ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 42 Mattot - 43 Massei

4 Mosebok 30:2 – 36:13

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar (när Mattot och Massei läses tillsammans):

  1. 30:2  – 31:12

  2. 31:13-54

  3. 32:1 – 32:19

  4. 32:20 – 33:49

  5. 33:50 – 34:15

  6. 34:16 – 35:8

  7. 35:9 – 36:13

  8. Maftir: 36:10-13

 

Haftará (när Mattot och Massei läses tillsammans): Jeremia 2:4 – 2:28; 3:4

Mattot

Mattot betyder “stammar”.

Massei

Massei är den possessiva pluralformen av massá som betyder “utgång”, “resa”, “marsch”, “utgångspunkt”, “station”, ”lägerplats”. Termen talar både om Israels barns lägerplatser och de resor som gjordes mellan platserna.

Första aliján, 30:2 - 31:12

30:2  ”Moshé talade till huvudmännen för Israels barns stammar. Han sade: "Detta är vad HaShem har befallt” (SFB reviderad) – I denna parashá finns ett stort avsnitt som talar om vikten av att uppfylla löften. Torán lyfter här fram huvudmännen i förhållande till att uppfylla löften. Det lär oss i första hand att en huvudman har mycket större ansvar att uppfylla sina löften än resten av folket, för han representerar HaShem inför folket. Om en chef inte uppfyller sina löften kommer folket att få en felaktig bild av den Evige som har satt honom som sin representant. Det betyder också att ett samhälle måste grunda sig på trohet, speciellt hos ledarna.

En politisk ledare som ger löften under en valkampanj och när han sedan blir vald inte uppfyller sina löften, vanhedrar HaShems namn. Att inte uppfylla löften är allvarligt. Det har med HaShems heder att göra.

Denna princip gäller också för föräldrar. När man lovar sina barn något är det mycket viktigt att uppfylla det så att barnen lär känna HaShems trofasthet genom sina föräldrars exempel. Den förebild som föräldrarna ger till sina barn kommer de att projicera på den Evige. Barnen tror att HaShem är som sina föräldrar. Därför är det mycket viktigt att föräldrarna uppfyller sina löften till sina barn och inte ändrar på sina ord. Om det någon gång blir nödvändigt att ändra på ett ord som getts till barnen måste man be om förlåtelse så att de förstår att ett sådant beteende inte är rätt. Då kommer de inte att tro att HaShem bryter sina löften.

Denna text betyder också att en man har ansvaret att uppfylla sitt ord inför myndigheterna samt att myndigheterna, vid vissa tillfällen, har möjlighet att upphäva de löften som israeliterna gjort.

30:3 “Om en man ger ett löfte åt HaShem eller svär en ed med en bestämd förpliktelse, får han inte bryta sitt ord. Han skall i allt göra vad hans mun har talat.” (SFB reviderad) – Här finns två typer av löften, ”löfte” och ”ed”. Det hebreiska ord som översatts som ”löfte” är neder[1] som betyder ”löfte”, ”något man lovat”. Det har att göra med att man binder sig i förhållande till en sak, exempelvis att ge ett visst föremål eller ett djur som offer, eller att inte dricka vin. Det hebreiska ord som översatts som ”ed” är shevuá.[2] Det har att göra med att man binder sig själv till att inte göra en viss tillåten aktivitet, exempelvis att inte sova på natten. Eftersom denna text kommer efter offerlagarna tolkas det som att den som ger ett offerlöfte är tvungen att uppfylla det vid följande högtid när han besöker templet, jfr. 29:39. Den som lovar att offra ett specifikt djur genom att exempelvis säga: ”Detta djur skall jag offra åt HaShem”, ger ett neder. Men den som lovar att ge en viss typ av offer med vilket djur som helst, genom att exempelvis säga: ”Jag skall ge ett uppstigandeoffer”, ger en shevuá.

Rabbi Bechai nämner tre tillfällen då det är rekommendabelt att göra löften:

  1. När någon har ett syndigt vanemönster och önskar omvända sig från det och så ger ett löfte. Exempelvis en frossare kan lova att inte äta kött under en tid, en drinkare kan lova att inte dricka några alkoholhaltiga drycker och en fiken kan vägra att ta emot presenter.

  2. Om det ges ett tillfälle till att uppfylla ett mitsvá (bud) kan man svära en ed på att man skall uppfylla det senare, för att inte missa tillfället.

  3. Eftersom vår fader Jaakov gjorde ett löfte när han var i nöd, kan den som har stora problem ge löften, jfr. 1 Mosebok 28:22; 31:13.

I 5 Mosebok 23:21-23 står det skrivet:

“Om du avger ett löfte åt HaShem, din Gud, skall du inte dröja att infria det, för HaShem, din Gud, skall utkräva det av dig och synd kommer att vila på dig. Men om du låter bli att avge något löfte, kommer inte synd att vila på dig. Vad dina läppar har talat skall du hålla och göra i enlighet med det frivilliga löfte du med din mun har avgett inför HaShem, din Gud.” (SFB reviderad

I 1 Samuelsboken 1:11 står det skrivet:

Hon gav ett löfte och sade: "HaShem Tsevaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt HaShem för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."” (SFB reviderad)

I Psalm 22:26 står det skrivet:

Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen, jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.” (SFB reviderad)

I Psalm 116:17-18 står det skrivet:

“Åt dig vill jag offra lovets offer, HaShems namn vill jag åkalla. Jag vill infria mina löften till HaShem inför hela hans folk” (SFB reviderad)

I Jona 2:10 står det skrivet:

Med tacksägelse vill jag offra åt dig, vad jag har lovat vill jag infria. Frälsningen är hos HaShem! (SFB reviderad)

han får inte bryta sitt ord. Han skall i allt göra vad hans mun har talat.” – Det hebreiska ord som översatts som “bryta” är jachel som kommer från chalal[3] som betyder ”perforera”, ”såra”, ”upplösa”, ”profanera”.

Torán betonar vikten av att uppfylla ett löfte. Det är intressant att se sambandet mellan att perforera, eller såra, och att inte uppfylla ett löfte. Den som inte uppfyller sitt ord orsakar ett sår, en perforering, i HaShems avbild. Om man inte uppfyller sitt ord sårar man sin funktion av att återspegla HaShems karaktär, eftersom den Evige inte kan bryta sitt ord och människan blev skapad till hans avbild.

I Predikaren 4:17 – 5:6 står det skrivet:

“Bevara din fot, när du går till Guds hus. Att komma dit för att höra är bättre än dårarnas offer. Ty de vet inte att de gör det som är ont. Var inte för snar med din mun och låt inte ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Ty Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få. Ty av mycket arbete kommer drömmar och av många ord dåraktigt tal. Dröj inte att infria det löfte du har gett åt Gud, ty han har inte behag till dårar. Håll vad du lovar! Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det. Låt inte din mun vara orsak till att din kropp syndar och säg inte inför sändebudet att löftet var förhastat. Vill du att Gud skall bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk? Ty där drömmarna är många följer mycket fåfänglighet och många ord. Men frukta du Gud!

HaShem tar våra ord mycket mer på allvar än vad vi tror: ”Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det.” Vi måste hedra de ord som kommer ut ur vår mun, på samma sätt som den Evige hedrar Sitt Ord, som det står skrivet i Psalm 138:2:

“Jag vill tillbe, vänd mot ditt avskilda tempel, och prisa ditt namn för din nåd och din sanning, ty du har gjort ditt ord stort, utöver allt vad ditt namn hade sagt oss.” (SFB reviderad)

HaShem har bundit sig själv till det Ord som gått ut ur hans mun. På samma sätt binder vi oss med våra egna ord. Om vi nu inte uppfyller dem syndar vi.

Detta skriftställe lär oss om principen av auktoritet och underordnande:

  • En man står under huvudmännens auktoritet, 30:1-2.

  • En ung kvinna står under sin fars auktoritet, 30:3-5.

  • En vuxen ogift kvinna står inte under sin fars auktoritet när det gäller upphävande av löften, 30:3-5.

  • En trolovad kvinna står under sin mans auktoritet, 30:6-8.

  • En änka eller en frånskild kvinna har ingen direkt auktoritet över sig som kan upphäva hennes löften. Däremot står hon under huvudmännens auktoritet på samma sätt som männen, 30:9, jfr. v. 1-2.

  • En gift kvinna står under sin makes auktoritet, 30:10-15.

30:4  Om en kvinna ger ett löfte åt HaShem, medan hon bor kvar i sin fars hus och ännu är ung, och därmed förpliktar sig till något(SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som ”ännu är ung” är neurim[4] som betyder ”ungdomstid”. En kvinna har tre etapper, minderårig, (på hebreiska ketaná), ungdom, (på hebreiska neará) och vuxen, (på hebreiska bogéret). Från en judisk juridisk synvinkel gäller då följande: en kvinna som inte visar några pubertetstecken, eller som inte är tolv år gammal, är minderårig. Om hon har utvecklat pubertetstecken vid tolv års ålder blir hon en ungdom. Vid tolv och ett halvt års ålder blir hon vuxen.

