Med den Eviges hjälp gav Josef uttydningen till farao så fort han fick höra hans drömmar. Han erkände samtidigt att denna förmåga inte kom från honom själv utan från den Allsmäktige. Farao kände i sitt inre att uttydningen var rätt för den stämde överens med det intryck som den Eviges Ande hade gett hans ande. Därför kunde han känna igen den ande som fanns i Josef och sa att det inte fanns någon annan människa som hade Guds Ande som han.

Det som kallar på min uppmärksamhet i detta avsnitt är att farao inte bara drömde två olika drömmar som ger samma budskap, vilket innebär att saken var fast beslutad av den Evige och att den skulle hända snart (v. 32), utan också att Torán upprepar faraos båda drömmar två gånger. Varför ville den Evige nämna faraos drömmar två gånger när de inte behövde nämnas mer än en gång?

I detta finns ett dolt budskap för den sista tiden innan Messias kommer. Det finns flera nycklar i den hebreiska texten som visar att faraos drömmar inte bara gällde den tid då Josef var där utan även framtiden, i samband med Messias uppenbarelse, vilket symboliseras av Josef på ett profetiskt sätt.

De båda hovmännens drömmar ger ett kodat budskap om Messias död och uppståndelse efter tre dagar. Det finns många detaljer i de båda drömmarna som pekar på det.

Efter tre dagar då drömmarna uppfylldes, gick det två år innan farao drömde. Två år kan symbolisera 2000 år, på samma sätt som en dag kan symbolisera tusen år i Skrifterna (Ps 90:4; 2 Pet 3:8). Det ger oss en vink om att efter Messias död och uppståndelse måste det gå 2000 år innan de stora profetiska sluthändelserna utspelas enligt den Eviges program för världen.

Den hebreiska meningen mikets shnatajim jamim – מקץ שנתים ימים, ordagrant: “i slutet av ett par års dagar” – som finns i början av detta avsnitt, ger en indikation om att denna text profetiskt talar om det som kommer att hända i slutet av de två tusen åren. Uttrycket mikets – מקץ  – innebär flera olika saker. Det kan betyda att saker och ting händer efter en bestämd tid, vilket är fallet i detta kapitel och många anrda fall (1 Mos 4:3; 8:6; 16:3 m.fl.). Det kan också betyda en begränsad tid i slutet av en längre tidsperiod, vilket är fallet med det sjunde året (5 Mos 15:1; 31:10; 34:14).

I den hebreiska texten står det skrivet i vers 28 att den Allsmäktige har visat farao vad han gör – osé,עשה  – i presens. Det för oss utanför tiden och ställer oss på ett högre perspektiv. Det som den Allsmäktige gör, utan att sätta det inom en specifik tid, har han visat farao.

Om vi lägger ihop dessa saker plus ett antal andra bevis från Skrifterna kan vi dra slutsatsen att det som hände under Josefs dagar kommer att hända igen, två tusen år efter Jeshua, Josefs sons, död och uppståndelse, för att den andra beskrivningen som Torán gör av faraos drömmar skall få något berättigande.

Käre Jeshua-lärjunge, förbered dig mentalt, andligt och fysiskt för att gå igenom den stora vedermödan, det stora lidandet, som skall komma över världen under de sju sista åren innan Messias kommer, han som är vår befriare.

Så vitt jag förstår Skrifterna och enligt det vittnesbörd jag har i min ande, är den undervisning falsk som talar om ett uppryckande av någon slags hednaförsamling innan vedermödan. Messias har bara en församling och den består i första hand av judar men också av ickejudar som har förenat sig med judarna. Det finns inget avskilt (heligt) folk vid sidan av Israel. De som därför lever och tillhör Messias måste gå igenom den stora vedermödan, som det står skrivet i Matteus 24:21-31 och Markus 13:19-27. Uppryckandet nämns i Matteus 24:31 och Markus 13:27 och det kommer att hända efter det stora lidandet i de yttersta tiderna. Uppryckandet kommer enbart att ske till luften – inte ”bortom gyllne sol” – enligt 1 Tess 4:17 (se 1917. Folkbibeln gör där en felöversättning). Syftet med uppryckandet är att samla de avskilda från jordens fyra ändar så att de kan komma ner till jorden och vara med Messias i det jordiska Jerushalajim under hans tusenåriga världsregering.

Må ingen bedra oss på något sätt,