ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá

29 Acharei mot

30 Kedoshim

3 Mosebok 16:1 – 20:27

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar (när Acharei mot läses tillsammans med Kedoshim):

  1. 16:1-24
  2. 16:25 – 17:7
  3. 17:8 – 18:21
  4. 18:22 – 19:14
  5. 19:15-32
  6. 19:33 – 20:7
  7. 20:8-27
  8. Maftir: 20:25-27

Haftará: Hesekiel 22:1-19 (A); 22:1-16 (S)

Messianska Texterna: Matteus 16:1 – 18:35

Acharei mot

Betyder “efter döden”.

Kommentarer

Första aliján, 16:1-24

Vajikrá 16 är ett av Toráns viktigaste kapitel. Där finns instruktionerna om försoningsdagen, jom hakippurim, som infaller den 10:e dagen i den sjunde månaden, tishrí. Detta var den enda dagen under hela året som översteprästen kunde gå in i det mest avskilda området och offra rökelse och blod inför HaShems närhet. Syftet med denna tjänst vara att grovrengöra tabernaklet från de synder som hade lagrats där under hela året genom Israels barns orenheter. Trots att HaShem hade gett klara instruktioner om hur Israels barn skulle kunna hålla sig borta från rituell orenhet, så att inte helgedomen blev besmittad, var det oundvikligt. Om någon som var oren gick in i tabernaklet blev det orenat. Någon skulle kunna ha gått in där utan att märka att han var oren. En annan kanske hade glömt att han var oren och gick därför in. Därför instiftar HaShem denna försoningsdag för att rena föremålen i det jordiska tabernaklet.

På denna dag visar HaShem människan också att hon kan försona sig med Honom. Det är den stora försoningsdagen. Försoning mellan HaShem och människan är det centrala temat i hela Skriften och i detta kapitel ser man hur den försoningen kan ske. HaShems vrede vilar över människan på grund av hennes synder. Det är en vrede som är dödlig för människan. Det enda som kan stilla den vreden är att HaShem visar barmhärtighet. Den barmhärtigheten visas för människan genom försoningen som grundar sig på blodiga offer av oskyldiga liv, som det står skrivet i 3 Mosebok 17:11:

“Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det.” (SFB)

Detta kapitel är även en av de bästa texterna som visar vad som hände med Messias Jeshua innan och efter hans uppståndelse då han blev införd i den översteprästerliga tjänsten enligt Malki-Tsedeks ordning. Han gick in i det himmelska tabernaklet och renade det med sitt eget blod, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:22-26:

“Så renas enligt Torán nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. Alltså måste avbilderna av de himmelska tingen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än de medlen. Ty Messias gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. Inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det mest avskilda området med blod som inte är hans eget. I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.” (SFB reviderad)

Den 10:e dagen i den sjunde månaden återspeglas i den 10:e dagen i den första månaden. Den 10:e dagen i den första månaden tog man in ett lamm i varje hem i Egypten där man skulle fira pesach för att sedan kunna lämna slaveriet under kung Farao. Pesach-lammet blev utnämnt den 10:e dagen i den första månaden för att sedan offras den 14:e dagen. Den 10:e dagen i den sjunde månaden anknyter därför till pesach-lammet. Pesach-lammets blod beskyddade de förstfödda från döden. Lammets kött producerade livskraft och helande i de svaga och sjuka kropparna. På ett liknande sätt försonar de offer som frambärs under jom hakippurim Israels barns synder för att frälsa dem från döden, som det står skrivet i 3 Mosebok 16:30:

“Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad)

Pesach är intimt sammanknutet till jom kippur. På samma sätt uppfyllde Messias Jeshuas död, som skedde under pesach, en stor del av jom kippur-tjänsten i det himmelska tabernaklet. Han har gått in i det mest avskilda området i himlen och stannat kvar där under nästan 2000 år. Eftersom översteprästen inte bara gick in i det mest avskilda området i det jordiska tabernaklet, utan också gick ut därifrån och välsignade folket, så vet vi att Messias inte kommer att stanna i det mest avskilda området i himlen, utan gå ut därifrån för att välsigna Israels folk och hela mänskligheten. Messias har alltså uppfyllt halva jom kippur-tjänsten. När han kommer tillbaka till jorden kommer han att uppfylla resten. På den dagen kommer all synd att utplånas hos dem som har satt sitt hopp till honom, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:27-28:

“Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (SFB reviderad)

16:1 “HaShem talade till Moshé, sedan Aharons båda söner hade dött, de som dog när de trädde fram inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad) – Enligt Nachmánides blev detta sagt dagen efter att Aharons söner gått in i tabernaklet med främmande eld och dött. Rashi, däremot, menar att det var samma dag som de dog, d.v.s. den första dagen i månaden nissan (aviv). Under månaden aviv, strax innan pesach-högtiden, gavs alltså budskapet om jom kippur. Också det sammanknyter pesach-firandet med jom hakippurim, som det står skrivet i Johannes 1:29:

“Nästa dag såg han Jeshua komma, och han sade "Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” (SFB reviderad)

“sedan... hade dött” – Namnet på denna parashá är just acharei mot, ”efter döden”. Det lär oss att detta budskap även talar om det som skulle hända Messias efter hans död. Efter sin död, gick Mashiach in i det mest avskilda området i den himmelska mishkan och uppfyllde så denna profetiska skuggbild, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:11-12:

“Men nu har Messias kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det mest avskilda området, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” (SFB reviderad)

16:2 “Och HaShem sade till Moshé: Säg till din bror Aharon att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen.” (SFB reviderad) – Som överstepräst hade Aharon tillträde till det mest avskilda området, men enbart en gång om året. Däremot kunde Moshé gå in dit när som helst.

Förbudet om att gå in i det mest avskilda området kommer precis efter att det talas om Aharons söners död. Det ger oss en vink om att de kanske hade försökt att gå in där utan tillstånd, vilket i så fall skulle vara en av anledningarna till att de dog. För att undvika att detta skulle upprepas gav HaShem mycket klara instruktioner om hur man kan gå in där och vem som får gå in där.

Det hebreiska ordet som översatts som ”nådastol” är kapporet[1] som betyder “täcke”, ”täckelse”, “lock”. Det kommer från roten kafar[2] som betyder “täcka över (med tjära)”, “överdra”, men också “förlåta”, “frikänna”, “ersätta”, “sona”. Det är samma rot som finns i ordet försoningsdagen, jom hakippurim, som också kallas för jom kippur, jfr 3 Mosebok 23:27; 25:9. I Septuaginta har det hebreiska ordet ”kapporet” översatts till grekiska som hilasterion,[3] som betyder ”försoningsoffer”, ”försoningsplats”, ”soningsställe”. Ordet hilasterion kommer från hilaskomai[4] som betyder ”försona”, ”förlika”, ”blidka”, ”sona”, ”gottgöra”. Nådastolen ses som HaShems tron på jorden.

Det lär oss att locket inte bara tjänade till att täcka över arken, utan också som en plats där synderna blev sonade och där HaShem uppenbarade sin barmhärtighet och sin förlåtelse. Det är platsen där HaShem och människan förlikas. Därför har det också översatts som ”nådens tron”, som det står skrivet i Hebreerbrevet 4:14-16:

“Då vi nu har en stor överstepräst, Jeshua, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (SFB reviderad)

Försoningsplatsen, nådastolen, locket på arken, kunde bara besökas av en enda person en gång om året. När Messias kom blev han däremot uppvisad offentligt som en försoningsplats, en nådastol, som det står skrivet i Romarbrevet 3:25-26:

“Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jeshua.” (SFB reviderad)

Det grekiska ord som översatts som “nådastol” är hilasterion, som vi tidigare sett. Detta ord förekommer endast på två ställen i de grekiska texterna av de Messianska Texterna. I Hebreerbrevet 9:5 översattes det även som ”nådastolen”. Som vi tidigare sett, är hilasterion den översättning som LXX gör av det hebreiska ordet kapporet. Kapporet är locket som täcker vittnesbördets ark. Den grekiska texten i Romarbrevet 3:25 lär oss alltså att Messias blev uppvisad som ett soningsställe, som en nådastol, som ett lock på arken som finns i den mest avskilda platsen i det himmelska och det jordiska templet. När Jeshua dog blev han uppvisad offentligt som ett försoningsställe, vilket kopplar samman hans död med jom kippur. När Messias blev blodigt avrättad, kunde hela mänskligheten se att det finns rening och evig förintelse av synder, inte bara för judar, utan också för hela världen, som det står skrivet i 1 Johannes 2:2:

“Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.” (SFB)

I 1 Johannes 4:10 står det skrivet:

“Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (SFB)

Mötesplatsen mellan HaShem och människan finns ovanpå arken i templet, som det står skrivet i 2 Mosebok 25:22:

“Där skall jag göra mig känd för dig. Och från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om allt som jag genom dig skall befalla Israels barn.” (SFB)

I 2 Mosebok 30:6 står det skrivet:

“Du skall ställa altaret framför förlåten som hänger framför vittnesbördets ark. Det skall stå framför nådastolen som är ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.” (SFB)

Enligt den grekiska texten av Romarbrevet 3:25 blev Jeshua utställd som en nådastol inför hela världen. På samma sätt som nådastolen var en mötesplats mellan HaShem och Moshé utgör Messias offer en mötesplats mellan HaShem och mänskligheten, som det står skrivet i Johannes 12:32-33:

“Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (SFB reviderad) Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” (SFB)

Nådastolen är en plats där HaShem visar sig på ett extraordinärt sätt. Nådastolen finns på tre olika nivåer:

1.      I tabernaklet och templet på jorden.

2.      I Messias kropp som är ett tempel.

3.      I det himmelska templet.

Eftersom HaShem uppenbarade sig på ett extraordinärt sätt genom Mashiachs död och uppståndelse, ger han därigenom till känna sina egenskaper. Vi skall här nämna fyra av dem:

  1. Hans rättfärdighet. Guds rättfärdighet kräver att syndaren får ett dödsstraff. För att kunna förlåta syndaren måste HaShem förse henne med en ersättare. Utan en ersättare som är en broder till syndaren, är det omöjligt att skaffa förlossning. Ett djur kan inte ersätta en människa. Om HaShem hade befriat människan från synden och döden genom djuroffer, skulle han inte vara rättfärdig. Genom Jeshuas död uppenbarar den Evige att han är fullständigt rättfärdig när han förlåter syndaren, jfr Romarbrevet 3:25-26.

  2. Hans barmhärtighet och kärlek. Genom Jeshuas död kan alla människor på jorden bli Guds eviga barn genom syndaförlåtelsen och befrielsen från döden, jfr Johannes 3:16; 1 Johannes 3:1.

  3. Hans trofasthet. Genom Messias död och uppståndelse på den tredje dagen uppfyller HaShem sina löften som gavs till profeterna.

  4. Hans kraft. HaShems oerhörda kraft blivit uppenbarad genom att Jeshua uppväcktes från de döda och fick sin kropp förvandlad till odödlig samt blev förhärligad då all makt blev honom underlagd, jfr Efesierbrevet 1:19-21.

16:3 “Detta skall Aharon ha med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till uppstigandeoffer.” (SFB reviderad) – Aharon kunde bara gå in i det mest avskilda området genom de ställföreträdande djur som är kopplade med Messias död. Det lär oss att Jeshuas död är grunden till att människan skall kunna närma sig HaShem.

Under templets tid förberedde sig hakohen hagadol, översteprästen, en vecka innan den viktigaste dagen på året. Han lämnade sitt hem för att tillbringa sin sista vecka i helgedomen. Under sju dagar renade han sig genom reningsvattnet från den röda kon, om han skulle ha rört vid något lik utan att märka det, som det står skrivet i 4 Mosebok 19:11-13:

“Den som rör vid en död människa skall vara oren i sju dagar. Han skall rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar HaShems tabernakel och skall utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar.” (SFB reviderad)

Under dessa sju dagar blev han också instruerad av visa lärjungar som sanhedrin, stora rådet, hade sänt till honom. Det var för att han skulle uppfylla jom kippur-tjänsten på ett rätt sätt. Man förberedde också en ersättare som skulle finnas till hands om översteprästen skulle bli tamé, rituellt oren, och bli oförmögen att betjäna. De läste och repeterade 3 Mosebok 16 och de lagar, halachot, som handlade om försoningsdagen, ända tills översteprästen lärde sig dem ordentligt. Under den veckan offrade han också rökelse och tände menorán.

Dagen innan jom kippur kom man fram till honom med de djur som hade reserverats för detta tillfälle så att han skulle kunna känna igen dem väl. De visa lärjungarna blev den sista dagen avbytta av en grupp kohanim (präster) som hjälpte översteprästen att praktisera konsten att hälla rökelse i sina händer med en sked. Detta skulle sedan göras inför HaShem i det mest avskilda området. Detta var en av de svåraste sakerna eftersom det inte fick spillas ett enda korn rökelse på jorden.

Natten innan den stora dagen sov inte översteprästen. Han läste texter ur Job, Esra, Krönikeböckerna och Daniel för att kunna hålla sig vaken. Om han somnade väckte de unga prästerna honom genom att göra oljud med sina fingrar. Om han blev dåsig kunde han ställa sig upp en stund på det kalla tempelgolvet. Det fanns också andra personer i Jerushalajim som vakade den natten. De läste och bad och förberedde sig för den stora dagen.