Enligt Rashí, gäller detta bud inte för en minderårig kvinna, som inte kan ge juridiskt bindande löften. Det gäller inte heller för en vuxen, för hon är inte under sin fars auktoritet, utan enbart för en ungdom. När en dotter blir tolv och ett halvt år gammal kan fadern alltså inte längre upphäva hennes löften.

30:6b, 9b, 13b “och HaShem skall förlåta henne(SFB reviderad) – För att hon inte kan uppfylla det löfte som hon gav finns en skuld som behöver förlåtas.

30:9 “Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej till det, då upphäver han hennes löfte och det obetänksamma ord från hennes läppar som hon bundit sig med, och HaShem skall förlåta henne.” (SFB reviderad) – Det finns två anledningar till att den Evige gav denna auktoritet till mannen.

  1. Ett löfte som getts av den trolovade kvinnan innan trolovningen, eller av hustrun efter bröllopet, v. 10-12, kan påverka den framtida äktenskapsrelationen. Därför har mannen, för familjens bästa, fått auktoritet att upphäva ett sådant löfte.

  2. Mannen har ansvaret att vårda sin hustru och vaka över hennes välbefinnande. Om han ser att det löfte som hon gett i sin ungdomstid, eller efter att hon gift sig, blir till skada för henne, kan han upphäva det.

30:16 “Men om han upphäver dem efter det att han har hört dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.” (SFB) – Det betyder att maken är ansvarig för de konsekvenser som kommer av att inte uppfylla ett löfte. Att ha auktoritet innebär att man är ansvarig. Det finns ingen auktoritet utan ansvar.

31:2 “Tag hämnd på midjaniterna för Israels barn. Därefter skall du samlas till ditt folk.” (SFB reviderad) – Hämnden kom över Midjan, inte över Moav. Varför? Rashí säger att det beror på att moaviterna handlade i fruktan eftersom de befann sig vid sidan av Israels barn, inte som midjaniterna, som ”lade näsan i blöt” vilket de inte borde.

Hämnden kom på grund av det som Midjan hade gjort mot Israels familjer. Midjans döttrar hade försökt att förstöra Israels familjemoral, så att det skulle födas barn till hedniska mödrar vilket innefattade avgudadyrkan.

På så sätt skulle nästa generation bli perverterad, som under Ezras tid, då de judiska männen gifte sig med kvinnor från andra länder och fick barn som talade dubbelspråkigt, på grund av inflytandet från en främmande kultur. Nästa generation judar skulle då löpa risken att förlora all trohet till förbundet. Därför var de tvungna att skilja sig från dessa kvinnor och barn, jfr. Esra 9-10; Nehemja 13:23ff. Det var annorlunda för Moshés midjanitiska fru, Tsipporá, som hade konverterat. Dessa kvinnor från Midjan och Moav hade inget intresse av att anamma Israels tro, som Tsipporá, utan att förstöra den genom hednisk avgudakult. Därför kom hämnden.

31:3 “Och Moshé sade till folket: "Låt några av era män beväpna sig till strid. De skall rycka ut mot Midjan och utföra HaShems hämnd på Midjan...” (SFB reviderad) – Vems är hämnden? I 5 Mosebok 32:35a står det skrivet: ”Min är hämnden och vedergällningen” (SFB). Människan har alltså inte rätt att hämnas. Om nu hämnden enbart är HaShems, hur kan då Israel hämnas på Midjan? HaShem delegerar till Israel auktoriteten att utföra SIN hämnd. Israel har inte rätt att göra det i sig själv, enbart genom en himmelsk order, som det står skrivet: ”Tag hämnd...”

I Romarbrevet 12:17-21 står det skrivet:

Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (SFB)

Människan har inte rätt att hämnas i sig själv. Du har rätt att försvara dig, men inte hämnas. Enbart myndigheterna, som är tillsatta av den Evige, har rätt att utföra Hans hämnd. Om du har blivit orättfärdigt behandlad, lämna plats för HaShem så att han kan döma, antingen direkt eller genom myndigheterna som han har tillsatt.

I 3 Mosebok 19:18a finns bud nummer 241 som förbjuder människan att hämnas, där det står skrivet:

“Du skall inte hämnas” (SFB)

I Romarbrevet 13:1-6 står det skrivet:

“Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift.” (SFB)

HaShem har satt överheten som “en hämnare som straffar den som gör det onda”. Men om överheten inte gör det, uppfyller den inte sin uppgift.

Detta gäller även föräldrar och barn. Barnen har inte rätt att hämnas på varandra, men föräldrarna har skyldighet att hämnas på den av sina barn som har begått ett brott mot sitt syskon om det inte har bett om förlåtelse och gjort upp det. Om föräldrarna låter barnen skada varandra utan att skipa rätt kommer barnen inte att lära sig principen om att HaShem är den som hämnas.

I många moderna filmer lär sig publiken att heja på den som blivit orätt behandlad och söker hämnd på den som gjort honom illa. Detta är inte sunt. Sådana filmer lär folket att inte följa bud nummer 241 som säger att man inte skall hämnas. Det budet gäller för alla människor, inte bara judar.

I Ordspråksboken 20:22 står det skrivet:

“Säg inte: "Jag skall vedergälla ont med ont". Vänta på HaShem, han skall hjälpa dig.” (SFB reviderad)

I Ordspråksboken 24:29 står det skrivet:

“Säg inte: "Vad han har gjort mot mig skall jag göra mot honom, jag skall ge var och en vad han förtjänat.” (SFB)

I Psalm 94:1-3 står det skrivet:

“Du hämndens Gud, HaShem, du hämndens Gud, träd fram i glans! Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de har gjort! Hur länge skall de ogudaktiga, HaShem, hur länge skall de ogudaktiga triumfera?” (SFB reviderad)

Denna Psalm lär oss att be HaShem träda fram och utföra hämnd på jorden, som det också står skrivet i Uppenbarelseboken 6:9-10:

“När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. De ropade med hög röst: "Herre, du som är avskild och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” (SFB)

I 1 Tessalonikerbrevet 4:6 står det skrivet om äktenskapsbrott:

“så att någon i denna sak går för långt och förorättar sin broder. Herren är en hämnare över allt sådant, det har vi redan sagt och betygat för er.” (SFB)

I Hebreerbrevet 10:30-31 står det skrivet:

“Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Guds händer.” (SFB reviderad)

Israel fick HaShems auktoritet delegerad till att utföra hans hämnd mot Midjan och döda alla.

Jeshua HaMashiach har av Gud fått auktoritet över alla människor på jorden, som det står skrivet i Matteus 28:18:

“Då trädde Jeshua fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden."” (SFB)

Därför har han inte bara rätten utan också ansvaret att utföra sin Faders hämnd på alla de människor som inte lyder honom, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 19:11-16:,

“Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är "Guds Ord". De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre.” (SFB)”

I 2 Tessalonikerbrevet 1:6-10 står det skrivet:

“Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jeshua kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jeshuas glada budskap. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina avskilda och väcka förundran hos alla dem som tror. Ty vårt vittnesbörd har ni trott. Så skall det ske på den dagen.” (SFB reviderad)

31:5 “Då avskiljdes ur Israels ätter ettusen man av varje stam, tolvtusen man beväpnade till strid.” (SFB) – Nummer 12 har i Skrifterna att göra med regering. När nu numret 12.000 förekommer, alltid i samband med krig, har det att göra med makt och auktoritet, jfr. Josua 8:25; Domarboken 21:10; 2 Samuelsboken 17:1; 1 Kungaboken 4:26; 10:26; Psalm 60:2. De 12.000 från varje stam, som nämns om i Uppenbarelseboken 7, är de som kommer att inta världen för det tillkommande riket. Det nya Jerushalajim mäter 12.000 stadier i tre olika riktningar, jfr. Uppenbarelseboken 21:16. Det betyder att den staden kommer att ha total makt över hela den skapade världen.

31:6 “Dessa sände Moshé ut i striden, ettusen man ur varje stam, tillsammans med Pinchas, prästen Elazars son, som tog de avskilda redskapen och larmtrumpeterna i sin hand.” (SFB reviderad) – De var tvungna att ta med sig avskilda redskap i kriget. Enligt Rashí, handlade det om arken och översteprästens guldplatta tillsammans med trumpeterna. Det lär oss att det var ett andligt krig. Längre fram ser vi hur ingen av Israels barn hade dött i kriget, jfr. v. 49. De blev beskyddade på ett övernaturligt sätt

31:8b “Också Bilam, Beors son, dödade de med svärd.” (SFB reviderad) – Bilam fick del av HaShems hämnd för att ha gett råd som gjorde så att Israels barn syndade. Den som gör så att en annan syndar kommer att få sitt straff.

Andra aliján, 31:13-54

31:16 “Ändå var det just de som på Bilams inrådan förledde Israels barn att begå otrohet mot HaShem i saken med Peor, så att hemsökelsen kom över HaShems menighet.” (SFB reviderad) – Varför säger Moshé att Midjans kvinnor hade orsakat otukt i Israel när enbart kvinnorna från Moav nämns i 25:1? Svaret är att det var både de moavitiska kvinnorna och de midjanitiska kvinnorna som hade gjort det.

