, eller efter, uppstigningsoffret. Det lär oss att prästtjänsten grundar sig på helöverlåtelse. Om det inte finns helöverlåtelse i den Eviges tjänare, kommer tjänsten inte att behaga honom.

Sjunde aliján, 8:30-36

8:30  “Och Moshé tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och stänkte på Aharon och hans kläder, på hans söner och hans söners kläder. På detta sätt avskilde han Aharon och hans kläder, hans söner och hans söners kläder.” (SFB reviderad) – Smörjelsen blev stänkt både på Aharon och på hans kläder. Det lär oss att det finns smörjelse både för det personliga livet och för tjänsten. Det personliga kommer först, sedan tjänsten. Den personliga smörjelsen tjänar till att fungera i det dagliga livet, i familjen. Den är viktigare än smörjelsen för tjänsten. Det är viktigt att den som har en tjänst bland den Eviges folk inte missköter sin familj och sitt personliga liv. Smörjelsen, som är Messias Ande, har getts för att i första hand påverka det personliga livet och familjelivet och därefter tjänsten.

I denna parashá finns bud 131-148 av de 613:

131. Påbud om att dagligen ta bort askan från altaret, 3 Mosebok 6:10 (6:3).

132. Påbud om att dagligen tända eld på altaret, 3 Mosebok 6:13 (6:6).

133. Förbud mot att släcka elden på altaret, 3 Mosebok 6:13 (6:6).

134. Påbud om att äta resten av matoffren [menachot], 3 Mosebok 6:16 (6:9).

135. Förbud mot att tillreda resten av matoffren som chamets (något som jäst), 3 Mosebok 6:17 (6:10).

136. Påbud för översteprästen om att offra matoffer två gånger om dagen, 3 Mosebok 6:20 (6:13).

137. Förbud mot att äta av ett matoffer som tillhör en präst, 3 Mosebok 6:23 (6:16).

138. Påbud för prästerna om att offra syndoffer [chatat], 3 Mosebok 6:25 (6:18).

139. Förbud mot att äta av ett syndoffer [chatat] vars blod blivit stänkt på det inre altaret, inne i helgedomen, 3 Mosebok 6:30 (6:23).

140. Påbud för prästerna om att offra skuldoffret [asham] enligt de regler som Torán satt upp, 3 Mosebok 7:1.

141. Påbud för prästerna om att offra fridsoffer [shelamim] enligt de regler som Torán satt upp, 3 Mosebok 7:1-2.

142. Förbud mot att lämna kött från tackoffret [todá] till morgonen, 3 Mosebok 7:15.

143. Påbud om att bränna upp resterna av offren, 3 Mosebok 7:17.

144. Förbud mot att äta ett offer som anses som pigul [som offrats med ett syfte som gör att det blir diskvalificerat], 3 Mosebok 7:18.

145. Förbud mot att äta ett avskilt offer som blivit orent, 3 Mosebok 7:19.

146. Påbud om att bränna ett avskilt offer som blivit orent, 3 Mosebok 7:19.

147. Förbud mot att äta det fett som omger inälvorna [chélev], 3 Mosebok 7:23.

148. Förbud mot att äta blod från ett landdjur eller en fågel, 3 Mosebok 7:2