16:4 “Han skall ta på sig en avskild livklädnad av linne och ha benkläder av linne på sin kropp, och han skall spänna på sig ett bälte av linne och vira en huvudbonad av linne om huvudet. Detta är de avskilda kläderna, och innan han tar dem på sig skall han bada sin kropp i vatten.” (SFB reviderad) – När översteprästen gick inför HaShems ansikte i det mest avskilda området hade han på sig en speciell klädedräkt som bestod av fyra linneplagg. Varje år tillverkade man nya kläder för detta speciella tillfälle. De vanliga kläderna, som bestod av åtta plagg, använde översteprästen under sin dagliga tjänstgöring. De var gjorda av en blandning av guld och ädelstenar samt tyg och färger som kom både från djurriket och från växtriket. De kläder som användes till att gå in i det mest avskilda området kom enbart från växtriket. Dessa linnekläder uttrycker ödmjukhet inför HaShems närvaro.

Lin förekommer för första gången i Skrifterna i 1 Mosebok 41:42, där det talas om Josef som blev klädd i linne av Farao när han blev upphöjd. Det lär oss att det finns ett samband mellan Josefs upphöjelse efter att ha suttit i fängelse och den prästerliga tjänsten under jom kippur. Allt detta leder oss till Messias ben Josef som blev klädd i linne när han dog. Det utgör ett tecken för den Malki-Tsediska prästtjänsten som han skulle inträda i efter sin uppståndelse, jfr Johannes 19:40.

“bada sin kropp i vatten” – På jom kippur gjorde översteprästen tevilá med hela sin kropp sammanlagt fem gånger. Varje gång som han bytte kläder doppade han hela sin kropp i vatten samt tvättade sina händer och fötter innan och efteråt. Sammanlagt tvättade han sina händer och fötter tio gånger den dagen.

Först gjorde han ett tevilá (reningsdop) innan han satte på sig de gyllene kläderna för att kunna börja med den tjänst som han gjorde varje dag som överstepräst. Därefter hällde han vatten på sina händer och fötter och offrade det dagliga morgon-offret som bestod av ett lamm. Han brände upp rökelse på rökelsealtaret och rengjorde menorán, ljusstaken. Därefter offrade han sitt dagliga matoffer, minchá, samt en del av de extraoffer, musaf, som hörde till jom kippur, som det står skrivet i 4 Mosebok 29:7-11:

“På tionde dagen i samma sjunde månad skall ni hålla en avskild sammankomst. Ni skall då fasta och inte utföra något arbete. Som uppstigandeoffer till en ljuvlig doft för HaShem skall ni offra en ungtjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efá till tjuren, två tiondels efá till baggen, och en tiondels efá till vart och ett av de sju lammen. Dessutom skall ni offra en bock som syndoffer, detta förutom försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och deras drickoffer.” (SFB reviderad)

Sedan renade han sina händer och sina fötter och tog av sig de gyllene kläderna. Han doppade sig i vatten och satte på sig kläderna som hade tillverkats av finaste linne, just för det tillfället. Han hällde ytterligare en gång vatten på sina händer och fötter och var så klar för nästa del av tjänstgöringen.

16:5  “Av israeliternas menighet skall han ta emot två bockar till syndoffer och en bagge till uppstigandeoffer.” (SFB reviderad) – Dessa djur gavs för att folket skulle försonas.

16:6  “Och Aharon skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi, talas det här om samma ungtjur som nämns i vers 3. Översteprästen var tvungen att betala själv för den. Nu lägger han händerna på den unga tjurens huvud och bekänner sina egna och sin familjs synder. Enligt Rashí, betyder ordet ”försoning” i denna vers en syndabekännelse. Normalt har försoning att göra med blod. Enligt Rambam[5] uttalade Aharon dessa ord:

“HaShem, ha förbarmande. Jag har syndat utan vilje. Jag har begått överträdelser med vilje och på ett oförskämt sätt inför dig, både jag och min familj. HaShem, ha förbarmande med min familj och mig och sona de synder som vi har begått utan vilje och de överträdelser som vi har begått med vilje inför dig, som du säger i din tjänare Moshés Torá (3 Mosebok 16:30): ”På den dagen skall han bringa försoning för att rena er. Från alla era  synder skall ni renas inför HaShem”.”

Under alla de bekännelser som översteprästen uttalade under dagen talade han ut Guds fyr-bokstavliga Namn, jod, he och waw, he, sammanlagt tio gånger. När folket hörde Namnet uttalas böjde de sig ner till marken och bekände följande ord:

Baruch shem kevod malchutó leolam vaed.” (Välsignat i evighet vare hans härliga rikes Namn).

16:7 “Sedan skall han ta de två bockarna och ställa dem inför HaShems ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.” (SFB reviderad) – De två bockarna måste likna varandra, i utseende, vikt och höjd. De köptes med hjälp av församlingens gemensamma kassa.

16:8  “Aharon skall dra lott om de båda bockarna: en lott för HaShem och en lott för Azazel.” (SFB reviderad) – Efter att ha uttalat bekännelsen över ungtjuren slaktades den inte omedelbart. Först lottade man mellan de två getterna som utgjorde en central del av dagens tjänstgöring. För denna lottning användes två plåtar med inskrift som fanns i en urna. På den ena stod det: ”För HaShem” och på den andra stod det: ”För Azazel”. Översteprästen tog de båda plåtarna med varsin hand utan att titta och lade dem på var sin bock som de stod inför honom. Man läste inskrifterna och ropade ut över den bock som hade blivit vald för HaShem: ”Detta är ett chatat-offer för HaShem!”

Man satte en scharlakansfärgad tråd på bockens huvud som skulle till Azazel och en annan röd tråd vid ingången till det avskilda området i templet. Talmud[6] lär:

“Våra rabbiner lärde: Under Shimon den Rättfärdiges[7] fyrtioåriga tjänstgöring föll alltid lotten (”För HaShem”) i hans högra hand. Efter den tiden föll den ibland i den högra handen och ibland i vänstra. Och (under samma tid) blev den scharlakansfärgade tråden alltid vit. Efter den tiden blev den ibland vit och ibland blev den inte det.”

Längre fram i samma skrift[8] står det:

“Våra rabbiner lärde: Under de sista fyrtio åren innan templet förstördes föll lotten (”För HaShem”) aldrig i högra handen och den scharlakansfärgade tråden blev aldrig vit...”

Fyrtio år innan templets förstörelse var år 31 enligt den romerska tideräkningen. Enligt mina beräkningar var det samma år som Messias Jeshua dog. Efter hans död gjordes inte jom kippur-tjänsten på ett sätt som blev välbehaglig för HaShem.

Vad är Azazel?[9]

Enligt Talmud[10] är Azazel sammansatt av Aza och Azael som var två änglar som innan floden bad om tillstånd att få leva bland människorna med mänskligt utseende för att bevisa att de inte skulle synda som de andra människorna. Men när de fick tillstånd till att göra det syndade de mer än de människor hade gjort som levde innan floden. Rashí[11] kommenterar denna utsaga och säger att geten kallades för Azazel för att det innebar att han sonade för synder, bl.a. Aza och Azazels omoraliska handlingar.

I sin kommentar till Vajikrá säger dock Rashi att ordet Azazel betecknar ett kargt och hårt berg, ett mycket högt stup. I Gur Arijé, som är en kommentar till Rashi, står det skrivet att Azazel är en term som är sammansatt av orden az, ”sträv”, ”sträng”, och el, ”stark”, ”hård”. Att det förekommer ett zajin extra ändrar inte på något sätt det faktum att det härleds ur az och el.  Det är vanligt i hebreiskan att av stilistiska skäl lägga till en extra bokstav i ett ord som bildats genom en eller flera rötter. Nachmanides säger att när det står skrivet att djuret blev sänt till Azazel, betyder det helt enkelt att det sändes till en karg och obeboelig plats.

En Midrash[12] tolkar ordet Azazel som satan eller en shed, en ond ande. Men eftersom det senare talas om att det är strängeligen förbjudet att offra till demonerna, måste den tolkningen ifrågasättas, jfr 3 Mosebok 17:7.

16:9  “Den bock som lotten bestämmer åt HaShem skall Aharon föra fram och göra till ett syndoffer.” (SFB reviderad) – Geten blev inte slaktad ännu. Den bara fördes fram för att utses som ett syndoffer.

16:10 “Men den bock som lotten bestämmer för att skaffa bort synden skall ställas levande inför HaShems ansikte, för att försoning skall bringas genom honom. Och sedan skall han sändas i väg ut i öknen för att skaffa bort synden.” (SFB reviderad) – Rashi säger att när det här talas om att geten måste ställas levande inför HaShem, innebär det att den senare kommer att sändas iväg till att dö. Tanken är att sända den till ett stup och därifrån kasta ner den så att den blir krossad.

De två getterna talar om två olika synvinklar av Messias död. Blodet från en av dem förs in i det mest avskilda området, v. 15-16, och dess kropp bränns upp utanför lägret, v. 27-28. Den andra blir sänd ut i öknen, v. 21-22. En av dem ger försoning för synden, d.v.s. den tillfredsställer HaShems rättfärdighet, som kräver syndarens död. Den andra avlägsnar synden långt bort för att den skall tas bort från Israels barn.

16:11 “Aharon skall föra fram sin syndofferstjur och bringa försoning för sig själv och sitt hus. Han skall slakta sin syndofferstjur.” (SFB reviderad) – Ordet ”bringa försoning” förstås här som en muntlig bekännelse över översteprästens personliga djur. Översteprästen uttalade alltså här en andra bekännelse av alla sina synder och alla prästernas synder. Prästerna kallas i Psalm 135:19 för ”Aharons hus”. Därefter slaktade han ungtjuren och lät blodet rinna ner i en bägare som gavs till en annan präst.

16:12 “Sedan skall han ta ett fyrfat, fullt med glöd från altaret som står inför HaShems ansikte, och han skall fylla sina händer med krossad, väldoftande rökelse, och han skall bära in detta innanför förlåten.” (SFB reviderad) – Nu kom den känsligaste delen tjänsten, för nu skulle han gå in i det mest avskilda området. Översteprästen tog glödande kol från förgårdens altare och la dem i en guldskål. Man gav honom sedan en skål med rökelse som hade malts extrafint för detta tillfälle. Han tog rökelsen med sina båda händer och la den i en sked. Han tog skeden i sin vänstra hand och skålen med kolen i sin högra hand och gick in i det mest avskilda området. Där ställde han skålen med kolen mellan arkens båda stänger. Under det andra templets tid, när det inte fanns någon ark, ställde han den på den sten där arken hade stått. Därefter tog han skeden med sina fingertoppar eller med tänderna, för att kunna få båda händerna fria, och hällde över rökelsen i de båda händerna. Detta var mycket svårt för det fick inte spillas någon rökelse på marken.

16:13 “Han skall lägga rökelsen på elden inför HaShem, så att ett moln av rökelse täcker nådastolen ovanpå vittnesbördet, detta för att han inte skall dö.” (SFB reviderad) – Översteprästen la nu all rökelse i guldskålen med de glödande kolen så att det bildades ett rökmoln mellan sig och nådastolen, där HaShems shechiná, härliga närvaro, uppenbarades. Röken som producerades av att rökelsen brändes upp på kolen som hade ryckts ur den yttre elden, symboliserar det tillfälle då Messias Jeshua kom inför HaShem efter att ha uppväckts, som det står skrivet i Sakarja 3:2b:

“Är då inte denne en brand ryckt ur elden?”

För att Aharon skulle kunna vara på den mest avskilda platsen när shechinán visade sig, måste han bränna upp rökelse som bildade ett moln som kunde skydda honom från döden. Genom detta moln kunde han närma sig HaShem utan fara. Detta moln symboliserar Mashiach. Genom honom kan vi närma oss HaShem utan fara. Utan Mashiachs offer dör syndaren i närheten av den Allsmäktiges rättfärdighet.

Rökelsen som blev mald symboliserar Messias. Rökelsen som blev lagd på kolen symboliserar det tillfälle då Messias dog och gick igenom elden. Genom denna död bildades ett skyddande moln i himlen. Genom detta moln kan människan närma sig nådens tron, som det står skrivet i Hebreerbrevet 4:14-16:

“Då vi nu har en stor överstepräst, Jeshua, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (SFB reviderad)

I Hebreerbrevet 10:19-22 står det skrivet:

“Bröder, genom Jeshuas blod kan vi nu frimodigt gå in i det mest avskilda området på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött. Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten.” (SFB reviderad)

Efter att ha lagt rökelsen på de brinnande kolen gick översteprästen ut baklänges, utan att släppa blicken från nådastolen. Folket stod och bad för honom så att hela tjänsten i det mest avskilda området skulle bli lyckad. Om det begicks ett misstag dog översteprästen och folket kunde inte få förlåtelse från sina synder. Enligt en Midrash,[13] dog majoriteten av översteprästerna under andra templets tid samma år som de hade tjänstgjort under jom kippur eftersom de var korrumperade och hade köpt sin position med pengar.