31:19 “Och ni skall vara utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dödat någon människa, och var och en som har rört vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen. Det gäller er själva och era fångar.” (SFB) – Enligt Rashí, betyder det att de inte kunde komma in i tabernaklets förgård under sju dagar. Både Israels barn som fångarna var tvungna att gå igenom en reningsprocess med hjälp av stänkelsevattnet, jfr. kap. 19.

31:20 “Ni skall rena alla kläder, allt som är tillverkat av skinn, allt som är gjort av getter och alla redskap av trä.” (SFB) – När Israels barn hade varit i krig var de tvungna att rena sig genom att bli bestänkta med reningsvattnet, de och deras kläder samt andra föremål som hade blivit orena genom kontakt med döden. Ett lik är den viktigaste källan till rituell orenhet. Därför var det så viktigt att rena människorna och föremålen från all kontakt med döden, på grund av den Eviges närvaro i tabernaklet.

Enligt Rashí, betyder allt som är gjort av getter de saker som tillverkats av getters horn, klövar och ben.

31:22-23 “Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly, allt som går igenom eld skall ni låta gå genom eld, så blir det rent. Men det skall också renas med stänkelsevatten. Och allt som inte går igenom eld skall ni låta gå genom vatten.” (SFB) – Även de köksredskap som blev tagna från midjaniterna behövde renas från all kontakt med lik och mat som inte var kasher.

Det finns två element som används för rening, vatten och eld. Jorden blev renad första gången genom vatten, under floden. Den andra gången kommer den att bli renad genom eld, som det står skrivet i 2 Petrus 3:6-7:

“I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda.” (SFB)

Därför finns det två sätt att rena kärlen, genom eld och genom vatten. Här talas det enbart om köksredskap av metall. Torán kräver inte att man måste rena redskap av andra material, som trä, glas, lera och plast. Rabbinerna har dock stadgat att även köksredskap av glas skall renas innan de används. De redskap som använts till att värma upp mat, behöver värmas upp på samma sätt för att bli kasheriserade. Men de metallredskap som inte har använts till att värma mat behöver inte värmas upp för att kasheriseras, utan bara renas genom vatten.

“stänkelsevatten” – Här talas det i första hand om det stänkelsevatten som användes för att rena från orenheten som orsakats genom beröring av ett lik. På hebreiska heter det mei niddá, ”orenhetsvatten” eller ”separationsvatten”. Ordet niddá har både att göra med stänkelsevattnet och en kvinnas orenhet. När det så talas om niddá-vatten tolkas det som att även betyda att dessa föremål skall doppas i den typ av vatten som en kvinna doppar sig i efter sin månadsrening, d.v.s. en mikvé som innehåller minst 40 seá-mått. Enligt rabbi Aryé Coffman[5] motsvarar 40 seá-mått omkring 332 liter. Se även kommentarerna till 3 Mosebok 12 och 15, i parashá nummer 27 (Tazría) och 28 (Metsorá).

I Markus 7:4 står det skrivet:

“Och när de kommer från marknaden äter de inte utan att först ha doppat sig. Dessutom tvingade de på annat som noggrant måste iakttas, som att rena bägare, kannor och metallföremål.” (SFB reviderad)

Det lär oss att under det andra templets tid förekom praxisen att rena köksredskap, både av metall och andra material, innan de användes.

I Shulchan Aruch[6] står det skrivet:

TEVILÁ FÖR KÖKSREDSKAP

Alla köksredskap, av metall eller glas (eller Pyrex), som är ämnade att användas till mat, som inhandlats av en icke-jude eller som tillverkats av icke-judar, kräver tevilá innan de används. Tevilá innebär att man doppar dem i en mikvé (rituellt bad) för att rena dem för avskilt bruk vilket är karakteristiskt för judarna.

Denna mikvé som är ämnad för tevilá av köksredskap bör uppfylla samma krav som den mikvé som kvinnan renar sig i efter sin orenhetstid.

Innan man doppar ner köksredskapet uttalar man denna brachá: Baruch Atá Ad… El… Mélech Haolam Asher Kidshánu Bemitsvotav Vetsivánu Al Tevilát Kelim. ("Välsignad är du den Evige vår Gud som avskilt oss med sina bud och befallt oss att låta köksredskap gå genom tevilá”)

Även keramik och porslin måste gå igenom tevilá, men utan att man uttalar en berachá.

Träföremål behöver inte gå igenom tevilá.

Innan tevilán måste man rengöra köksredskapet väl och ta bort företagets etikett.

Om man har köpt begagnade köksredskap av en icke-jude, bör tevilán föregås av hag'alá eller libbún beroende på vilken typ av redskap det gäller.

KASHERISERING AV KÖKSREDSKAP

Köksredskap av metall som använts till att laga mat som inte är kasher kan användas om de först ”kasheriseras”. ”Kasheriseringen” innebär att man utför hag'alá eller libbún, beroende på vilken typ av redskap det gäller, för att förlösa saften av de förbjudna matrester som absorberats.

KÖKSREDSKAP TILL PESACH – DERAS KASHERISERING

Det är förbjudet att under pésach bruka de köksredskap som används under resten av året till att steka, fritera, ugnsbaka, äta eller dricka i dem varmt eller kallt. Därför brukar man ha en serie kastruller, en servis och speciella bestick till pésach. Om man inte har möjlighet till det, kan man för pésach använda speciella köksredskap som man använt under resten av året, efter att man ”kasheriserat” dem. Det finns två ”kasheriserings”-sätt som renar dem från den chamets som de absorberat.

  1. Hag’alá – som innebär att man doppar föremålet i kokande vatten.

  2. Libbún – som innebär att man glödgar det i eld tills det ger gnistor ifrån sig.

Dessa metoder kan förklaras genom principen: “på samma sätt som redskapet absorberar maten ger den ifrån sig den”.

  1. Det köksredskap som absorberat chamets (eller all annan typ av förbjuden mat) genom kokning, d.v.s. genom påverkan av en kokande vätska, ger ifrån sig det genom kokande vatten, genom hag’alá. Så är fallet med kastruller.

  2. Ett köksredskap som fått chamets på sig genom direkt verkan från eld, kan bara ge ifrån sig det genom eldens verkan, genom libún. Så är fallet med grillen i ugnen.

Hur gör man hag'alá

Man rengör först köksredskapet grundligt. Därefter doppar man det helt, med handtag (och även lock) i en kittel med kokande vatten som står på värme.

  1. Hag’alán måste föregås av att köksredskapet rengörs ordentligt.

  2.  Ett köksredskap kan enbart utsättas för hag’alá om det har gått 24 timmar sedan det använts.

  3. Hag’alán görs på följande sätt: man kokar vatten i en stor gryta. Därefter för man in ett glödande järnspett tills vattnet rinner över. Sedan doppar man de köksredskap som kräver rening.

  4. Sedan man gjort hag’alá eller libbún, sköljer man av köksredskapet i kallt vatten.

Olika typer av köksredskap och apparater

  1. De köksredskap som man använder under resten av året och som inte kommer att användas under pésach skall rengöras och därefter förvaras på en plats som är utan räckhåll så att de inte används av misstag.

  2. Köksredskap av metall kan “kasheriseras”.

  3. Det är omöjligt att ”kasherisera” köksredskap av keramik, porslin eller plast.

  4. Köksredskap av metall, porslin eller trä, som används mest kalla och ibland varma, kan användas under pésach om de först blivit rejält rengjorda.

  5. Köksredskap av glas (eller Pyrex) kan användas under pésach, trots att de använts varma, eftersom de inte absorberar matrester. Det räcker med att först skölja av dem.

  6. Tryckkokare, eftersom de har gummidelar, kan inte “kasheriseras” på rätt sätt och därför måste man använda en som är avsedd bara för pésach.

  7. Knivar brukar inte ”kasheriseras” genom hag'alá utan man bör använda knivar som reserverats för att användas enbart under pésach.

  8. Kylskåp: rengörs grundligt så att alla matrester försvinner.

  9. Bord som man brukar äta på utan duk: man måste hälla kokande vatten på dem och täcka över dem med en duk till pésach.

  10. Spisen, gas eller el: rengörs väl. Det är lämpligt att inför pésach byta trefötterna på spisen som kastrullerna stått på, om inte, rengörs de väl och utsätts för hag'alá (enligt en annan striktare mening kräver de libbún).

  11. Löständer: rengörs ordentligt från alla matrester och utsätts för hag'alá före tidpunkten då man eliminerar chamets på pésach-afton.

31:35 “och av människor, sådana kvinnor som inte hade känt någon man genom att ligga med honom, tillsammans 32.000.” (SFB) – Ett stort antal kvinnor skonades, 32.000 som inte hade legat med någon man. Det lär oss att de måste ha dödat ett väldigt stort antal vuxna män och kvinnor.

31:50 “Därför har nu var och en av oss som en offergåva åt HaShem burit fram det som han har kommit över av guldsmycken: armband, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad) – Enligt en Midrash,[7] gav dessa soldater, som var tsadikim, rättfärdiga, dessa föremål för att få försoning eftersom de inte hade kunnat undvika att se på de midjanitiska kvinnorna vilket skapade syndiga tankar inom dem, jfr. Matteus 5:28.

En annan tolkning säger att de på detta sätt bad om förlåtelse för att de inte lytt hela den befallning som HaShem hade gett genom Moshé, när de lät alla kvinnor leva, jfr. 31:14.

31:52 “Guldet som gavs som gåva åt HaShem, från överbefälen och underbefälen, utgjorde sammanlagt 16.750 siklar.” (SFB reviderad) – Krigsbefälen var mycket tacksamma för att ingen av Israels barn hade dött och kom med ett offer av guld och alla slags klenoder. Enbart guldet vägde omkring 200 kilogram.

Anledningen till att det moderna Israels armé förlorar soldater i krig är att det finns så mycket laglöshet bland dem och i resten av Israels folk. Den höga moraliska och rituella standarden som Israels soldater hade under Moshés och Jehoshuas tid gav dem ett speciellt beskydd i krigstid. På så sätt förlorade de inte en enda man i de krig de stred i enlighet med den Eviges syften.

Tredje aliján, 32:1 – 32:19

32:4 “det land som HaShem har vunnit åt Israels menighet, är ett land för boskap, och dina tjänare har boskap.” (SFB reviderad) – Reuvens barn sade att de hade mycket boskap. Men de nämner inte sina barn. I vers 16 ser vi att boskapen nämns före barnen. Det verkar som om barnen inte speciellt uppskattades av Reuvens ättlingar. De var mer intresserade av sina affärer än av sina familjer. Detta är det eviga problemet för mannen, att han bekymrar sig mer för sitt arbetsliv än för sina egna barn. Moshé tillrättavisade den attityden i vers 24 där det står skrivet: "Bygg städer åt era barn och inhägnader åt er boskap...” (SFB reviderad). Han satte så barnen före boskapen.

I 1 Mosebok 42:37 står det skrivet:

“Reuven sade då till sin far: "Båda mina söner får du döda om jag inte för Binjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag skall föra honom tillbaka till dig".” (SFB reviderad)

Reuvens attityd till sina barn är sorglig. Han värderade inte sina barns liv. En människas värde är mycket högre än affärernas värde. Ett samhälle där karriär och anställning går före barnuppfostran är ett sjukt samhälle, dömt att gå under. Ett samhälle där kvinnan tvingas ut i arbetslivet för att så lämna ifrån sig sina barn till andra är ett samhälle som producerar kriminalitet. Ett samhälle där kvinnorna väljer att göra abort för att inte förlora sin anställning är ett samhälle som inte förstår de principer som leder till framgång. Ett samhälle där man mördar en människa för att kunna stjäla några kronor är nära att förintas.

I Hosea 6:8 står det skrivet:

“Gilad är en stad av ogärningsmän, den är full av blodspår.” (SFB reviderad)

Det område som låg öster om Jarden, där de två och en halv stammarna bosatte sig, var ett mycket konfliktfullt område, där människan nedvärderades avsevärt. Därför behövdes tre fristäder för två och en halv stammar, i motsats till tre fristäder för nio och en halv stammar på andra sidan Jarden. Det lär oss att våld och lågt människovärde dominerade området för de två och en halv stammarna.

Detta område blev mest utsatt för krig från Israels fiender. De som bodde där var de första som bortfördes i fångenskap under assyrierna och andra folk.

Det är intressant att lägga märke till att Reuvén, som förlorade sin förstfödslorätt, inte fick någon arvslott i Kenáans land, utan på östra sidan om Jarden.

32:5 “De sade vidare: "Om vi har funnit nåd inför dina ögon, så ge detta land åt dina tjänare till besittning. Låt oss slippa gå över Jarden.” (SFB reviderad)” – Först sade de att de inte ville gå över Jarden, men sedan, efter att ha blivit tillrättavisade av Moshé, ändrade de på sig och sökte efter andra argument.

Bara vi krigsmän kommer att gå framför armén och sedan skall vi komma tillbaka till våra familjer, jfr. v. 16-19. De uppfyllde sina löften och krigade under 14 år tillsammans med Jehoshua tills hela landet blev intaget. Först efter 14 år åkte de hem till sina familjer. Det var inte ett bra val. När man och hustru varit ifrån varandra under ett par år förlorar man känslan för varandra. De som lämnar sina familjer och åker till andra länder för att tjäna pengar handlar inte rätt. Hur kändes det för dessa fruar att vara utan sina män under 14 långa år? Hur kändes det för barnen att inte ha sina pappor under fjorton långa år? Familjen hade verkligen inte någon hög post på dessa stammars prioriteringslista. Därför kunde de inte heller stå emot sina fiender längre fram, utan var de första som gick under i Israel.

Fjärde aliján, 32:20 – 33:49

32:25-26 “Gads barn och Reuvens barn sade till Moshé: "Dina tjänare skall göra så som min herre befaller. Våra barn, våra hustrur, vår boskap och alla våra dragdjur skall bli kvar här i Gilads städer.” (SFB reviderad) – Gads och Reuvens ättlingar tillrättalägger här sitt sätt att tala och nämner barnen och fruarna före boskapen. Det var en bättre prioritering än tidigare, jfr. v. 16, där familjen sätts före näringslivet, men det var inte den bästa, för barnen nämns före fruarna. En god make sätter sin fru framför barnen.

32:33 “Moshé gav åt dem, åt Gads barn och Reuvens barn och ena hälften av Menashé, Josefs sons, stam: amoréernas kung Sichons rike, och Bashans kung Ogs rike. Han gav dem landet med städer och områdena kring städerna.” (SFB reviderad) – Menashés halva stam bad inte om detta område, utan det blev beordrat av Moshé. Vilken stam fick störst område i landet? Menashé, den stam som hade växt mest mellan de två sista folkräkningarna. Han hade en stor tillväxtpotential genom det ord som Jaakov hade uttalat och som står skrivet i 1 Mosebok 48:19:

“Men hans far ville inte det: Han sade: "Jag vet, min son, jag vet. Också från honom skall det komma ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror (Efraim) skall ändå bli större än han, och flera folk skall härstamma från honom.” (SFB reviderad)”

Varför delade HaShem på en stam? Var det för att skapa splittring i en stam i Israel eller för att behålla enheten? Jag tror att delningen av Menashés stam var ett strategiskt drag från HaShems sida för att hålla kvar enheten i folket. På så sätt gick Menashés ättlingar från den ena sidan av floden till den andra sidan för att hälsa på sina släktingar och då höll de kontakten. Historien visar att Israel inte upplevde någon delning mellan öster och väster, utan mellan norr och söder. Delningen av riket berodde inte på denna fördelning av stammarna, utan på andra orsaker.

33:2  “På HaShems befallning upptecknade Moshé de platser som de på sina vandringar bröt upp från. Detta var deras vandringar, efter de platser som de bröt upp från” – Moshé skrev upp de 42 (7x6) vandringar som Israels barn gjorde på stäppen. Det finns olika anledningar till att dessa platser blev upptecknade:

  1. De skrevs upp för att visa för de efterkommande att uttåget av miljontals människor ur Egypten inte är en myt. Specifika fakta om platser och händelser visar att de verkligen befann sig där. Majoriteten av de öknar som beskrivs i listan var helt obeboeliga, för där fanns varken vatten eller vegetation. Det var omöjligt att en så stor mängd män, kvinnor och barn skulle kunna överleva där på ett naturligt sätt. Bara ett himmelskt ingripande skulle kunna försörja dem på dessa obeboeliga platser.

  2. De skrevs upp för att visa den Eviges godhet mitt i ett straff som innebar att gå runt under 40 år i öknen. Under 40 år förflyttade de sig enbart 42 gånger. De gick alltså inte omkring från en plats till en annan hela tiden, utan många gånger uppehöll de sig länge på en plats. Rashí nämner att det bara var 20 resor under 38 år, eftersom de gjorde 14 resor under det första året och åtta resor efter Aharons död under det fyrtionde året. Dessutom befann de sig i Kadesh under 19 år. Under resten av tiden var de på 19 lägerplatser, under 19 år, vilket ger ett genomsnitt av en resa per år.

  3. De skrevs upp för att Israels barn skulle veta att deras pilgrimsfärder blev dikterade enligt en definierad andlig plan.[1]

  4. De skrevs upp för att vi skall komma ihåg vår ökenfärd. När vi får framgång måste vi komma ihåg de svåra tillfällen som har varit den väg som HaShem har använt till att leda oss dit. På så sätt hålls vi ödmjuka och tacksamma. Om det inte hade varit för att den Evige hållit oss uppe genom sin nåd, hade vi aldrig kunnat komma dit vi nu befinner oss.

  5. De skrevs upp för att uppenbara att slutstationen för vandring nummer 33 innehåller en messiansk hemlighet.

33:3 “De bröt upp från Raamses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påsken drog Israels barn ut på ett mäktigt sätt inför ögonen på alla egyptier” – Den 15 aviv/nissan började de sin färd. Det står skrivet att det var en dag efter pesach. Det lär oss att uttåget ur Egypten skedde tidigt på morgonen den 15:e dagen i den första månaden, jfr. 5 Mosebok 16:1.