När översteprästen kom in i det avskilda området, gick de andra prästerna ut därifrån, jfr v. 17. Där stannade han en stund och bad en kort bön för att sedan gå ut till förgården där folket stod och väntade på honom med oro.

16:14 “Och han skall ta av tjurens blod och stänka det med sitt finger framtill på nådastolen. Sju gånger skall han stänka blodet framför nådastolen med sitt finger.” (SFB) – Detta blod kom från Aharons personliga offerdjur. Den andra prästen hade vajat bägaren med blodet under tiden så att det inte skulle koagulera. Nu tar översteprästen detta blod och går in i det mest avskilda området för andra gången. Där stänker han blodet mot den östra sidan av nådastolen, en gång uppåt och sju gånger neråt utan att blodet kommer fram till arken. Han räknar högt under tiden han stänker: ”En (uppåt), en och en (neråt), en och två, en och tre... en och sju. På detta sätt gör han inte fel.

16:15 “Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in dess blod innanför förlåten, och han skall göra med blodet som han gjorde med tjurens blod. Han skall stänka det på nådastolen och framför nådastolen.” (SFB) – Nu offras den bock för folket som hade utpekats för HaShem under lottningen. Blodet lät man rinna ner i en bägare och därefter togs det innanför förlåten och stänktes på samma sätt som blodet från den personliga ungtjuren, en gång uppåt och sju gånger neråt. Därefter gick översteprästen ut baklänges till det avskilda området.

16:16 “Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.” (SFB) – Genom att blodet från bocken stänks inför HaShem skapas försoning för det mest avskilda området och det avskilda området för de orenheter som Israels barn hade besudlat tabernaklet med. Rashi säger att den försoning som bringades genom blodet från översteprästens personliga ungtjur, (v. 11), endast täckte de orenheter som översteprästen och de andra prästerna orsakat helgedomen eller de avskilda offren. Med andra ord, bestänkelsen sonade enbart för de synder som begåtts genom att man gått in i helgedomens område när man varit oren, tamé, eller genom att man ätit kött från offren när man varit tamé, eller genom att ha ätit offer som blivit besmittade trots att man varit tahor. Bestänkelsen av ungtjurens blod renade tabernaklet från de orenheter som orsakats av prästerna och bestänkelsen av getens blod renade tabernaklet från de orenheter som orsakats av Israels barn.

“På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet” – På samma sätt som blodet från de båda djuren stänktes i det mest avskilda området, en uppåt och sju neråt, så skulle det nu stänkas på förlåten från det avskilda området. Först stänktes blodet från ungtjuren och därefter stänktes blodet från geten, en gång uppåt och sju gånger neråt vid varje bestänkelse.

16:18 “Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HaShems ansikte och bringa försoning för det. Han skall ta av tjurens blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt omkring.” (SFB reviderad) – Här talas det om guldaltaret i det avskilda området, som det står skrivet i 2 Mosebok 30:9-10:

“Ni skall inte låta någon främmande rökelse komma på det och inte heller uppstigandeoffer eller matoffer och ni skall inte utgjuta något drickoffer på det. En gång om året skall Aharon bringa försoning för altarets horn. Med blod från försoningssyndoffret skall han en gång om året bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt för HaShem.” (SFB reviderad)

Blodet från båda djuren, översteprästens personliga ungtjur och folkets bock, blandades och ströks på guldaltarets fyra hörn.

16:19 “och han skall stänka av blodet på altaret med sitt finger sju gånger och rena och avskilja det från Israels barns orenheter.” (SFB reviderad) – Översteprästen renade platsen ovanpå altaret och stänkte blodet sju gånger på den. Sammanlagt stänktes blod 43 gånger i helgedomen, 2 x (1+7) gånger i det mest avskilda området, 2 x (1+7) gånger på förlåten från det avskilda området, 4 gånger på hornen och 7 gånger på altaret (16+16+4+7=43). Det blod som blev över hälldes ut vid foten av förgårdens altare.

I Hebreerbrevet 9:11-14, 24-26 står det skrivet:

“Men nu har Messias kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det mest avskilda området, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, avskiljer till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte Messias blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Gud. Ty Messias har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud... Ty Messias gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. Inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det mest avskilda området med blod som inte är hans eget. I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.” (SFB reviderad)

I Hebreerbrevet 10:19-20 står det skrivet:

“Bröder, i kraft av Jeshuas blod kan vi nu frimodigt gå in i det mest avskilda området på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött.” (SFB reviderad)

Här står det att Jeshuas blod är som en väg som vi kan gå på för att komma till det mest avskilda området i himlen. Det lär oss att när översteprästen stänkte sju gånger neråt ”målades” en blodväg som går ända in till platsen där HaShem uppenbarar sig. Det är platsen för intimitet med den himmelske Fadern, jfr 2 Mosebok 30:36b “där jag skall uppenbara mig för dig”. De sju blodfläckarna på marken är som sju steg som leder till mötesplatsen. Talet sju talar om att det finns en blodsbestänkelse för vart och ett av de sju tusenåren av den syndiga mänsklighetens historia på jorden. På samma sätt som det stänktes sju gånger på jorden kommer det att vara 7000 år av synd på jorden som behöver bli bestänkta med Messias blod i det himmelska templet. Under det åttonde årtusendet kommer det inte att finnas någon synd. Därför stänktes det enbart sju gånger på jorden. Efter det sjunde tusenårsperioden kommer vi att leva i en tidsålder av rättfärdighet, som är ett resultat av Messias död och uppståndelse.

16:21 “Och Aharon skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta.” (SFB reviderad) – Detta är den tredje syndabekännelsen som översteprästen gör. Denna gång är det för hela folkets synder.

16:22 “Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.” (SFB) – Översteprästen fick inte lämna förgården tills mannen med bocken hade kommit ut i öknen. För att kunna veta att han kommit dit hade man byggt upp plattformar som man ställde sig på. När mannen kom till öknen med geten, viftade en man en halsduk från den sista plattformen så att den syntes till den plattform som var före o.s.v. tills man kom fram till templet i Jerushalajim.

När folket levde i avskildhet och rättfärdighet kunde man se hur den scharlakansfärgade tråden som var uppsatt vid ingången till helgedomen blev vit när geten som fördes ut i öknen dog. Men, som vi såg tidigare i det vittnesbörd som finns i Talmud, hände detta mirakel inte alltid längre fram. Och efter Jeshuas död fram till templet förstördes, hände det aldrig. Därför satte till slut de visa männen inte längre upp tråden vid ingången till det avskilda området. En Midrash[14] berättar att sändebudet skulle binda halva snöret vid stupet och den andra halvan i getens horn.

Denna text säger att geten bär på sig Israels barns missgärningar. Detta är en skuggbild av det som skulle hända med Mashiach ben Josef, som det står skrivet i Jesaja 53:4, 11-12:

“Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad... Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär. Därför skall jag ge honom de många som hans del, och de starka skall han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” (SFB)

16:23 “Sedan skall Aharon gå in i uppenbarelsetältet och ta av sig linnekläderna, som han hade klätt sig i när han gick in i helgedomen, och han skall lämna dem där.” (SFB reviderad) – Detta är tredje gången som översteprästen byter kläder. De kläder som användes under jom kippur var tvungna att sparas och de kunde inte användas under en annan jom kippur.

16:24 “Han skall bada sin kropp i vatten på en avskild plats och ta på sig sina vanliga kläder. Sedan skall han gå ut och offra sitt eget uppstigandeoffer och folkets uppstigandeoffer och bringa försoning för sig och för folket.” (SFB reviderad) – Denna vers lär oss att han behövde rena sig i en mikvé när han bytte kläder. Nu satte han på sig sina gyllene kläder för att offra de två baggar som nämns i versarna 3 och 5. Han offrade också några av de extra offer, musaf, som nämns i 4 Mosebok 29:7-11.

Andra aliján, 16:25 - 17:7

16:25 “Fettet av syndoffersdjuret skall han bränna på altaret.” (SFB) – Efter att ha gjort det bytte han sina kläder igen för fjärde gången för att kunna gå in i det mest avskilda området och ta ut skeden och rökelseskålen. Hebreerbrevet 9:4 talar inte om rökelsealtaret som om det stod i det mest avskilda området, utan om denna rökelseskål som stod där under hela jom kippur-tjänsten. Ordet ”altare” förekommer inte i den grekiska texten i Hebreerbrevet 9:4.

Efter att ha tagit ut skeden och rökelseskålen bytte översteprästen om sina kläder igen för att offra dagens sista extra-offer, musaf, och frambära det dagliga eftermiddagsoffrerlammet och bränna upp det dagliga rökelseoffret på guldaltaret. Därefter offrade han resten av översteprästens dagliga matoffer på altaret. Sedan tog han av sig de gyllene kläderna och klädde sig i sina egna kläder för att kunna gå hem. Folket följde med honom ända hem med glädje eftersom han hade haft framgång i sin tjänst.

16:27 “Syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev inburet för att bringa försoning i helgedomen, skall föras bort utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud, kött och orenhet.” (SFB) – Ungtjuren och geten bränns upp utanför lägret för att koppla samman andligen med det som skulle hända med Messias Jeshua, som det står skrivet i Hebreerbrevet 13:11-12

“Ty kropparna från de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det mest avskilda området som syndoffer, bränns upp utanför lägret. Därför har också Jeshua lidit utanför stadsporten, för att han genom sitt eget blod skulle avskilja folket.” (SFB reviderad)

16:29 “Detta skall för er vara en evig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skall ni fasta och inte utföra något arbete, varken de som är födda i landet eller främlingen som bor ibland er.” (SFB reviderad) – Ordagrant står det att vi skall pressa eller tukta våra själar. Det uttrycket har alltid tolkats som att fasta, d.v.s. inte varken äta eller dricka någonting under 25 timmar. 

16:30 “Ty på den dagen skall han bringa försoning för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad) – Den hebreiska texten säger att HAN skall bringa försoning för er inför HaShem. Vem talar det om här? Det talar inte bara om den jordiske översteprästen utan också om Mashiach ben Josef, den lidande Messias, som skulle komma och bringa försoning för Israels barn och rena dem från alla deras syner inför HaShem.

Om nu Jeshua dog den 14 nissan, hur kunde han då uppfylla jom kippur som infaller ett halvår senare? Svaret är att Mashiachs verk inte ännu har fullbordats. Han har gått in i det mest avskilda området i himlen, men han har inte kommit ut därifrån till folket. Hälften återstår att uppfyllas. När han kommer ut från den platsen kommer synden att utplånas för evigt hos var och en som har tagit emot hans offer på ett personligt sätt. Då kommer vi att bli totalförvandlade och befriade från jetser hará. När Messias kommer tillbaka blir jom kippur den dag då hela Israels lands missgärningar utplånas, som det står skrivet i Sakarja 3:9:

“Se den sten som jag har lagt inför Jehoshua! Över denna enda sten vakar sju ögon, och se, jag skall gravera in en inskrift på den, säger HaShem Tsevaot. Och jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag.” (SFB reviderad)

I Malaki 3:1-3 står det skrivet:

“Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HaShem Tsevaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt HaShem en offergåva i rättfärdighet.” (SFB reviderad)

16:31 “En sabbat med fullständig vila skall den vara för er, och ni skall fasta. Detta skall vara en evig stadga.” (SFB reviderad) – Här förekommer uttrycket sabbat sabbaton. Detta uttryck förekommer enbart när det talas om vecko-sabbaten och jom kippur. Sabbaterna i de årliga högtiderna nämns inte på detta sätt, som sabbat sabbaton. Jom kippur är de årliga extra-sabbaternas sabbat på samma sätt som vecko-sabbaten är veckodagarnas sabbat. Det finns sju extra årliga sabbater vid sidan av vecko-sabbaterna. Bland dem är jom kippur en speciell sabbat, på samma sätt som vecko-sabbaten för veckodagarna, jfr 3 Mosebok 23. På samma sätt förhåller det sig med jovel, jubelåret, i samband med de sju shmittá-åren, friåren, jfr 3 Mosebok 25.

16:32 “Den präst som har blivit smord och invigd till att vara präst i sin fars ställe skall bringa försoning. Han skall ta på sig linnekläderna, de avskilda kläderna.” (SFB reviderad) – Denna text ger en vink om att Jeshua handlade i sin himmelske Faders ställe när han bringade försoning för våra synder, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 5:18-21:

“Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Messias och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Messias och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Messias. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Messias vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle bli gjorda till Guds rättfärdighet.” (SFB reviderad)

16:33 “och han skall bringa försoning för det mest avskilda området och försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.” (SFB reviderad) – Alla de offer som frambars under jom kippur åstadkommer denna totala rening en gång om året. De är däremot inte kapabla att eliminera synden inom människan. De kan bara bringa försoning för de orenheter och synder som begåtts under året. Hebreerbrevet 9:1 – 10:25 ger en djupgående messiansk undervisning om jom kippur-tjänsten. Där lär vi oss bl.a:

  1. Jom kippur-tjänsten på jorden gör inte människan fullkomlig genom att ta bort själva syndens rot. Den bara förlåter och täcker över, men tar inte bort den.