Ordet pesach hänvisar här till lammet som offrades på eftermiddagen dagen innan, d.v.s. den 14 nissan omkring klockan 15.

Idag kallas i Israel den 15 Nissan för första dagen i pesach, men Torán förlägger pesach på den 14 nissan, vilket här betyder att lammet blev offrat den dagen.

33:6  “De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, där öknen börjar.” (SFB reviderad) – Suckot är den första lägerplatsen efter uttåget från Raamses. Det lär oss att suckot-högtiden kommer att firas strax efter Messias andra tillkommelse då alla Israels barn och rättfärdiga bland folken som tillhör Jeshua kommer att bli bortryckta och förflyttade i luften till Israels land. Suckot blir Lammets bröllopsfirande, strax efter det andra exodus, som är den slutliga återlösningen.

Salida Mitsrayim33:7 “De bröt upp från Etam och vände tillbaka till Pi-HaHirot som ligger mitt emot Baal-Tsefon, och slog läger framför Migdol.” (SFB reviderad) – Det verkar som om Baal-Tsefon låg på andra sidan Sävhavet (Röda havet). När det talas om att de vände tillbaka, betyder det att de inte fortsatte rakt fram på den normala vägen mot öster utan att de svängde mot söder och kom så till Pi-HaHirot, som låg vid Akabá-viken.

33:13 “De bröt upp från Dofká och slog läger i Alush.” (SFB reviderad) – I Alush fick de manna för första gången.

33:14 “De bröt upp från Alush och slog läger i Refidím, där det inte fanns vatten för folket att dricka.” (SFB reviderad) – I Refidím blev de attackerade av Amalek.

33:15 “De bröt upp från Refidím och slog läger i Sináis öken.” (SFB reviderad) – I Sinái gick de in i förbund med HaShem och fick Torán.

33:16 “De bröt upp från Sináis öken och slog läger i Kivrot-HaTaavá.” (SFB reviderad) – Kivrot-HaTaavá betyder ”lystnadsgravar”, för där begravdes de som hade drivits av lystnad, jfr. 4 Mosebok 11:34.

33:18 “De bröt upp från Chatserot och slog läger i Ritmá.” (SFB reviderad) – De tolv spejarna, eller spionerna, sändes ut från Ritmá.

33:22 “De bröt upp från Rissa och slog läger i Kehelata.” (SFB reviderad) – I Kehelata gjorde Korachs grupp uppror.

33:23 “De bröt upp från Kehelata och slog läger vid berget Shefer.” (SFB reviderad) – Enligt Jonatans Targum var Shefer ett berg med fina frukter.

33:36 “De bröt upp från Etsjon-Geber och slog läger i öknen Tsin, det vill säga Kadesh.” (SFB reviderad) – De stannade 19 år i öknen Tsin, som är Kadesh. Där dog Mirjam. Kadesh betyder ”avskild”. Enligt Jonatans Targum, blev den Eviges Namn avskilt på den platsen när Moshé och Aharon fick budet om att de inte fick komma in i landet.

33:37-39 “De bröt upp från Kadesh och slog läger vid berget Hor på gränsen till Edoms land. På HaShems befallning steg prästen Aharon upp på berget Hor och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i månaden. Aharon var etthundratjugotre år gammal när han dog på berget Hor.” (SFB reviderad) – Berget Hor ligger på östra sidan om Aravá-dalen. De är det högsta sandstensberget i Edom och ligger i närheten av den gamla staden Petra. Hor betyder ”berg”. Det finns en plats som traditionellt anses som Aharons grav, på ett berg i södra Jordanien i närheten av Petra.

33:42 “De bröt upp från Tsalmoná och slog läger i Punon.” (SFB reviderad) – I Punon klagade Israels barn på mannat och därför kom ormarna.

33:49 “Deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-HaJesimot ända till Avel-HaShittim på Moavs hedar.” (SFB reviderad) – Där dog 24 000 israeliter på grund av Baal-Peor. Här står det skrivet att lägret sträckte sig från Bet-HaJeshimot ända till Avel-HaShittim, vilket kan ge oss ett hum om dess storlek. Talmud[2] beskriver hur Rabbá bar Chaná sade att han hade sett platsen (från Bet-Jeshimot till Avel-Shittim) och att den mäter tre gånger tre parsaot. En parsá (singularformen av parsaot) mäter 4 mill. Rashí nämner att Israels barns läger mätte 12 mill. En mill motsvarar 1080 meter. Det betyder att det handlar om en längd på omkring 13 kilometer och en bredd på 13 kilometer, vilket motsvarar 168 km2 eller 16 800 hektar.

Femte aliján, 33:50 – 34:15

33:52 “ni skall driva bort landets alla inbyggare för er och förstöra alla deras bildstoder. Alla deras gjutna avgudabilder skall ni förstöra och alla deras offerhöjder skall ni ödelägga.” (SFB) – Enligt Rashí, hänvisar det hebreiska ord som översatts som ”bildstoder”, maskiotam,[3] till hedniska tempel, som normalt hade golvet täckt med marmor där man tillbad genom att lägga sig raklång och sträcka ut armar och ben. Targum översätter ordet som ”deras tempel”.

Denna text lär oss att den Evige vill att det bara skall finnas en enda religion i Israels land. Allt hedniskt inflytande är förbjudet. Det innebär idag att Torán förbjuder katolska kyrkor i Israels land. HaShem förbjuder moskéer i Sitt land. Bahaitemplet i Haifa är förbjudet enligt Torán. Alla Buddha-statyer, helgonbilder, alla avgudar och alla kultföremål från andra religioner utom judendomen, är förbjudna i Israels land, enligt Torán. HaShem befaller att man skall förinta alla dessa saker. Men Israels land är idag fullt av avgudadyrkan. Många judar och araber tjänar dessutom stora pengar på turisterna som besöker kyrkor, moskéer och museer fulla med hedniska kultföremål. Men det är inte bara förbjudet att ha andra religioners tempel och kultföremål, utan också att dra ekonomisk nytta av dessa. Enligt Torán skall alla kultplatser och alla kultföremål som inte är tillägnade den ende sanne Gud, Israels Gud, utrotas ur landet. Alla gjutna bilder skall förintas. Om inte judarna gör det innan dess, kommer landet att renas från all hednisk religion när Messias kommer tillbaka. Då kommer det inte att finnas, varken kristendom eller Islam, i Israels land, eller i resten av världen, bara biblisk judendom.

33:55 “Men om ni inte driver bort landets inbyggare för er, då skall de som ni låter vara kvar bli törnen i era ögon och taggar i era sidor, och de skall tränga er i landet där ni bor.” (SFB reviderad) – Landets tidigare inbyggare som inte blev utdrivna skulle förvandlas till törnen i ögonen och taggar i sidorna på Israels barn, som det också står skrivet i Josua 23:12-13:

“Ty om ni vänder er bort och håller er till återstoden av dessa folk som är kvar här bland er och gifter in er med dem och har gemenskap med dem och de med er, då skall ni veta att HaShem, er Gud, inte mer skall fördriva dessa folk för er. De skall då bli en snara och en fälla för er och ett gissel för era sidor och taggar i era ögon, till dess ni blir utrotade ur detta goda land som HaShem, er Gud, har gett er.” (SFB reviderad)

I Hesekiel 28:24-26 står det skrivet:

“Sedan skall det för Israels hus inte mer finnas någon stickande tagg eller något sårande törne bland alla de grannfolk som nu föraktar dem. Och man skall inse att jag är Herren, HaShem. Så säger Herren, HaShem: När jag samlar Israels hus från de folk där de är kringspridda, skall jag uppenbara min avskildhet bland dem inför hednafolkens ögon, och de skall sedan bo i sitt land, det som jag gav åt min tjänare Jaakov. De skall bo där i trygghet och bygga hus och plantera vingårdar. Ja, de skall bo i trygghet, när jag dömer alla som bor runt omkring dem och som föraktar dem. Och de skall inse att jag är HaShem, deras Gud.” (SFB reviderad)

När nu rabbi Shaul talar om att han hade en törntagg i köttet som hindrade honom att utbreda sig, är det mest troligt att det handlar om de förföljelser från de otroende som han var tvungen att utstå, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 12:7-10:

“Och för att jag inte skall bli för upphöjd på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall upphöja mig. Tre gånger bad jag att Herren skulle ta den ifrån mig, men han svarade mig: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” (SFB reviderad) Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Messias kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Messias. Ty när jag är svag, då är jag stark.” (SFB reviderad)

Rabbi Shaul talar inte om en fysisk sjukdom, utan snarare om de personer som blev uppviglade av en demon som ständigt förföljde honom vart han än gick. Det finns dessutom en Midrash, som liknar denna text, och som säger att översteprästen Aharon blev slagen av ett satans sändebud varje gång han skulle betjäna i tabernaklet och påminde honom om synden med guldkalven. Alla de förföljelser och motgångar som rabbi Shaul var tvungen att utstå gjorde att han påmindes om att han hade orsakat de judars död som trodde på Jeshua.

34:2  “I söder skall ert land sträcka sig från öknen Sin utmed Edom, och er södra gräns skall börja vid änden av Salthavet i öster.” (SFB reviderad) – Israels gräns blev noggrant utstakad genom en himmelsk order. På så sätt kan ingen säga att Israel har stulit mark från folken. HaShem, äger himmel och jord, och har rätt att ge jordområdena till vem han vill. Kenáans land blev överlämnat åt Israels barn på ett rättfärdigt sätt ur juridisk synvinkel. HaShem kan inte stjäla eller begå något orättfärdigt, som det står i Psalm 145:17:

“HaShem är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i allt han gör.” (SFB reviderad)

Alltså blev inte andra människors mark bestulen, för det landet är den Eviges och han hade svurit en ed på att ge det till Avraham, Jitschak, Jaakov och deras ättlingar för evärdlig tid. När Kenáans barns synder hade rågat måttet, förlorade de rätten att leva, som det står skrivet i 1 Mosebok 15:16:

“I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoréerna fyllt sina synders mått.” (SFB reviderad)

Om Kenáans barns synder hade rågat måttet, hur skulle de då ha rätt att bo i HaShems land, där enbart de rättfärdiga har rätt att bo? Sedom och Amorás förstörelse står som exempel inför hela världen om att syndare inte har rätt att leva i HaShems land, som det också står skrivet i Matteus 5:5:

“Saliga är de ödmjuka, de skall ärva landet.” (SFB)

Enligt Filipperbrevet 2:8 innebär ödmjukhet att göra Faderns vilja, som det står skrivet:

“ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden (genom att bli upphängd) på ett träd.” (SFB reviderad)

Ödmjukhet är alltså att vara lydig. Lydig för vad då? Den Eviges Instruktionsbok, Torán. Enligt Messias undervisning har alltså enbart de ödmjuka, de som lyder Torán, rätt att leva i Israels land, och enbart de som lyder Torán kommer att få rätt att bo i Israels land under det messianska riket. Israels barn blev utdrivna från landet under flera tillfällen under historiens gång på grund av att de inte lydde Torán. De enda som har himmelskt tillstånd att bosätta sig i Israel är de som uppfyller HaShems Torá. De judar som lever i avgudadyrkan har inte rätt inför himlen att få bo kvar i Israels land. Landet är för de rättfärdiga, inte för syndare.

I 2 Mosebok 23:31-33 står det skrivet:

“Jag skall låta ditt lands gränser gå från Sävhavet till filistéernas hav och från öknen till floden (Eufrat), ty jag skall ge landets inbyggare i er hand, och du skall driva bort dem från dig. Du skall inte sluta förbund med dem eller deras gudar. De skall inte bo kvar i ditt land, för att de inte skall få dig att synda mot mig. Du kunde då tjäna deras gudar och detta skulle bli en snara för dig.” (SFB reviderad)

I Psalm 25:12-13 står det skrivet:

“Den som fruktar HaShem får instruktion av honom om den väg han skall välja. Hans själ skall bo i det goda, och hans efterkommande skall ärva landet.” (SFB reviderad)

I Psalm 37:22, 29 står det skrivet:

“HaShems välsignade skall ärva landet, men de som han förbannar kommer att utrotas... Men de rättfärdiga skall ärva landet och bo där för evigt.” (SFB reviderad)

De som inte lyder buden som HaShem har satt upp blir förbannade av honom och förlorar rätten till landet, jfr. 3 Mosebok 26 och 5 Mosebok 28.

I Psalm 69:36-37 står det skrivet:

“Ty Gud skall frälsa Tsion, han skall bygga upp Jehudás städer. De skall bo där och ta Tsion i besittning. Hans tjänares barn skall få det till arv, den som älskar hans namn skall bo där.” (SFB reviderad)

Israels barn handlade i lydnad för en himmelsk order när de intog landet och utrotade de nationer som fanns där. Alla dessa nationer hade samma möjligheter som skökan Rachav i Jericho att konvertera från sina avgudar och överlämna sig till Israels Gud, men de höll krampaktigt fast vid sin syndiga livsstil och stod emot den Högste. Därför förlorade de rätten till HaShems land, som blivit utvalt av den Evige på ett alldeles speciellt sätt. Han kallar det för sitt eget land, som det står skrivet i Jeremia 2:7:

“Jag förde er in i det bördiga landet och ni fick äta dess frukt och dess goda. Men när ni hade kommit dit orenade ni mitt land och gjorde min arvedel avskyvärd.” (SFB)

I 5 Mosebok 11:12 står det skrivet:

“Det är ett land som HaShem din Gud, vårdar sig om. Ständigt vilar HaShems, din Guds, ögon på det, från årets början till årets slut.” (SFB reviderad)

I Jeremia 16:18 står det skrivet:

“Och först skall jag i dubbelt mått vedergälla dem för deras missgärning och synd, därför att de har orenat mitt land med sina livlösa och vedervärdiga gudar och fyllt min arvedel med sina avskyvärdheter.” (SFB)

I Hesekiel 36:5 står det skrivet:

“Ja, så säger Herren, HaShem: Sannerligen, i brinnande nitälskan har jag talat mot de övriga folken och mot hela Edom. De har med glädje i hjärtat och med förakt i själen tagit mitt land i besittning för att tömma det och göra det till sitt byte.” (SFB reviderad)

I Joel 2:18 står det skrivet:

“Då fylldes HaShem av nitälskan för sitt land, och han förbarmade sig över sitt folk.” (SFB reviderad)

I Joel 3:1-2 står det skrivet:

“Ty se, i de dagarna och på den tiden, när jag gör slut på Jehudás och Jerushalajims fångenskap, skall jag samla alla hednafolk och föra dem ner till Jehoshafats dal. Där skall jag hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land...” (SFB reviderad)

Denna text lär att HaShems dom skall komma i den sista tiden över alla de nationer som har delat upp hans land.

34:12 “Detta skall vara ert land med dess gränser runt omkring.” (SFB) – En annan anledning till att Torán noggrant definierar var landets gränser går är för att man skall veta inom vilket område de bud gäller som bara kan uppfyllas i Israels land.

Ända från skapelsens början har HaShem satt upp gränser som gör skillnad mellan en sak och en annan. Redan i Edens lustgård fanns det gränser mellan olika länder. Dessutom satte HaShem en gräns mellan det som var tillåtet att äta och det som var förbjudet. Dessa gränser fanns innan synden kom in i världen. Det lär oss att det inte är synden som har orsakat att Torán drar upp gränser mellan en sak och en annan. Gränsdragningar är en del av själva skapelsen. Till och med i det himmelska tabernaklet finns olika rum och nivåer som är avgränsade mellan sig. Allt skapat behöver gränser inom vilka det kan finnas till och fungera, som det står skrivet i Apostlagärningarna 17:26:

“Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo” (SFB)

Syndens väsen är att gå över eller förändra gränserna, jfr. 1 Johannes 3:4.

Messias kom alltså inte för att ta bort gränserna, eller förändra gränserna, utan för att hjälpa människan att respektera och fungera inom de gränser som har blivit utsatta av HaShem i Torán. Den som predikar en Messias som kom för att förändra eller ta bort de gränser som har blivit utsatta av den Evige, talar om en falsk messias. Det innersta väsendet av anti-Messias ande är att förändra de gränser som HaShem har satt upp i Torán, som det står skrivet i Daniel 7:25-26:

“Denne skall tala mot den Högste och ansätta den Högstes avskilda. Han skall sätta sig i sinnet att förändra avskilda tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid. Men dom skall hållas, och hans välde skall tas ifrån honom och hans skall fördärvas och förgöras i grund.” (SFB)

I 2 Tessalonikerbrevet 2:3-4, 7-8 står det skrivet:

“Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller avskilt, så att han sätter sig i Guds templet och säger sig vara Gud... Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jeshua att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.” (SFB reviderad

Här talas om den laglösa människan och laglöshetens hemlighet. Det är anti-messias ande, som står emot den Eviges lag och försöker att förändra och avskaffa den och dess gränser. Den laglösa människan är en människa som är totalt köttslig, som det står skrivet i Romarbrevet 8:7-8:

“Det köttsliga sinnet är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som är i köttet kan inte behaga Gud.” (SFB)

Det som kommer att utmärka den sista generationen innan Messias, är att den inte vet var gränserna går. De kommer inte att kunna veta skillnad mellan man och kvinna, mellan ungdomar och äldre, mellan gott och ont, mellan rätt och orätt, mellan ljus och mörker, mellan sanning och lögn eller mellan det som är tillåtet och förbjudet. HaShem har i Torán satt ut gränserna, men en perverterad människa förvrider allt. Den perverterade människan lär att ”Kristus” kom för att ta bort lagen och ändra på de gränser som Moshés lag har satt upp. Slutet för den perverterade människan blir döden.

Denna veckas parashá lär oss att HaShem sätter upp mycket specifika gränser för Israel och nationerna. Lycklig den människa som respekterar de gränserna.

34:5 “Från Asmon skall gränsen vända sig mot Egyptens bäck och gå ut vid havet.” (SFB reviderad) – Egyptens bäck är inte floden Nilen, utan en bäck som finns på Sinaihalvön. Den heter idag Wadi el-Arish. Vid detta tillfälle fick inte Israels folk hela det område som den Evige hade lovat förfäderna. De kommer inte att få hela det utlovade landet förrän Messias Jeshua kommer tillbaka.