  2. Jom kippur-tjänsten i himlen gör att den människa blir fullkomlig som tar emot det eviga och fullkomliga offer som Mashiach Jeshua frambar.

  3. Det ena utesluter inte det andra, utan det ena är en skuggbild av det andra.

  4. Det ena kommer inte att tas bort förrän det fullkomliga har trätt in. För somliga blir det när Messias kommer tillbaka och för andra blir det när himmel och jord förgås.

17:3-4 “Om någon av Israels hus slaktar ett nötkreatur, ett lamm eller en get i eller utanför lägret och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för att bära fram det som en offergåva åt HaShem framför hans tabernakel, skall detta tillräknas den mannen som blodskuld. Han har utgjutit blod, och han skall utrotas ur sitt folk” – Det finns två tolkningar av denna text:

  1. Det syftar bara till de djur som blivit avskilda till att offras (R. Akivá och Rashí).

  2. Det syftar till djur som inte blivit avskilda. Under ökentiden var det förbjudet att offra utanför tabernaklet (Talmud Chulín 17a), jfr 5 Mosebok 12:15, 21.

Tillståndet att äta kött gavs efter floden. Tidigare var det förbjudet.

17:7 “De skall inte mer offra sina slaktoffer till de onda andar som de i trolös avfällighet håller sig till. Detta skall vara en evig stadga för dem, från släkte till släkte.” (SFB) – Det hebreiska ord som översatts som ”ond ande” är sair.[15] Det ordet tolkas här på olika sätt:

  1. Ond ande, demon, en kroppslös varelse som driver omkring på ödelagda och obebodda platser, jfr Jesaja 13:21; 34:14.

  2. Enligt en kommentar av Ibn Ezrá får dessa varelser samma namn som getterna eftersom det är det utseende som de får av de som tror på dem.

  3. Enligt Jonatan ben Uziels Targum handlar denna vers om avgudarna som liknas vid seirim (plural av sair).

I 2 Krönikeboken 11:15 står det skrivet:

“och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de onda andarna och för kalvarna som han hade gjort.” (SFB)

I 1 Korintierbrevet 10:19-20 står det skrivet:

Vad menar jag då med detta? Att kött från avgudaoffer skulle betyda något eller att en avgud skulle betyda något? Nej, vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna.” (SFB)

Tredje aliján, 17:8 – 18:21

17:11 “Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det.” (SFB) – Blodet representerar livet. Livet är beroende av blodet.

Genom att Jeshua dog och utgöt sitt blod bringades försoning för människans liv. HaShem har instiftat blodet som ett försoningsmedel på grund av livet, själen, som är beroende av blodet.

Det finns ingen grund i Skrifterna till att inte tillåta blodtransfusion för att rädda människoliv. Själen blir inte överförd från en människa till en annan människa när man för över en del av blodet. Inte heller blir en del av själen överförd, (känslor, förstånd och vilja). Själen hålls uppe genom blodet, men den är inte i blodet.

18:3  “Ni skall inte göra som man gör i Egyptens land, där ni har bott. Inte heller skall ni göra som man gör i Kenáans land, dit jag vill föra er. Ni skall inte vandra efter deras stadgar.” (SFB reviderad) – Denna text visar att Israels barn har blivit kallade att vara olika de andra folken i världen, och speciellt så omoraliska folk som egyptierna och kananéerna. De har blivit kallade att äta annorlunda, klä sig annorlunda, tala annorlunda o.s.v. Kan man då se på andra folks sätt att leva och göra motsatsen? Är det detta som HaShem vill lära oss med detta ord? Till en viss del kan det vara rätt, men om vi skall låta det som hedningarna praktiserar vara orsaken till att vi tar beslut om att leva på ett visst sätt, då kanske vi underlåter att göra något som HaShem har erkänd och till och med befallt. Vi skall inte låta bli att göra saker som är bra bara för att de andra gör det! Därför står det skrivet i vers 4:

“MINA domslut skall ni följa och MINA stadgar skall ni handla noggrant efter. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad)

Det är inte hedningarna som avgör hur vi skall bete oss, utan HaShems Torá. Det finns många före detta kristna som nu går på upprättelsens väg och förkastar allt som de kristna gör Att man gör vissa saker i den kristna världen är ingen tillräcklig anledning till att förkasta det. Vi kan exempelvis inte låta bli att läsa Skrifterna bara för att satanisterna gör det. Den inställningen är osund och leder till slut till att man går vid sidan av den raka vägen.

18:5 “Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Denna text visar oss att det finns liv i lydnaden för buden. Frågan kommer då: Får man evigt liv när man uppfyller Toráns bud eller ett långt liv på jorden? Svaret är: båda delarna. Det finns bud som ger ett långt liv under solen och det finns bud som gavs för att ge evigt liv till människan. Exempelvis budet som befaller oss att tro på den profet som Moshé som skulle komma, jfr 5 Mosebok 18:15. Det är ett av de bud som ger evigt liv, som det står skrivet i Apostlagärningarna 16:31:

“De svarade: "Tro på Herren Jeshua så blir du frälst, du och din familj.” (SFB reviderad)”

I Romarbrevet 10:3-10 står det skrivet:

“De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Toráns mål är Messias, till rättfärdighet för var och en som tror. Moshé skriver ju om den rättfärdighet som kommer av Torán: Den människa som håller dessa saker skall leva genom dem. Dessutom säger den rättfärdighet som kommer av tron: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? - det vill säga för att hämta ner Messias - eller: Vem skall fara ner i avgrunden? - det vill säga för att hämta upp Messias från de döda. Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jeshua är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (SFB reviderad)

Det finns ingen motsättning mellan Moshé och Jeshua. Om det vore så, skulle Jeshua vara en falsk messias. Det som Romarbrevet 10 lär är samma sak som 3 Mosebok 18:5 lär, att det finns liv för den som praktiserar Torán, eftersom Torán leder fram till Messias och till den rättfärdighet som kommer av tron, vilket finns citerat i Torán, jfr 5 Mosebok 30:12-14. Problemet uppstår när en människa försöker att använda de bud som inte är givna till evigt liv och i egen kraft uppfylla dem och så tro att hon skall kunna frälsa sin själ genom egna meriter. En annan falsk lära som finns inom den avfälliga delen av judendomen är att man får rätt att komma in i den tillkommande världen genom att ha övervägande goda gärningar i förhållanden till de onda. Dessa två vägar är vanskliga och bedrägliga och Messias sändebud bekämpar dem mycket i de Messianska Texterna.

I dr. David H. Sterns[16] översättning av Galaterbrevet 3:12 står det skrivet:

“Men lagiskheten grundar sig inte på förtröstan och trohet, utan på ett felaktigt sätt att använda texten som säger den som håller dessa bud skall leva genom dem.”

Fjärde aliján, 18:22 - 19:14

18:24 “Ni skall inte orena er med något av detta, ty med allt sådant har de hednafolk orenat sig som jag driver bort för er.” (SFB) – Alla dessa saker, jfr v. 6-23, gjorde man i Egypten och i Kenáans land. Här ser vi att det finns många bud i Torán som gäller för hedningarna. Bara denna text har 24 bud som gäller för nationerna av de 613 bud som gavs till Israel. Hedningarna som hade brutit mot dessa bud blev dömda för det. Nästan alla dem som räknas upp här är sexuella synder. Men det talas också om att bränna upp sina barn till en hednisk avgud, avgudadyrkan och att utgjuta oskyldigt blod. Vi kan därför i denna text hitta de tre viktigaste synderna, otillåten sex, avgudadyrkan och våld. Genom dessa synder kommer HaShems dom över alla människor, benei Noach, Noas söner, som det står skrivet i Efesierbrevet 5:3-7:

“Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de avskilda. Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka i stället Gud. Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Messias och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Ha därför ingenting med dem att göra.” (SFB reviderad)

Hednafolken har ansvar inför HaShem att uppfylla de bud i Torán som gäller för dem. Om de inte gör det kommer förr eller senare dom över dem. Denna text lär oss dessutom att eftersom Israels land är en avskild mark, kommer de synder som begås där att dömas strängare än om de hade begåtts på en annan plats.

18:28 “Gör inte något sådant, så att landet spyr ut er, liksom det har spytt ut det folk som har bott där före er.” (SFB) – Israels land spyr ut de invånare som begår dessa omoraliska synder. Eftersom Kenaans barn praktiserade dessa synder, fick Israels barn order om att utrota dem från det avskilda landet.

19:2  “Säg till Israels barns hela församling: Ni skall vara heliga, ty jag, HaShem, er Gud, är helig.” (SFB reviderad) – Enligt en Midrash,[1] visar denna text att när Moshé förmedlade Torán till folket brukade han inte samla hela församlingen på en gång. Normalt brukade han först samlas med sin bror Aharon och på ett djupgående sätt ge vidare till honom allt det han hade fått av HaShem. Därefter satte Aharon sig på Moshés högra sida. Då kom Aharons söner, Eleazar och Itamar, och Moshé repeterade undervisningen för dem enligt deras förmåga. De satte sig sedan i närheten av sin far Aharon och farbror Moshé. Därefter upprepades samma avsnitt från Torán för Israels äldste enligt deras förmåga att förstå det. Slutligen repeterade Moshé hela undervisningen inför alla män i folket. Detta var det normala sätt som Torán blev förmedlad till Israel. Moshé hörde alltså samma lektion fem gånger. En gång direkt från HaShem och fyra gånger från sin egen mun.

Men vid detta tillfälle får Moshé order om att sammankalla hela församlingen inklusive kvinnor och barn. Anledningen är att denna del av Torán innehåller en mängd lagar som gäller hela folket. Enligt Rashi, beror det också på att majoriteten av de viktigaste lagarna i Torán är beroende av denna Parashá. I detta avsnitt kan man exempelvis hitta den generella lagen om att älska sin nästa som sig själv. Man kan också hitta bud som liknar de tio orden som också de uttalades inför hela folket på Sinai.[2] Det finns sammanlagt 51 bud i denna korta Parashá.

Denna vers lär oss också att inte bara präster och leviter måste leva ett avskilt liv, utan hela Israels församling. Avskildhet innebär att ta avstånd från de seder som praktiseras av de folk som är långt från HaShem och vara upptagen med Honom i lydnad för Hans bud.

19:3  “En man skall vörda sin mor och sin far. Mina sabbater skall ni hålla. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “vörda” är jaré,[3] som betyder ”frukta”, ”vörda”, ”respektera”. Det finns flera skillnader mellan detta bud och det som finns i 2 Mosebok 20:12 där det står skrivet:

“Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HaShem, din Gud, ger dig.” (SFB reviderad)

Det hebreiska ord som översatts som “hedra” är kavad,[4] som betyder ”väga tungt”, ”vara rik”, ”bli ärad”, ”vara en börda”. I 2 Mosebok 20 står det skrivet att vi bör hedra vår pappa och vår mamma. Men i 3 Mosebok 19 står det att vi bör frukta vår mamma och vår pappa. Att hedra är inte samma sak som att frukta. Att hedra föräldrarna har inte bara att göra med att visa dem respekt utan också att ge dem de materiella ägodelar som de behöver och tillfredsställa deras behov när de är i nöd, som det står skrivet i Matteus 15:3-6:

Han svarade dem: "Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era tolkningstraditioners skull.” (SFB reviderad)

Här ser vi att hedra föräldrarna har att göra med ekonomisk hjälp. Att hedra sina föräldrar innebär också att lyda dem i Herren, som det står skrivet i Efesierbrevet 6:1-3:

“Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge i landet.” (SFB reviderad)

I texten i 2 Mosebok kommer pappan först och mamman sedan när det är fråga om att hedra dem. Men i texten i 3 Mosebok kommer mamman först och pappan sedan när det är fråga om att frukta, eller vörda dem. Varför kommer mamman först och pappan sedan i denna text? Skall man frukta mamma mer än pappa?

Vi skall här ge ett par förklaringar till detta. Det är i allmänhet lättare att frukta pappa än mamma, i betydelsen respektera och vörda, på grund av hans maskulina sätt att vara. Ett barn har lätt att dra nytta av mammas mjuka och vänliga karaktär. Det är lättare att brista i respekt inför mamma än inför pappa. Därför sätter Torán mamman först, för att vi inte skall undvika att respekterar våra mödrar, utan visa samma respekt för båda våra föräldrar.

Man kan också i sammanhanget se att det finns en skala av vördnad, moder, fader och HaShem. Det är en omvänd auktoritetsskala. Enligt denna ordning lär sig ett barn, under sin uppväxt, vem som står över det. Först lär det sig att vörda sin mamma, som tillbringar mest tid med det under dess första år i livet. Därefter lär sig barnet att vörda sin pappa och slutligen lär det sig att vörda HaShem.

Denna text lär oss att ett sätt att visa respekt för HaShem är att hålla sabbaten. Den jude som inte håller sabbaten fruktar inte HaShem. Den icke-jude som fruktar HaShem håller sabbaten enligt den nivå han väljer att leva på.