34:8 “Från berget Hor skall ni dra er gränslinje dit där vägen går till Chamat, och gränsen skall gå ut till Sedad.” (SFB reviderad) – Enligt Rashí, är staden Chamat den som senare skulle bli den syriska staden Antiokia. I Apostlagärningarnas bok talas det om två städer som heter Antiokia. Den ena av dem låg i den romerska provinsen Syrien, vid kusten. Den nämns i 11:19-27 och 13:1. Den andra fanns i Mindre Asien, i Pisidien, och nämns i 13:14.

34:15 “Dessa två stammar och denna halva stam har fått sin arvedel på andra sidan Jarden mitt emot Jerichó, österut mot solens uppgång.” (SFB reviderad) – Uttrycket ”på andra sidan Jarden” återkommer på många platser i Skrifterna, jfr. 4 Mosebok 22:1; 35:14; 5 Mosebok 1:1, 5; 3:8, 20; 4:41, 47, 49; Josua 1:14, 15 m.m. Det är nästan alltid fråga om den östra sidan där de två och en halva stammarna fick sitt område. Det är intressant att se att trots att Moshé inte befann sig på den västra sidan av floden, i Kenáans land i strikt bemärkelse, använder Torán detta uttryck. Det är som om Torán kom därifrån. När HaShem dikterade denna text för Moshé, hade Israels barn ännu inte gått över floden Jarden. De befann sig fortfarande i det land som ligger ”på andra sidan Jarden”. Där var Moshé tillsammans med folket. Det lär oss att Torán kommer ut från Israels land, närmare bestämt från Tsion, som det står skrivet i Jesaja 2:3b:

“Ty Torá skall gå ut från Tsion, ja, HaShems ord från Jerushalajim.” (SFB reviderad)

I Amos 1:2 står det skrivet:

“Han sade: HaShem skall ryta från Tsion, från Jerushalajim skall han låta höra sin röst. Då skall herdarnas betesmarker sörja, Karmels höjd skall torka bort.” (SFB reviderad)

I Hesekiel 5:5 och 38:12 står det skrivet i hebreiskan att Jerushalajim är världens navel, d.v.s. jordens centrum.

Sjätte aliján, 34:16 – 35:8

35:7  “Åt leviterna skall ni ge tillsammans fyrtioåtta städer med utmarker omkring.” (SFB) – Leviterna fick 48 städer inom hela Israels område. Sex av dem tjänade som fristäder. Runt var och en av dessa städer fanns ett område på två tusen alnar i varje riktning. Vers 4 talar om tusen alnar och vers 5 talar om två tusen alnar. Talmud[4] löser detta problem, som ser ut som en motsättning, genom att säga att de första tusen alnarna lämnades som ett öppet område och de andra tusen alnarna tjänade som åkrar och vingårdar.

Sjunde aliján, 35:9 – 36:13

35:11 “skall ni utse åt er städer som skall vara fristäder för er, dit en dråpare som av misstag dödat någon skall kunna fly.” (SFB) – Om någon dödade en annan ofrivilligt hade han möjlighet att fly till en av de sex fristäderna, på hebreiska arei miklat. Vid ett dråp hade en av de närmsta släktingarna makt att vara ”blodshämnare” för den dödes blod, på hebreiska goel[5] hadam, ”blodsförsonare”. Han skulle alltså utföra HaShems hämnd och utgjuta blodet av den som hade dödat hans släkting, för att uppfylla 1 Mosebok 9:6 där det står skrivet:

“Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” (SFB)

35:25 “Menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand och sända honom tillbaka till fristaden dit han hade flytt. Där skall han stanna till dess att översteprästen, som är smord med den avskilda oljan, är död.” (SFB) – Här syftar ”menigheten” på domstolen, Beit Din. Talmud[6] lär att om den döde inte hade någon släkting som kunde bli goel hadam, såg Beit Din till att någon tog det ansvaret. Denne goel hade makt att döda dråparen överallt där han fann honom. Men om Beit Din hade dömt att dråparen inte handlat med flit, var det förbjudet för goel att hämnas inom fristadens område. Den som hade flytt till en fristad var alltså dömd att lämna sitt hem under så lång tid som översteprästen levde som var verksam när olyckan skedde. Till och med den som genom en olycka gör så att en annan dör måste alltså få en viss typ av fängelsestraff. Det lär oss hur högt HaShem värderar ett människoliv. Däremot var denna typ av fängelse en andlig plats där leviterna bodde, som ägnade mesta delen av sin tid till att studera Torá. Men när översteprästen dör blir dråparen fri att åka hem till sitt eget hus och sin egen mark. Då har blodshämnaren inte längre någon rätt att avrätta honom.

36:6  “Detta är vad HaShem befaller angående Tselofchads döttrar: De må gifta sig med dem som de anser är bra, men de skall gifta sig inom en släkt i sin egen fädernestam.” (SFB reviderad) – Sönerna var de som i första hand fick ärva mark i Israel. När en dotter gifte sig fick hon mark och hus inom hennes makes stam. Här finns dock ett fall där några döttrar får sin fars mark, eftersom de inte har några bröder. Därför får de inte gifta sig med någon från en annan stam, så att marken från deras fars stam inte skall gå över till den andra stammen.

“De må gifta sig med dem som de anser är bra” – Detta lär oss att HaShem inte har förutbestämt bara en enda person som man kan gifta sig med. HaShem ger frihet att gifta sig med den som man tycker är bra, förutsett att det är inom stammen. Samma tanke finns i 1 Korintierbrevet 7:39:

“En hustru är bunden så länge hennes make lever. Men om maken dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren.” (SFB)

Denna text säger att en änka har rätt att gifta sig med vem hon vill, bara det sker i Herren, d.v.s. med en som har Jeshuas tro. Naturligtvis har hon inte rätt att önska sig en som står i ett äktenskapsförbund med en annan, hon kan ju inte ha begärelse till sin nästas make. En frånskild kvinna har samma status som en änka, för hon har inte heller längre någon make. Genom skilsmässan blev hon fri från den man som tidigare var hennes make. Denna text kan man alltså inte använda till att hindra frånskilda att gifta om sig. Om den frånskilde maken däremot är en troende, har hon inte rätt att gifta om sig, enligt 1 Korintierbrevet 7:10-11, utan bör söka förlikning med honom. Men om trots allt den frånskilde troende maken ingår ett nytt äktenskapsförbund med en annan, är den frånskilda kvinnan fri att gifta sig med vem hon vill, på samma sätt som en änka.

En troende har inte rätt att gifta sig med en som inte tror på Jeshua, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 6:14-18:

“Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror (på Jeshua). Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Messias och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Guds tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” (SFB reviderad)

Mashiach i denna parashá

33:37-39 “De bröt upp från Kadesh och slog läger vid berget Hor på gränsen till Edoms land. På HaShems befallning steg prästen Aharon upp på berget Hor och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i månaden. Aharon var etthundratjugotre år gammal när han dog på berget Hor.” (SFB reviderad) – Översteprästen Aharon dog på lägerplats nummer 33 från uttåget ur Egypten, på ett berg som heter Hor, som betyder ”berg”. Han var en mashiach, en smord, den förste som kallas mashiach i Skrifterna, jfr. 3 Mosebok 4:3, 5, 16. Denna händelse är en profetisk förebild på Jeshua HaMashiach, som också dog på ett berg, vid 33 års ålder, vilket stämmer överens med Israels lägerplats nummer 33 räknat från uttåget.

“Aharon... dog där i det fyrtionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land.” (SFB reviderad) – Här finns en hänsyftning till Mashiachs död och uppståndelse 4000 år efter Adams skapelse. I 1 Mosebok 13:10 jämförs Egypten med Edens lustgård. På samma sätt finns det ett samband mellan att Adam och Chavá blev utdrivna ur paradiset och Israels barns uttåg ur Egypten. På samma sätt som Aharon, den smorde, dog 40 år efter uttåget ur Egypten, dog Jeshua Messias 4000 (100 x 40) år efter de första människornas uttåg ur Edens lustgård.

Dessutom dog Aharon den första dagen i den 5:e månaden, exakt 3 ½ månader efter det datum som uttåget skedde, den 15 dagen i den första månaden. De 3 ½ månaderna hänsyftar till Messias tjänst som varade i 3 ½ år. På liknande sätt som Aharon dog 3 ½ månader efter datumet för uttåget, dog Jeshua 3 ½ år efter att han börjat sin offentliga tjänst.

Aharon blev tre år äldre än sin bror Moshé, som var 120 när han dog. Dessa tre år talar också om Messias, hans dryga 3 års tjänst, hans dryga 30 års ålder när han dog och de 3 dagarna som han befann sig i jordens inre innan han uppstod. Berget Hor nämns tre gånger i denna text.