Att vörda sina föräldrar innebär bland annat att man inte får säga emot deras ord. Man får inte heller säga: ”Det som pappa nu har sagt är korrekt.” Om föräldrarna har stolar som är reserverade för dem bör inte barnen sätta sig på dem

Den hebreiska texten säger ordagrant: “En man skall vörda sin mor och sin far...” Det lär oss att den gifta mannen har ett större ansvar att vörda sina föräldrar än den gifta kvinnan. En gift kvinna är inte tvungen att lyda sina föräldrar när hennes man säger något annat. När kvinnan gifter sig går hon över från att ha stått under sin fars auktoritet till att stå under sin mans auktoritet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 11:3:

“Och nu vill jag att ni skall veta att Messias är varje mans huvud, att mannen är (den gifta) kvinnans huvud och att Gud är Messias huvud.” (SFB reviderad)

19:4  “Ni skall inte vända er till avgudar och inte göra er några gjutna gudar. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Roten till det ord som översatts som “vända er till” är paná,[5] som betyder ”vända sig till”, ”vända sitt ansikte mot”, ”se emot”, ”se på”. Det innebär att det är förbjudet att med nyfikenhet se på och beundra avgudar och statyer. Enligt Rambam,[6] betyder det också i praktiken att det är förbjudet att läsa böcker, lyssna på föredrag och involvera sig i kulter, religioner eller filosofiska läror som är främmande för Torán.

Denna text lär oss också att det är förbjudet att göra turistresor för att se på ruiner från majafolkets avgudatempel i Centralamerika, pyramiderna i Egypten, Notre Dam i Paris, buddisttemplen i Asien, bahaitemplet i Haifa eller någon annan hednisk avgudakultplats. När man beundrar eller förvånas över de hedniska gudarnas byggnader och bildstoder bryter man mot detta bud.

“inte göra er några gjutna gudar” – Det är förbjudet att tillverka avgudabilder, även till icke-judar. Det innebär också att det är förbjudet att bedriva handel med avgudabilder, helgonbilder, krucifix, buddastatyer och andra hedniska kultobjekt. Det är också förbjudet för en israelit att dra ekonomisk nytta av hedningarnas avgudadyrkan.

19:10 “Inte heller i din vingård skall du göra någon efterskörd, och de druvor som fallit av i din vingård skall du inte plocka upp. Du skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Torán lär att man måste behandla den fattige väl. HaShem har ett speciellt känsligt hjärta för de svagas behov. Därför befaller han oss att hjälpa de behövande på ett praktiskt och materiellt sätt.

19:11 “Ni skall inte stjäla eller ljuga eller bedra varandra.” (SFB) – Den stöld som det talas om här har att göra med materiella saker. Eftersom det finns fler än ett bud som förbjuder stöld, tolkar man det på så sätt att de talar om olika typer av stöld. Det första budet mot stöld finns i de tio orden, som det står skrivet i 2 Mosebok 20:15:

“Du skall inte stjäla.” (SFB)

Eftersom det är dödsstraff på avsiktliga brott mot majoriteten av de bud som förekommer i de tio orden, tolkar man det så att den typ av stöld som det där talas om inte har att göra med saker utan med människor, d.v.s. kidnappning. Kidnappning är ett brott som förtjänar dödsstraff, som det står skrivet i 2 Mosebok 21:16:

“Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sedan säljer den han rövat bort eller denna blir funnen hos honom.” (SFB)

I 3 Mosebok 19 talar om att stjäla saker. Det är förbjudet att ta vilken sak som helst som tillhör en annan. Jaakov bodde hos sin svärfar i 20 år. När han flyttade ifrån honom kunde han vittna om att han inte hade tagit någonting av det som tillhörde Lavan, som det står skrivet i 1 Mosebok 31:37:

“Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du då funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.” (SFB)

Den noggranna hållning som vår fader Jaakov hade när han inte tog med sig något från Lavans hem, inte ens en tesked eller en synål, är ett gott exempel för oss alla.

Tid är något som HaShem ger till varje människa. Därför är tiden något som var och en måste förvalta på ett rätt sätt så att den inte missbrukas eller förloras. Därför är det förbjudet att ta tid från en annan utan att ha fått tillstånd till det.

Jossi kommer fram till Nissi, som är en mycket upptagen man, och ber om att få fem minuter för att prata. Nissi går med på det och är villig att ge honom fem minuter av sin dyrbara tid. Men Jossi bryr sig inte om att han bad om enbart fem minuter utan fortsätter att prata och prata utan att vara medveten om att han inte bara bryter sitt eget ord, utan att han egentligen stjäl tid från Nissi.

Ett annat sätt att stjäla är att komma sent till en träff. Den som kommer för sent stjäl dyrbar tid från dem som väntar på honom. Om någon kommer för sent och inte uppfyller det ord som han gav när han bestämde en viss tid, korrumperar han inte bara sitt ord utan stjäl också tid från de andra.

Ett annat sätt att stjäla är att arbeta slappt. Om någon har anställt en arbetare för att han skall arbeta är den arbetaren värd sin lön om han verkligen arbetar. Men om han är slapp i sitt arbete eller tar pauser utan tillstånd, stjäl han från sin arbetsgivare. Hur kan han sedan ha samvete att ta betalt för tid som han inte arbetat på eller för ett arbete som gjorts illa? En avskild människa arbetar lika bra när chefen är närvarande som när han inte är det. Den som måste ha en bevakande chef över sig hela tiden för att han inte skall ta onödiga pauser under arbetet, är en tjuv. En sann israelit är en sådan som det inte finns något svek i, som det står skrivet i Johannes 1:47:

“När Jeshua såg Natanel komma sade han om honom: "Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek.” (SFB reviderad)”

I detta skriftställe står budet om att inte stjäla i pluralform. Det lär oss att den som vet något om en stöld och inte avslöjar det är medskyldig. Den som tiger blir ett med den som syndat.

19:12 “Ni skall inte svära falskt vid mitt namn. Då kränker du din Guds namn. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Sammanhanget talar om pengar. När någon stjäl blir det lätt att han också försöker dölja sitt brott genom att lura sin nästa, jfr v. 11. Om han inte omvänder sig blir det lätt att han också ljuger. Det kan här vara fråga om något som en annan har anförtrott honom eller som han lånat och sedan nekar att han har tagit emot. Det är möjligt att han till och med går så långt att han svär falskt vid HaShems namn inför en judisk rättsinstans, beit din, och påstår att han inte lagt beslag på den andres ägodelar. Att svära falskt vid HaShems namn är ett allvarligt brott.

Rashi menar att när denna text säger: ”Ni skall inte svära falskt vid mitt namn” syftar det på vilket som helst av Guds namn, eftersom det i 2 Mosebok 20:7 enbart syftar till den avskilda Namnet, JHWH.

Denna text lär oss att det är tillåtet att svära vid HaShems namn. Förbudet gäller enbart mot att svära falskt vid hans Namn. Hur skall vi då kunna förstå texten i Matteus 5:33-37 där Messias undervisar oss om att inte svära?, som det står skrivet:

“Ni har vidare hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla din ed inför Herren. Jag säger er: Ni skall inte alls svära - varken vid himlen, den är Guds tron, eller vid jorden, den är hans fotpall, eller vid Jerusalem, det är den store Konungens stad. Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart. Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.” (SFB)?

När man läser denna text ser det ut som att Jeshua förbjuder oss att svära. I så fall skulle hans undervisning gå emot Torán som tillåter oss att svära, jfr 1 Mosebok 21:31; 24:9; 4 Mosebok 30:2.

Det hebreiska manuskriptet av Matteus som kallas DuTillet kan ge oss ljus över denna fråga. Där står det skrivet ”svär inte vid någon sak”, på hebreiska shum davar. Jeshua förbjuder alltså oss inte att svära i sig, utan att eden svärs vid någon sak. Sammanhanget i Matteus 5 bekräftar denna tolkning. Där talas det om att man inte får svära vid himlen, jorden, Jerusalem eller huvudet. Alla dessa är saker. Men det är tillåtet att svära en ed vid HaShems namn, om man nu inte gör det onödigtvis, utan att uppfylla det.

19:13 “Du skall inte förtrycka din nästa eller plundra honom. Du skall inte undanhålla daglönaren hans lön över natten till morgonen.” (SFB) – Torán fortsätter att tala om pengar. Här finns tre förbud mot att ta eller hålla kvar någon annans pengar. Det första handlar om att inte utnyttja sin ställning om man har övertaget, för att hålla inne den andres pengar. Om exempelvis någon är skyldig en annan pengar får han inte hålla dem inne med ursäkter och trix för att behålla dem.

Det andra förbudet innebär att råna offentligt genom våld, till skillnad från vers 11 där det talas om stöld som görs i hemlighet.

Det tredje förbudet innebär att dra ut på tiden för en löneutbetalning. Detta brott jämförs med att ta arbetarens själ.

När vi nu ser hur många förbud det finns mot olika typer av stöld, förstår vi hur allvarligt HaShem ser på denna synd. Stöld drar förbannelse över den som praktiserar den, som det står skrivet i Sakarja 5:1-4:

“Jag lyfte åter upp ögonen och såg, och se, en bokrulle flög fram. Ängeln sade till mig: "Vad ser du?" Jag svarade: "Jag ser en bokrulle flyga fram. Den är tjugo alnar lång och tio alnar bred.” Då sade han till mig: "Detta är förbannelsen som går ut över hela landet. Var och en som stjäl skall från och med nu bli utrotad enligt denna skrift, och var och en som svär skall från och med nu bli utrotad enligt denna skrift. Jag har låtit den gå ut, säger HaShem Tsevaot, för att den skall komma in i tjuvens hus och in i huset hos den som svär falskt vid mitt namn. Den skall stanna där i huset och fräta upp det med trävirke och stenar.” (SFB reviderad)”

19:14 “Du skall inte uttala förbannelser över en döv, och framför en blind skall du inte lägga något som han kan snava över. Du skall frukta din Gud. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Det finns ett förhållande mellan att behandla en handikappad illa och att frukta Gud. Å ena sidan betyder det att den som behandlar de svaga illa behandlar Gud illa som har skapat dem. Å andra sidan har det att göra med en attityd av förakt i hjärtat som bara HaShem känner till. Det är förbjudet att se ner på den svage i sitt hjärta och dra nytta av honom, driva med honom eller plåga honom. Därför står det skrivet ”Du skall frukta din Gud”. HaShem ser hjärtats hemliga attityd. Om någon fruktar Gud kommer han inte att tänka illa om dem som lider på grund av handikapp.

Om vi tolkar denna text i remez-nivån, den allegoriska nivån, lär vi oss att sätta krokben för en blind också kan innebära att ge ett dåligt råd till en okunnig. Fruktan för Gud är motgiftet mot det brottet. Den som vet att HaShem känner ens tankar kan inte dra egen nytta av eller skada en okunnig eller någon som ligger i underläge.

Femte aliján, 19:15-32

19:15 “Du skall inte handla orätt när du dömer. Du skall inte hålla med någon för att han är fattig och du skall inte vara partisk för den som är stor. Du skall döma din nästa med rättvisa.” (SFB) – Denna text talar inte till alla Israels medborgare utan till domarna. En vanlig medborgare har inte rätt att döma sin nästa, som det står skrivet i Matteus 7:1-6:

“Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas uppåt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. Ge inte det avskilda åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.” (SFB)

Texten i 3 Mosebok 19:15 lär oss att Torán i första hand skrevs för domarna i Israel. En domare får inte av medlidande vara partisk för den fattige. Då kan han inte döma rätt om han har begått ett brott. Social status får inte förändra rätten. På samma sätt är det förbjudet för en domare att hedra en stor man, som i detta sammanhang betyder rik. Den som ändrar sitt beteende eller sin dom för den rike, just bara därför att han har pengar eller för att han har makt att skada, är han en korrupt domare. Samma attityd är också förbjuden hos vanliga medborgare. Om vi hedrar en rik person bara för att han har en hög ekonomisk status och samtidigt inte ger samma heder till den fattige, syndar vi genom att ha anseende till personen, som det står skrivet i Jakob 2:1-9:

“Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jeshua Messias, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Anta att det i er synagoga kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: "Var så god och sitt, här är en bra plats," men till den fattige: "Du kan stå där" eller: "Sätt dig vid mina fötter", har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstolar? Är det inte de som smädar det sköna namn som har nämnts över er? Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och Torán överbevisar er om att ni är överträdare.” (SFB reviderad)

“Du skall döma din nästa med rättvisa.” (SFB) – Detta kan förstås på olika sätt. I peshat-nivån, den enkla nivån, kan det förstås på det sätt som vi tidigare sett, att en domare inte får ta hänsyn till den ekonomiska ställningen hos den misstänkte när han utfärdar ett domslut. Enligt denna tolkning syftar denna mening till att bekräfta det som tidigare sagts.

Det andra sättet att förstå denna text är att den anklagade bör anses som oskyldig ända tills motsatsen uppdagas med hjälp av bevismaterial och vittnen.

Ett tredje sätt att förstå denna text är att man tolkar en annan persons tvivelaktiga handlingar på bästa sätt eftersom man inte vet den egentliga orsaken och motiven bakom det tvivelaktiga beteendet som ser ut som om det vore synd.

Döm aldrig någon utan att ha satt dig in i hans situation! Den som är barmhärtig i sitt sätt att behandla sin nästa, kommer att få en barmhärtigare dom inför Messias domstol.

19:16 “Du skall inte gå som en baktalare bland ditt folk. Du skall inte stå still inför din nästas blod. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – En baktalare är den som lyssnar till ett negativt budskap om en annan och sedan för det vidare till en tredje part för att därefter avslöja för den anklagade det som sades om honom. Trots att det skulle vara sant det som sägs räknas detta även för förtal, på hebreiska rechilut, och det är förbjudet enligt Torán.

Roten till det hebreiska ord som översatts som ”stå still” är amad,[7] som betyder ”stå upp”, ”stå still”, ”vara stilla”. Betydelsen av denna mening blir då att man inte får stå likgiltig när en människa, jude eller inte, är i livsfara, om man han möjlighet att rädda honom. Människolivet är så värdefullt att det är tillåtet att bryta mot nästan alla bud för att rädda en enda själ. Om man däremot genom att rädda den andre själv kommer i livsfara är man inte skyldig att hjälpa.

Det innebär också att det är förbjudet att tiga när man kan vittna till förmån för en annan och rädda honom från att bli dömd inför ett beit din.

19:17 “Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall sannerligen tillrättavisa din nästa, och du kommer inte att bära på synd för hans skull.” (SFB) – Det är förbjudet att hata någon i hemlighet. Vissa människor tycker man inte om trots att man inte kan förstå varför det är så. Man tycker helt enkelt inte om dem. När det blir så är det viktigt att inte släppa till för hjärtats bedrägliga känslor, utan då ta beslut om att älska sin nästa trots att man inte gillar honom. HaShem testar oss med hjälp av den typen av människor för att se om vi är villiga att älska utan att naturligt tycka om nästan. Kärlek är inte bara en känsla, utan ett beslut om att vara välvillig mot någon, trots att de kanske inte ger mig något tillbaka.

Budet om att tillrättavisa sin nästa är ett av de svåraste. Ingen tycker om att tillrättavisa eller bli tillrättavisad. Köttet inom oss är mycket stolt och därför accepterar det inte en tillrättavisning, speciellt inte om den kommer från någon som står på samma plan som oss själva eller befinner sig på ett lägre plan. Trots det, är det viktigt att ta detta bud på allvar och vaka över våra trossyskons välbefinnande. En andligt mogen person uppskattar en tillrättavisning som ges vid rätt tillfälle, för han vet att han lätt kan ta miste trots att han är mogen. Därför värderar han tillrättavisningarna högt för de hjälper honom att förbättra sin livsstil och undvika felsteg som skadar HaShems namn, sig själv och andra.

Det finns en del generella principer som kan hjälpa oss att uppfylla detta bud på ett rätt sätt:[8]

  1. Den som ser en annan bryta mot ett av de uttryckliga buden i Torán bör tillrättavisa honom, även om han vet att den andre inte kommer att acceptera tillrättavisningen.

  2. Den som ser en annan bryta mot ett bud som inte är direkt uttryckt i Torán bör han inte säga något om han är säker på att den andre inte kommer att acceptera tillrättavisningen.

  3. Om den som ser den andre begå en synd inte vet om den andre kommer att lyssna eller inte, bör han tillrättavisa honom trots att han inte begår en synd som är ett direkt brott mot Torán.

  4. Budet om att tillrättavisa sin nästa gäller bara när nästan är en sådan som önskar uppfylla Torán. Det gäller inte för en ond eller den som öppet föraktar Torán, jfr Ordspråksboken 9:8.

  5. Om ett beit din har möjlighet att straffa den som överträder ett förbud, är det skyldigt att göra det.

  6. Den som är skyldig att tillrättavisa den andre bör göra det tills ogärningsmannen nästan börjar förolämpa eller bli våldsam, jfr 1 Samuelsboken 20:32-33.

“och du kommer inte att bära på synd för hans skull” – Denna text lär oss flera saker. I första hand betyder det att om du tillrättavisar din nästa syndar du inte. I andra hand betyder det att om du inte tillrättavisar din nästa kommer du att bära på synd för hans skull, som det står skrivet i Hesekiel 3:18-19:

“När jag säger till den ogudaktige: Du skall dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då skall den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då skall han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ.” (SFB)

I Matteus 18:15-17 står det skrivet:

“Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.” (SFB)

Dessa texter visar att vi har ansvar att tillrättavisa varandra för att inte bära på synd för de andras skull, som det också står skrivet i Hebreerbrevet 3:12-13:

“Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.” (SFB)

För att inte bära på synd för den andres skull, bör man dock tänka på några saker. För det första bör tillrättavisningen inte ske offentligt, för att syndaren inte skall bli utskämd. Vår Mästare Jeshua lär oss: ”gå och tillrättavisa honom i enrum”. Det finns likväl vissa fall då en ledare bör tillrättavisad offentligt av en annan ledare för att hans synd inte skall bli till ett dåligt exempel för folket, jfr 1 Timoteus 5:19-20.

För det andra bör man vara försiktig med vilken ton och vilka ord man använder under tillrättavisningen så att den inte blir till skada för överträdaren, jfr 2 Timoteus 2:24-26.

Om en person inte bryr sig om den första varningen bör man söka reda på två eller tre vittnen som kan hjälpa till att tillrättavisa med större tryck. Om personen i fråga trots detta inte vill omvända sig bör saken tas upp inför rättsinstansen, domstolen, beit din, som i Matteus 18:17 översatts som ”församlingen”. Om överträdaren vägrar att lyssna på den dom som beit din utfärdar, bör han anses som en hedning och en som samarbetar med en ockupationsmakt. Med andra ord han räknas då inte längre som medlem i Israels barns församling.

I Matteus 7:3-6 står det skrivet:

“Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. Ge inte det avskilda åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.” (SFB reviderad)

För att kunna tillrättavisa en annan på ett rätt sätt, bör man vara noga med att inte själv vara skyldig till samma förseelse. Om någon bryter mot ett bud utan att göra teshuvá, omvända sig, kommer han att ha dåligt samvete som ger honom skuldkänslor. Skuldkänslor kan grunda sig på sanning, om man verkligen lever i synd, eller också kan de grunda sig på lögn, om man inte lever i synd. I båda fall har den med skuldkänslor en tendens att söka fel och synder hos andra. Eftersom han känner sig anklagad av sitt eget samvete, av sig själv eller av andra, är det lätt att projicera den känslan på andra och peka finger och anklaga andra för deras fel. Den som känner sig anklagad anklagar andra. Det finns också en tendens av att försöka rättfärdiggöra sig själv genom att peka på synderna hos andra som lever ett sämre liv än man själv. Dessa två reaktioner, anklagelse och självrättfärdigande, är symptom på en sjuk själ som inte har upplevt djupet av förlåtelsen för sina synder.

Den som nu först har tagit itu med sin egen bjälke har inte bara förmågan att tillrättavisa sin nästa, utan är också skyldig att göra det, när omständigheterna talar för det. Jeshua lär oss att man efter att ha tagit ut bjälken ur sitt eget öga bör hjälpa sin broder att bli fri från sin flisa. Men om den andra inte är en broder, utan en hund eller en gris, är det inte mödan värt att ge honom dessa pärlor, för han kommer att trampa ner dem och göra mig illa.

I Talmud[9] står det skrivet: ”Det är bättre att göra så att en person själv erkänner sanningen än att pressa på honom den genom hundra slag”.

Den som inte tillrättavisar sina barns dåliga uppförande begår ett allvarligt brott.

19:18 “Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Att hämnas innebär att ge tillbaka till någon samma typ av onda gärningar som han har begått. Att hysa agg är inte samma som att hämnas. Agg är en känsla som någon håller mot en annan för att han gjort något ont.

I denna vers finner vi det näst viktigaste budet i hela Torán, som det står skrivet i Markus 12:28-31:

“En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jeshua hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: "Vilket är det största av alla buden?" Jeshua svarade: "Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” (SFB reviderad)”

Under Jeshuas tid förekom det en diskussion om vem som enligt Torán är nästan. I 3 Mosebok 19:18 verkar det som om ordet ”din nästa” enbart syftar till ”någon av ditt folk”, d.v.s. det är begränsat till att betyda enbart israeliter. Men vers 34 visar att uttrycket ”din nästa” inte är begränsat till att betyda enbart Israels barn, utan också utlänningarna, som det står skrivet:

Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad)

Kärleken skall dock i första hand uttryckas till den närmaste. Den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska främlingen som han inte har sett. Kärleken börjar med de närmaste och sträcker sig vidare till alla människor, som det står skrivet i 2 Petrus 1:5, 7:

“Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt... i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor.” (SFB reviderad)

I Lukas 10:25-37 finner vi svaret som vår Mästare ger till den diskussion som förekom om vem som är judens nästa, som det står skrivet:

“Då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" Jeshua sade till honom: "Vad står skrivet i Torán? Vad läser du där?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv".  Jeshua sade till honom: "Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.” Då ville mannen försvara sig och frågade Jeshua: "Vem är då min nästa?" Jeshua svarade:

"En man var på väg från Jerushalajim ner till Jericho och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka. Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jeshua till honom: "Gå du och gör som han.” (SFB reviderad)”

Samariterna var fientliga mot judarna, jfr Johannes 4:9. Denna text lär oss att man bör älska alla andra folk på jorden. Din nästa är den som du har framför dig oberoende om han är israelit eller utlänning. Kärleken bör inte heller begränsa sig till dem som behandlar dig väl, som det står skrivet i Romarbrevet 5:6-10:

“Medan vi ännu var svaga dog Messias i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Messias dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.” (SFB reviderad)

Här ser vi att Guds kärlek innesluter de svaga, de ogudaktiga, syndarna och fienderna. Vi ser också att den uttrycks genom att Han gav sin Son för dem, som det står skrivet i Johannes 3:16:

“Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (SFB reviderad)

Här står det inte skrivet att Gud enbart älskade den del av Israel som lydde honom, utan att han älskade hela världen. Det inkluderar både dem som inte lydde honom bland Israels folk och dem som inte tillhör det judiska folket i världen.

Torán lär oss att vi bör älska dem som tillhör vårt folk men också främlingen som bor hos oss, eftersom dessa är dem som vi direkt kan uttrycka vår kärlek till. Jag kan inte visa kärlek till den som jag inte känner till. De närmaste är de som kan ta del av min kärlek och jag bör anstränga mig för att visa dem samma kärlek som jag visar mig själv. Om jag älskar min nästa kommer jag inte att lura honom eller utnyttja honom. Jag tar väl hand om hans ägodelar som om de vore mina egna, ja till och med bättre. Jag skadar honom inte med mina ord utan talar till honom med respekt och talar väl om honom inför andra. Jag håller inte min glädje för mig själv utan delar med mig av den till honom och jag gläds lika mycket när han blir framgångsrik som när jag själv blir det. Jag gör för honom det som jag skulle önska att man gjorde för mig om jag hade varit i en liknande situation.

Denna text i Skriften lär oss också att vi bör älska oss själva. Du kan inte älska andra om du inte först älskar dig själv. ”Du skall älska din nästa som dig själv”, varken mer eller mindre. Man kan inte älska nästan mer än sig själv utan lika mycket. Den som inte älskar sig själv är oförmögen att älska sin nästa. Älska dig själv! Förlåt dig själv! Tala väl om dig själv! Ta väl hand om dig själv! Och gör samma sak med din nästa!

I Romarbrevet 8:32-35 står det skrivet:

“Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Messias Jeshua är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Messias kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?”

Denna bibeltext lär oss att Jeshua blev utlämnad för oss ALLA. Faderns kärlek, som uppenbaras genom Jeshua HaMashiach, är för alla och var och en speciellt.

“Vem kan anklaga Guds utvalda?” – Om du har blivit utvald av Gud till att bli föremål för hans kärlek, vem är du då som anklagar dig själv? Vad har du för rättighet att behandla dig själv illa om HaShem har förbjudit fienden att anklaga dig när du har omvänt dig från dina synder? Romarbrevet 8:33 talar mot fienden som är brödernas åklagare. Om nu Gud, som är den högste Domaren, har rättfärdiggjort dig, förklarat dig oskyldig, så finns det ingen åklagare i världen som kan anklaga dig. Det sista domslutet har redan utfärdats. Vem har då gett dig rätt att fortsätta att anklaga dig själv för dina felsteg till och med efter att du ångrat dig och omvänt dig från dem? Om fienden inte kan anklaga dig, hur vågar då du göra det? Sluta upp med att anklaga dig själv!

“Vem är den som fördömer?” – Här syftar det på den Domare som har makt att fördöma, ge ett fällande domslut. Eftersom du har satt tro till Jeshuas försonande död, kan HaShem inte fördöma dig. Han kan inte utfärda en fällande dom mot dig eftersom han redan har dömt dig oskyldig på grund av din omvändelse och förtröstan på den Eviges nåd som uppenbarats genom Jeshuas försoningsverk. Hur vågar du då utfästa en fällande dom mot dig själv? Sluta upp med att använda ord om dig själv som: ”Jag är värdelös”; ”Jag klarar inte av någonting”; ”Så dum jag är”; ”Jag gör alltid fel”; ”Jag har så dåligt minne”, o.s.v.! De orden stämmer inte överens med det som den rättfärdige Domaren har dikterat över dig. Han har förklarat dig oskyldig och fri från skuld. Skyll därför inte längre på dig själv och tillåt inga känslor av självanklagelse. Du bör inte ens tänka illa om dig själv. Älska dig själv och ta emot den kärlek som Fadern har gett dig genom sin Son. Då kan du älska din nästa som dig själv.