35:19 “Blodshämnaren (goel hadam) skall döda mördaren. Varhelst han träffar på honom skall han döda honom.” (SFB reviderad) – Det lär oss att det finns en som kallas goel hadam, ”blodsbefriare” eller ”blodshämnare”, som har ansvaret att söka upp och avrätta mördaren. Vem var det som dödade den förste människan och som vår Rabbi därför kallar för mördare i Johannes 8:44 och 10:10? Svaret är: den onde.

Vem är den närmaste släktingen till Adam och Chavá? Svaret är: Messias ben Adam, Människosonen, som var prototypen för Adams skapelse.

Vem har ansvaret att söka upp och avrätta mänsklighetens mördare? Svaret är: Jeshua HaMashiach, som det står skrivet i Johannes 12:31:

“Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut.” (SFB)

I Johannes 16:11 står det skrivet:

“om dom, ty denna världens furste är dömd.” (SFB)

I 1 Johannes 3:8b står det skrivet:

“Och just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet djävulens gärningar.” (1917)

35:25, 28 “Menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand och sända honom tillbaka till fristaden dit han hade flytt. Där skall han stanna till dess att översteprästen, som är smord med den avskilda oljan, är död... Ty en dråpare skall stanna kvar i sin fristad till dess översteprästen dör. Men efter översteprästens död får dråparen vända tillbaka till den ort där han har sin besittning.” (SFB reviderad) – Tre gånger nämns här översteprästens död. Här har vi också nummer tre i samband med översteprästens död som hänvisar till Messias död. Det enda som kunde befria den som dödat en människa genom en olyckshändelse från sitt ”fängelse” är översteprästens död, han ”som är smort med den avskilda oljan”. Torán påpekar att översteprästen hade blivit smord, för att hänvisa till Jeshua, den Smorde, på hebreiska HaMashiach. Genom hans död blir vi befriade från de konsekvenser som kommit av de synder vi begått genom misstag.

Käre läsare, om du lider i ett ”fängelse” för att du gjort hemska saker av misstag, skall du veta att Jeshuas död också har betalat för att du skall bli fri från de konsekvenserna så att de inte kommer att tas upp emot dig vid den yttersta domen.

35:33 “Ni skall inte pervertera det land där ni bor. Genom blod perverteras landet, och försoning kan inte bringas för landet för det blod som blivit utgjutet där, utom genom blodet från den som har utgjutit det.” (SFB) – Här ser vi hur allvarligt ett mord är. En mördare måste dömas av myndigheterna i varje land för att den Eviges rättfärdighet skall etableras i världen. Enligt judisk lag kan inte någon dömas till döden om han inte först blivit varnad av två eller tre vittnen innan han mördade. Torán framhäver vikten av att inte låta en dråpare leva, när han blivit dödsdömd, för att inte Israels land skall bli perverterat. Utgjutelse av oskyldigt blod är en av de saker som orsakar att vredesdom kommer över Israel och nationerna. Ett sätt att hindra vredesdomen är att avrätta mördarna. Om inte mördarna döms ordentligt kommer hela folket att få del av domen för det oskyldiga blod som utgjutits i landet, jfr. 2 Kungaboken 24:4.

Men om mördaren omvänder sig faller inte lagens hela tyngd på den skyldige och han bör då bli frikänd från dödsstraff och få ett mindre strängt straff. Men om det inte finns omvändelse måste lagens stränghet tillämpas för att inte landet skall bli besmittat och förbannat.

Hur kan den Evige förlåta en syndare som omvänder sig om det enda sättet att bringa försoning för ett mord är att den skyldige betalar med sitt eget blod, enligt denna text? Hur kan den Evige förlåta och frikänna den skyldige och samtidigt fortsätta att vara rättfärdig?

I Ordspråksboken 17:15 står det skrivet:

“Den som frikänner en brottsling och den som fördömer en rättfärdig är båda styggelser för HaShem.” (SFB reviderad)

Om en domare frikänner en brottsling begår han en vedervärdig handling i den Eviges ögon. Hur kan då den rättfärdige himmelske Domaren fortsätta att vara rättfärdig när han frikänner en brottsling som omvänder sig? Det enda svaret är: Genom en ersättare.

De djur som slaktades i templet kunde inte representera människan fullständigt. De var inga riktiga ersättare. De utgör enbart en skuggbild av det enda och verkliga offret för alla människors synder genom hela historien, offret av Guds Lamm som tar bort världens synd. Jeshua HaMashiachs död är den enda lagligt rättfärdiga grund som den Evige har för att kunna förlåta och frikänna en syndare som omvänder sig från sin synd, och samtidigt fortsätta att vara rättfärdig, som det står skrivet i Romarbrevet 3:24b-26:

“Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som är av Jeshuas tro.” (SFB reviderad)

Det enda sätt som den Evige kan visa för världen att han är fullständigt rättfärdig när han förlåter de omvända syndarna, är genom en offentlig utställning av en blodig död av den man som dog i människans ställe, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 5:21:

“Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjort till ett syndoffer, på det att vi i honom må bli rättfärdighet från Gud.” (1917 reviderad)

När du nu känner dig anklagad av ditt samvete som väckts upp genom Toráns budskap och genom överbevisning i avskildhetens Ande som blivit sänd för att överbevisa världen om synd rättfärdighet och dom, måste du veta, käre läsare, att det finns en ersättare som led i ditt ställe för att inte alla dina synders dödliga konsekvenser skall drabba dig. Genom din omvändelse flyttar HaShem över den yttersta konsekvensen av din synd till Ersättaren, så att du inte behöver dö för dina synder, utan blir förlåten och frikänd. Rättfärdiggörelsen genom tron på Jeshuas blod sätter dig i en position av oskuld inför den Himmelska Domstolen och du får så frid med Gud, som det står skrivet i Romarbrevet 5:1-2:

“Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jeshua Messias. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi är stolta över hoppet om Guds härlighet.” (SFB reviderad)

Välsignad vare den Evige för denna underbara Ersättare!

I denna parashá finns bud nummer 406 till 413 av de 613:

  1. Påbud om att upphäva eder eller löften, 4 Mosebok 30:3

  2.  Förbud mot att inte uppfylla ett ord när man ger en ed eller ett löfte, 4 Mosebok 30:3

  3. Påbud om att ge leviterna städer att bosätta sig i samt fristäder, 4 Mosebok 35:2.

  4. Förbud mot att avrätta någon som är skyldig innan han blivit dömd i en domstol, 4 Mosebok 35:12.

  5. Påbud för domstolen att se till att en dråpare tar sig till en fristad, och ett påbud för dråparen att ta sig dit, 4 Mosebok 35:25.

  6. Förbud mot att ett vittne i ett mordfall deltar i rättegången, förutom att vara ett vittne, 4 Mosebok 35:30.

  7. Förbud mot att ta lösepenning för en mördare, 4 Mosebok 35:31.

  8. Förbud mot att ta lösepenning från en som dräpt av misstag så att han kan bo utanför fristaden, 4 Mosebok 35:32.



42

[1]       Strong H5087 neder  nêder, neh'-der, nay'-der, From H5087; a promise (to God); also (concretely) a thing promised: - vow ([-ed]).

[2]       Strong H7621 shebû‛âh, sheb-oo-aw', Feminine passive participle of H7650; properly something sworn, that is, an oath: - curse, oath, X sworn.

[3]       Strong H2490 châlal, khaw-lal', A primitive root (compare H2470); properly to bore, that is, (by implication) to wound, to dissolve; figuratively to profane (a person, place or thing), to break (one’s word), to begin (as if by an opening-wedge); denominatively (from H2485) to play (the flute): - begin (X men began), defile, X break, defile, X eat (as common things), X first, X gather the grape thereof, X take inheritance, pipe, player on instruments, pollute, (cast as) profane (self), prostitute, slay (slain), sorrow, stain, wound.

[4]       Strong H5271 nâ‛ûr  nâ‛ûr  ne‛ûrâh, naw-oor', naw-oor', neh-oo-raw', Properly passive participle from H5288 as denominative; (only in plural collectively or emphatically) youth, the state (juvenility) or the persons (young people): - childhood, youth.

[5]       La Torá con Rashí, Bemidbar, Editorial Jerusalén de México, sid. 546, not 182.

[6]       Ursprungligen av r. Yosef Caro. Detta citat kommer från en samling av de praktiska lagar och deras kommentarer fram till nutidens vise enligt den sefardiska traditionen, av r. Abraham M. Hassan. Utgiven av stiftelsen “Hasdé Lea” 3e utgåvan © 1995, sid. 334-335, 179-182. Översatt från spanska av artikelförfattaren.

[7]       Rokeach.



43

[1]       Bamidbar Rabbá 23:3.

[2]       Erubín 55b.

[3]       Strong H4906 masìkîyth, mas-keeth', From the same as H7906; a figure (carved on stone, the wall, or any object); figuratively imagination: -  conceit, image (-ry), picture, X wish.

[4]       Sotá 27b.

[5]       Strong H1350 gâ'al, gaw-al', A primitive root, to redeem (according to the Oriental law of kinship), that is, to be the next of kin (and as such to buy back a relative’s property, marry his widow, etc.): -  X in any wise, X at all, avenger, deliver, (do, perform the part of near, next) kinsfolk (-man), purchase, ransom, redeem (-er), revenger.

[6]       Sanhedrin 45b.