Kärleken till nästan är beroende av hur mycket vi har förstått av den kärlek som Fadern har till oss, som det står skrivet i 1 Johannes 4:8:

“Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek.” (SFB)

Den som inte älskar sig själv känner inte Gud. Källan till vår kärlek är Gud. Ju mer vi lär känna Gud, desto mer kan vi älska oss själva och vår nästa, som det står skrivet i 1 Johannes 4:19:

“Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (SFB)

Vår kärlek står i direkt förhållande till hur mycket kärlek vi har tagit emot av Fadern. Med andra ord, om vi odlar vårt förhållande till Honom kommer vi att kunna ta emot av hans kärlek och så kan vi älska vår nästa på samma sätt som vi har blivit älskade av vår Fader.

19:19 “Mina stadgar skall ni hålla: Du skall inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra. I din åker skall du inte så två slags säd. Ett klädesplagg av två olika slags garn skall du inte ta på dig.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “mina stadgar” är chukotai. Det kommer från chuk som innebär ett bud som inte har någon klar logisk förklaring. Förbuden mot att blanda djur, säd och kläder av olika slags material, tillhör dessa chukot, stadgar utan förklaring. Denna text lär oss att det bland annat är förbjudet att blanda hästar med åsnor och få fram mulåsnor och mulor.

Budet om att inte så två slags säd gäller bara för Israels land. I boken Kilajim som finns i Mishná finns alla de lagar som behandlar olika slags säd och som specificerar hur långa avstånd det får vara mellan det som sås och planteras m.m.

När det talas om två olika slags material i kläderna är det enbart fråga om linne och ylle, enligt 5 Mosebok 22:11, där samma bud förekommer, med då begränsat till enbart lin och ull. Detta bud gäller inte för översteprästens kläder och de kläder som har tsitsit, hörntofsar. Dessa kläder kan innehålla både lingarn och yllegarn eftersom de blev beordrade så direkt från HaShem.

19:20 “Om en man ligger med en kvinna, som är en slavinna som blivit utsedd för en annan man, och som inte har blivit (helt) friköpt eller frigiven, skall man undersöka saken. De skall inte avrättas, eftersom hon inte var fri.” (SFB reviderad) – Torán fortsätter här att tala om förbjudna beblandningar och i detta fall har det att göra med en viss typ av äktenskapsbrott. Enligt Rashi är denna kvinna en kanané (icke-judinna), hälften slavinna och hälften fri. Hon har blivit utsedd att gifta sig med en hebreisk tjänare, jfr kommentaren över 2 Mosebok 21:4. Eftersom hon inte hade blivit helt friköpt har hon inte ännu gjort kidushin, det första steget i ett äktenskapsförbund. Därför anses inte denna handling som ett fullt äktenskapsbrott och därför blir det inte dödsstraff utan enbart piskslag.

19:21 “Han skall föra fram sitt skuldoffer, en skuldoffersbagge, inför HaShem, till uppenbarelsetältets ingång.” (SFB reviderad) – Detta är ett av de brott som kräver ett skuldoffer, asham.

19:22 “När prästen med skuldoffersbaggen bringar försoning för honom inför HaShems ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.” (SFB reviderad) – Synden i sig blir inte förlåten, utan det är syndaren som får förlåtelse för sin synd om det finns omvändelse och blodsutgjutelse. Syndaren blir fri från synden men själva synden blir fördömd genom att ett djur måste dödas. Detta tjänar som en skuggbild av Jeshua HaMashiachs död som är den verklighet som projicerar skuggbilden.

19:23 “När ni kommer in i landet och planterar träd av olika slag med ätbar frukt, skall ni se deras frukt som deras förhud. I tre år skall ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.” (SFB) – Roten till det hebreiska ord som översatts som “förhud” är arel,[10] som betyder ”förhindra”, ”blockera”, ”stänga”, ”vara oomskuren”, jfr 2 Mosebok 6:12 ”oomskurna läppar”. Den hebreiska texten lyder ordagrant: ”och ni skall blockera deras förhinder”, ve-araltem arlató. Det vill säga, ni måste förbjuda frukten från det trädet för det är förhindrat, eller avstängt. Det är inte tillåtet att utnyttja frukten från träden under deras tre första år efter att de blivit planterade. Trots att detta är ett chuk-bud ger Torán en liten förklaring i vers 25: “för att de skall ge så mycket större avkastning åt er.” (SFB) Detta bud gäller enbart i Israels land.

19:24 “Under det fjärde året skall all deras frukt vara avskild, ett gemenskapsoffer till HaShem.” (SFB reviderad) – Genom gezerá shavá, liknande uttryck, förstår vi att denna frukt bör behandlas på samma sätt som det andra tiondet, jfr 27:30. Det innebär att enbart ägaren och hans familj samt de som han har bjudit in, kan äta av denna frukt i Jerushalajim. Om han inte kan frakta den dit måste han sälja den och förbruka pengarna i Jerushalajim på gemenskapsoffer och maträtter. Nu för tiden återlöses det fjärde årets frukter med mynt.

19:26a “Ni skall inte äta något över blod.” (SFB reviderad) – Talmud[11] visar hur uttrycket ”över blod” kan tolkas på många olika sätt:

  • Inte äta köttet av ett djur som har kvar sitt blod.

  • Inte äta ett dött djur så länge det visar livstecken, d.v.s. när det har dödsryckningar.

  • Inte äta offerkött så länge blodet fortfarande finns i skålen som används till att stänka det på altaret.

  • Inte äta den mat som erbjuds de närmast sörjande, om den döde har blivit avrättad av stora rådet.

  • Domarna i stora rådet, sanhedrin, måste fasta den dag den som de dömt till döden blir avrättad.

  • Inte äta som en roffare eller skaffa mat genom att stjäla och på så sätt bli avrättat som en “upprorisk son”, jfr 5 Mosebok 21:18-21.

  • Inte äta innan man har bett morgonbönen som håller livet (blodet) uppe.

19:26b “Ni skall inte befatta er med teckentydning eller spådom.” (SFB reviderad) – Det första ordet, på hebreiska nachash,[12] har att göra med att spå i framtiden genom olika händelser som anses som tecken, exempelvis när en svart katt går över gatan eller när en spegel går sönder. Detta bud förbjuder vidskepelse. Lavan praktiserade denna synd, jfr 1 Mosebok 30:27 “jag vet genom spåtecken...” (SFB reviderad).

Däremot är denna typ av spådom inte samma sak som när någon får en uppenbarelse genom ruach hakodesh (profetians ande), med hjälp av vissa tecken, jfr 1 Mosebok 24:14; Domarboken 6:37; 1 Samuelsboken 14:9-10. Den typen av uppenbarelse är en lägre form av profetia, som kallas nevuá ketaná.

Det andra ordet som förekommer i denna text, på hebreiska anan,[13] har att göra med oná, ”säsong”, ”tidsepok”. Det innebär att man tror att vissa dagar eller timmar ger tur eller otur för vissa aktiviteter.

19:27 “Ni skall inte rundklippa kanten av ert hår, och inte heller skall du stympa kanten av ditt skägg.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi, är det förbjudet att göra tinningarna likadana som den del av skallen som finns bakom öronen så att omkretsen av skallen blir avrundad i kanten. Huvudet har två delar, ansiktet och skallen, som är förenade vid tinningarna. Enligt Gur Ariyé kallar Torán punkten där ansiktet, som inkluderar skägget, och skallen förenas, för peat roshchem, ”hörnen av era huvuden”. Det är förbjudet att helt klippa bort polisongerna, d.v.s. håret vid tinningarna, så att huvudet inte har något hår från området bakom örat fram till ansiktet. Detta bud gäller enbart judiska män. Traditionen om att låta dessa peot växa kommer inte från de chassidiska judarna. Det faktum att de jemenitiska judarna hade långa peot när de bodde i sitt födelseland utgör ett bevis för att den traditionen går tillbaka till första templets tid eller ännu längre.

Skägget har fem hörn, två på varje kind, som finns på den övre delen vid huvudet, och ett vid hakan. Enligt Rambam,[14] gäller förbudet mot att stympa kanten av skägget enbart att raka sig med rakkniv.

Dessa bud gavs för att det hebreiska folket skulle vara olikt andra nationer och speciellt för att de inte skulle se ut som avgudadyrkarna som brukade raka av sig sina polisonger och kanterna på skägget. Sammanhanget talar ju om att inte praktisera teckentydning och spådom.

19:28 “Ni skall inte rista märken på er kropp för någon död och inte heller tatuera er. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi brukade amoréerna, på hebreiska emorim”, jfr 1 Mosebok 14:7, rista märken på sin kropp som ett sorgetecken när någon av dem hade dött.

Det är förbjudet att tatuera sig.

19:29 “Vanära inte din dotter genom att låta henne bli en sköka, så att landet blir fördärvat genom otukt och uppfyllt av skamliga ting.” (SFB reviderad) – Det betyder att en fader inte har rätt att tillåta sin ogifta dotter att ha sexuella relationer med en man utan att först ha ingått ett äktenskapsförbund med honom.

19:30 “Mina sabbater skall ni hålla, och för min helgedom skall ni visa vördnad. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Sabbaten är en helgedom i tiden på samma sätt som templet är en avskild plats för HaShem på ett geografiskt sätt.

Rashi säger att det inte var tillåtet att gå in i templet med käpp, pengapung, skor eller damm på fötterna.

När man närmar sig västra tempelmuren bör det göras med vördnad. När man skall gå därifrån bör man inte vända ryggen till muren direkt, utan gå några steg baklänges och sedan dra sig undan. Man bör också uppföra sig med respekt i en synagoga eller i ett studiehus som är ”mini-tempel”.

19:31 “Ni skall inte bli andebesvärjare eller spiritister. Sök inte sådana, så att ni blir orena genom dem. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Torán förbjuder all form av spiritism eller svartkonst. Det hebreiska ord som översatts som “andebesvärjare” är ov,[15] som syftar till den som tror sig kunna kalla fram de dödas andar, så att dessa talar genom armhålan. Det hebreiska ord som översatts som “spiritister” är jidoní,[16] som hänvisar till någon som lägger ett ben från ett djur i sin mun så att det börjar tala. Ordet jidoní kommer från namnet på detta ben, jadua. Den som praktiserar något av dessa brott blir orenad och är avskyvärd för HaShem.

19:32 “För ett grått huvud skall du resa dig upp, och en äldste skall du ära. Du skall frukta din Gud. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “grått huvud” är seivá,[17] som betyder ”äldre man”, ”gråhårig”. Det syftar på en man som är minst 70 år gammal.

Det hebreiska ord som översatts som “äldste” är zakén,[18] som betyder ”gammal man”, ”man med skägg”. I detta sammanhang syftar det på en som har en ledarställning i Israel. En man som har samlat visdom genom Torán kallas också för zaken. Dessa är värda mer heder än andra. Sättet att ära dem är att ställa sig upp inför dem, tala respektfullt till dem, inte tilltala dem med deras namn utan att lägga till en titel framför, inte säga emot dem, m.m.

En äldste som är bra på att undervisa bör få dubbel heder. Det betyder att han inte bara bör äras på det sätt som vi här nämnt, utan också få ekonomisk ersättning för sin undervisning, som det står skrivet i 1 Timoteus 5:17:

“Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning (från Torán).” (SFB reviderad)

Sjätte aliján, 19:33 - 20:7

19:33 “När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” (SFB) – Det är förbjudet att behandla en inneboende främling eller en proselyt illa. Rashi påpekar att det här syftar till att inte förtrycka honom genom ord.

19:34 “Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Kärleken till den inneboende främlingen bör vara likadan som till juden. HaShem har inte anseende till personen. Han älskar alla och därför bekräftar han detta bud med att säga: ”Jag är HaShem er Gud”, för att kärleken som vi visar den inneboende främlingen skall vara för Guds skull. Israel blev utvalt till att förmedla HaShems kärlek och frälsning till hedningarna.

20:3 “Jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han givit en av sina avkomlingar åt Molech och orenat min helgedom och skändat mitt avskilda namn.” (SFB reviderad) – Den som ger sitt barn till en hednisk gud skändar HaShems Namn. HaShem vill ha våra avkomlingar för sig själv, jfr Malaki 2:15. Det är huvudsyftet med äktenskapet. När man ger ett av sina barn till en demon går man totalt emot det syfte som människan skapades för och så skändar man det Avskilda Namnet.

20:6 “Om någon vänder sig till andebesvärjare och spiritister för att i trolös avfällighet hålla sig till dem, skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans folk.” (SFB) – Avgudadyrkan och ockultism räknas som andligt äktenskapsbrott. Det är samma sak som när en gift kvinna förenar sig med en annan man och på så sätt skändar äktenskapsförbundet. Både fysiskt och andligt äktenskapsbrott är dödssynder.

Sjunde aliján, 20:8-27

20:21 “Om någon tar sin brors hustru, är det en oren gärning. Han blottar då sin brors nakenhet, och de skall bli barnlösa.” (SFB) – Jochanán ben Zecharjá tillrättavisade Herodes för att han hade begått detta brott och blev därför mördad, jfr Matteus 14:3-11.

20:22 “Ni skall hålla alla mina stadgar och lagar och följa dem, för att landet inte skall spy ut er, det land dit jag nu för er, så att ni får bo där.” (SFB) – Torán gavs i för att i första hand hållas i Israels Land. Därför finns det bud som inte gäller utanför landet. Några bud kan inte uppfyllas i länder som ligger långt från Israel för de har helt annorlunda naturliga och geologiska förutsättningar. Om man, till exempel, under sommaren befinner sig norr om polcirkeln, hur skall man då kunna se stjärnorna. Solen går ju inte ner där på natten under sommaren. När börjar då sabbaten i norra Sverige på sommaren, när solen inte går ner? Budet om att bo i kojor under Suckot kan inte uppfyllas i Sverige för under den årstiden kan man frysa ihjäl.

De som däremot bor i Israels land är skyldiga att uppfylla Toráns bud för att landet inte skall spy ut dem.

20:23 “Ni skall inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, ty just därför att de handlat så som de har gjort, avskyr jag dem.” (SFB) – De nationers folk som var i Israels land innan Israels barn kom dit gjorde alla dessa omoraliska och ockulta saker. Det var anledningen till att de blev utrotade från Israels land.

20:26 “Ni skall vara heliga inför mig, ty jag, HaShem, är helig, och jag har skiljt er från andra folk för att ni skall tillhöra mig.” (SFB reviderad) – Helighet, avskildhet, har att göra med ett intimt förhållande till HaShem och att skilja sig från hedna-nationernas seder.

20:27 “När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spiritism, skall den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och skall stenas.” (SFB) – Det verkar motsägelsefullt att det i den tidigare texten, jfr 20:6, bara talas om att bli straffad med karet, andlig avklippning, när det här talas om att straffas med fysisk död för samma brott. Rashi säger att när det finns två vittnen som varnar innan brottet begås blir den skyldige stenad. Men om brottet begicks med berått mod utan förvarningar blir personen straffad med karet. Den överträdelse som begås utan berått mod kan bli försonad genom ett syndoffer. Dödsstraffet utförs enbart när följande tre villkor har uppfyllts:

  • Budet överträddes med berått mod.

  • Två eller tre vittnen såg brottet.

  • Två eller tre gånger gavs varningar om allvaret i synden och dess konsekvenser innan brottet begicks.

Om någon av dessa tre saknas straffas överträdaren enbart med karet. Om brottslingen inte syndade med berått mod får han inte någon straff alls, utan behöver enbart offra ett chatat-offer för att sona för sitt misstag.


I denna parashá finns bud 184–262 av de 613:

  1. Förbud för kohanim (präster) att gå in i helgedomen när som helst, 3 Mosebok 16:2.

  2. Påbud att frambära offer under jom kippur-dagen, 3 Mosebok 16:3.

  3. Förbud mot att slakta ett offer utanför templets förgård, 3 Mosebok 17:3-4.

  4. Påbud om att täcka över blodet efter att ett djur blivit slaktat, 3 Mosebok 17:13.

  5. Förbud mot att njuta köttsligt av en kvinna som är en ervá (”förbjuden kvinna”), 3 Mosebok 18:6.

  6. Förbud mot att blotta sin faders nakenhet, 3 Mosebok 18:7.

  7. Förbud mott att blotta sin moders nakenhet, 3 Mosebok 18:7.

  8. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin fars hustru trots att det inte är ens moder, 3 Mosebok 18:8.

  9. Förbud mot att blotta sin systers nakenhet, 3 Mosebok 18:9.

  10. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin sondotter, 3 Mosebok 18:10.

  11. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin dotterdotter, 3 Mosebok 18:10.

  12. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin dotter, 3 Mosebok 18:10.

  13. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin fars dotter, 3 Mosebok 18:11.

  14. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin faster, 3 Mosebok 18:12.

  15. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin moster, 3 Mosebok 18:13.

  16. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin farbror, 3 Mosebok 18:14.

  17. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin farbrors hustru, 3 Mosebok 18:14.

  18. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin svärdotter, 3 Mosebok 18:15.

  19. Förbud mot att ha sexuella relationer med sin brors hustru, 3 Mosebok 18:16.

  20. Förbud mot att ha sexuella relationer med en kvinna och hennes dotter, 3 Mosebok 18:17.

  21. Förbud mot att ha sexuella relationer med en kvinna och hennes sons dotter, 3 Mosebok 18:17.

  22. Förbud mot att ha sexuella relationer med en kvinna och hennes dotterdotter, 3 Mosebok 18:17.

  23. Förbud mot att ha sexuella relationer med två systrar när båda lever, 3 Mosebok 18:18.

  24. Förbud mot att ha sexuella relationer med en kvinna när hon har sin månadsrening (niddá), 3 Mosebok 18:19.

  25. Förbud mot att ge sin son till Molech, 3 Mosebok 18:21.

  26. Förbud mot att ha homosexuella relationer, 3 Mosebok 18:22.

  27. Förbud för en man att ha sexuella relationer med djur, 3 Mosebok 18:23.

  28. Förbud för en kvinna att ha sexuella relationer med djur, 3 Mosebok 18:23.

  1. Påbud om att frukta moder och fader, 3 Mosebok 19:3.

  2. Förbud mot att vända sig till en avgud i tanke eller ord, 3 Mosebok 19:4.

  3. Förbud mot att tillverka en avgud till sig själv eller till andra, 3 Mosebok 19:4.

  4. Förbud mot att äta köttresterna från ett offer, 3 Mosebok 19:6-8.

  5. Påbud om att lämna hörnen [peá] på jordbrukslanden oskördade för den fattiges skull, 3 Mosebok 19:10.

  6. Förbud mot att skörda ett land ända ut till hörnen [peá], 3 Mosebok 19:9.

  7. Påbud om att lämna kvar de ax som faller [léket] till den fattige när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:10.

  8. Förbud mot att plocka upp de ax som faller [léket] när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:9.

  9. Påbud om att lämna oskördad en del av vingården för den fattiges skull, 3 Mosebok 19:10.

  10. Förbud mot att skörda hela vingårdens frukt, 3 Mosebok 19:10.

  11. Påbud om att lämna de vindruvor som faller [péret] till den fattige när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:10.

  12. Förbud mot att plocka upp de vindruvor som fallit [péret] när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:10.

  13. Förbud mot att stjäla, 3 Mosebok 19:11.

  14. Förbud mot att vägra att ge tillbaka till ägaren ett föremål som man har lagt beslag på, 3 Mosebok 19:11.

  15. Förbud mot att svära över ett falskt vittnesbörd om ett värdeföremål, 3 Mosebok 19:11.

  16. Förbud mot att svära falskt, 3 Mosebok 19:12.

  17. Förbud mot att ha kvar ett föremål som tillhör en annan, 3 Mosebok 19:13.

  18. Förbud mot att råna [stjäla med våld], 3 Mosebok 19:13.

  19. Förbud mot att kvarhålla en arbetares lön, 3 Mosebok 19:13.

  20. Förbud mot att förbanna en medmänniska, man eller kvinna, 3 Mosebok 19:14.

  21. Förbud mot att ge ett dåligt råd så att någon tar ett felaktigt steg, 3 Mosebok 19:14.

  22. Förbud för en domare mot att förvränga rätten, 3 Mosebok 19:15.

  23. Förbud för en domare mot att hedra en framstående person under en rättegång, 3 Mosebok 19:15.

  24. Påbud för en domare att döma rätt, 3 Mosebok 19:15.

  25. Förbud mot att tala illa om en medmänniska, 3 Mosebok 19:16.

  26. Förbud mot att inte hjälpa en medmänniska som befinner sig i fara, 3 Mosebok 19:16.

  27. Förbud mot att hata sin israelitiska broder, 3 Mosebok 19:17.

  28. Påbud om att tillrättavisa en israelit när han handlar felaktigt, 3 Mosebok 19:17.

  29. Förbud mot att skämma ut en medmänniska, 3 Mosebok 19:1 7.

  30. Förbud mot att hämnas, 3 Mosebok 19:18.

  31. Förbud mot att hysa agg, 3 Mosebok 19:18.

  32. Påbud om att älska sin nästa, 3 Mosebok 19:18.

  33. Förbud mot att korsa två djur från olika arter, 3 Mosebok 19:19.

  34. Förbud mot att så två olika slags säd tillsammans, 3 Mosebok 19:19.

  35. Förbud mot att äta frukt från träd under dess tre första år, 3 Mosebok 19:23.

  36. Påbud om frukten från ett träd under dess fjärde år, 3 Mosebok 19:23-24.

  37. Förbud mot att äta eller dricka som en frossare och drinkare, 3 Mosebok 19:26.

  38. Förbud mot att bry sig om teckentydare, 3 Mosebok 19:26.

  39. Förbud mot att göra förutsägelser genom spådom, 3 Mosebok 19:26.

  40. Förbud mot att raka kanterna av huvudhåret, 3 Mosebok 19:27.

  41. Förbud mot att raka kanterna av skägget, 3 Mosebok 19:27.

  42. Förbud mot att tatuera sig, 3 Mosebok 19:28.

  43. Påbud om att vörda helgedomen, 3 Mosebok 19:24.

  44. Förbud mot att praktisera andebesvärjelse genom ov [medium], 3 Mosebok 19:31.

  45. Förbud mot att praktisera spiritism genom jidoní [medium], 3 Mosebok 19:31.

  46. Påbud om att hedra de visa, 3 Mosebok 19:32.

  47. Förbud mot att luras med någon typ av mått, 3 Mosebok 19:35.

  48. Påbud om att vågar, vikter och mått skall vara exakta, 3 Mosebok 19:36.

  49. Förbud mot att förbanna far eller mor, 3 Mosebok 20:9.

  50. Påbud för domstolen [beit din] att bränna upp en person som förtjänar det, 3 Mosebok 20:14.

  51. Förbud mot att följa amoréernas [hedningarnas] seder, 3 Mosebok 20:23.


[1]       Strong H3727 kappôreth, kap-po'-reth, From H3722; a lid (used only of the cover of the sacred Ark): - mercy seat.

[2]       Strong H3722 kâphar, kaw-far', A primitive root; to cover (specifically with bitumen); figuratively to expiate or condone, to placate or cancel: - appease, make (an) atonement, cleanse, disannul, forgive, be merciful, pacify, pardon, to pitch, purge (away), put off, (make) reconcile (-liation).

[3]       Strong G2435 ἱλαστηìριον, hilastērion, hil-as-tay'-ree-on, Neuter of a derivative of G2433; an expiatory (place or thing), that is, (concretely) an atoning victim, or (specifically) the lid of the Ark (in the Temple): - mercyseat, propitiation.

[4]       Strong G2433 ἱλαìσκομαι, hilaskomai, hil-as'-kom-ahee, Middle voice from the same as G2436; to conciliate, that is, (transitively) to atone for (sin), or (intransitively) be propitious: - be merciful, make reconciliation for.

[5]       Avodat Jom Kippur 4:7.

[6]       Yoma 39a, översatt av författaren från den engelska versionen av “The Soncino Talmud”, Davka Corporation and/or Judaica Press, Inc. Brooklyn, NY.

[7]       Han var överstepräst under Alexander den stores tid.

[8]       Yoma 39b, översatt av författaren från den engelska versionen av “The Soncino Talmud”, Davka Corporation and/or Judaica Press, Inc. Brooklyn, NY.

[9]     Strong H5799 ‛ăzâ'zêl, az-aw-zale', From H5795 and H235; goat of departure; the scapegoat: - scapegoat.

Strong H5795 ‛êz, aze, From H5810; a she goat (as strong), but masculine in plural (which also is used elliptically for goats' hair): - (she) goat, kid.

Strong H235 'âzal, aw-zal', A primitive root; to go away, hence to disappear: - fail, gad about, go to and fro [but in Eze. 27:19 the word is rendered by many “from Uzal,” by others “yarn”], be gone (spent).

[10]      Yoma 67.

[11]      Rashí över Joma 67.

[12]      Pirkei d´rabi Eliazar 40.

[13]      Ets Josef; Vajikrá Rabbah 21:11.

[14]      Chinuch 95.

[15]      Strong H8163 sìâ‛îyr  sìâ‛ir, saw-eer', saw-eer', From H8175; shaggy; as noun, a he goat; by analogy a faun: - devil, goat, hairy, kid, rough, satyr.

Strong H8175 sìâ‛ar, saw-ar', A rpim root; to storm; by implication to shiver, that is, fear: - be (horribly) afraid, fear, hurl as a storm, be tempestuous, come like (take away as with) a whirlwind.

[16]      Complete Jewish Bible, av David H. Stern, översatt från engelskan av författaren.