ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 32 BeHar

3 Mosebok 25:1 – 26:2

Av K Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar (när BeHar läses separat):

  1. 25:1-13
  2. 25:14-18
  3. 25:19-24
  4. 25:25-28
  5. 25:29-38
  6. 25:39-46
  7. 25:47 – 26:2
  8. Maftir: 25:55 – 26:2

Toráläsningar (när BeHar läses tillsammans med BeChukotai):

  1. 25:1-18
  2. 25:19-28
  3. 25:29-38
  4. 25:39 – 26:9
  5. 26:10-46
  6. 27:1-15
  7. 27:16-34
  8. Maftir: 27:32-34

 

Haftará: Jeremia 32:6-27

BeHar

Betyder “på berget”.

Kommentarer:

Första aliján, 25:1-13

25:2  “Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er, skall landet hålla sabbat åt HaShem.” (SFB reviderad) – Nu presenterar Torán ett nytt tema, sabbatsåret. Lika väl som det finns veckor av dagar finns det också veckor av år, årsveckor. På samma sätt som veckans sjunde dag är en ledig dag har HaShem bestämt att var sjunde år skall vara ett ledigt år med vila för Israels land. Detta bud gäller alltså enbart för Israels land.

Rambam[1] säger att Israel firade sitt första sabbatsår, som kallas för shemitá, det 21:a året efter att landet börjat intas och fördelas under generalen Jehoshua. Det tog 14 år att inta och fördela landet. Det 15:e året blev då det första året i den första årsveckan. Det 21:a året blev då det sjunde året i den första årsveckan. Enligt en beräkning,[2] tog det 836 år från det 15:e året efter att man gått in i landet fram till den babyloniska deportationen. Av dessa höll man bara sabbatsåren och jubelåren under 400 år. Under de 436 återstående åren brydde man sig inte om dem. Under 436 år förekom det 62 sabbatsår och 8 jubelår, som tillsammans blir 70 år (62 + 8 = 70). Den babyloniska fångenskapen kom när Israels folk hade låtit bli att hålla 70 sabbatsår, som det står skrivet i 3 Mosebok 26:35:

“Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den vila det inte fick på era sabbater, då ni bodde där.” (SFB reviderad)

Den babyloniska fångenskapen varade i 70 år, som det står skrivet i Jeremia 29:10:

“Ty så säger HaShem: När sjuttio år har gått för Bavel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.” (SFB reviderad)

25:3  “Sex år skall du beså din åker och i sex år beskära din vingård och skörda avkastningen från jorden.” (SFB reviderad) – Detta inkluderar all typ av jordbruks- och trädgårdsarbete.

25:4 “men under det sjunde året skall landet ha sabbatsvila (sabbat shabaton), en HaShems sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära din vingård.” (SFB reviderad) – Här finner vi åter uttrycket sabbat sabbaton. Denna gång syftar det till shemitá-året. Som vi tidigare sett, finns samma uttryck i samband med veckosabbaten och jom kippur. Det lär oss hur viktig det är för HaShem att landet vilar vart sjunde år. Om man bryter mot detta bud blir det allvarliga konsekvenser, lika väl som när man bryter budet om att vila på veckosabbaten och jom kippur, som det står skrivet i 2 Krönikeboken 36:20-21:

“Dem som hade undkommit svärdet förde han bort i fångenskap till Bavel, och de blev slavar åt honom och hans söner till dess att perserna kom till makten. HaShems ord genom Jirmejahus mun skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater - så länge det låg öde hade det sabbat - till dess att sjuttio år hade gått.” (SFB reviderad)

Förbudet mot att bruka jorden under sabbatsåret innebär inte att man inte får arbeta med jorden utan att så och plantera, t.ex. för att bygga hus. Förbudet gäller enbart jordbruks- och trädgårdsarbete. Det är enbart tillåtet att vattna växterna så att de inte dör. Under sabbatsåret blir all markens avkastning utan ägare, så att vem som helst får äta fritt och ta med sig hem så mycket som behövs för den dagen.

Förr i tiden var det stora rådets uppgift att kungöra när shemitá-året, sabbatsåret, och jovel-året, jubelåret, skulle inträffa. Det judiska året kommer 5775 att bli nästa sabbatsår, vilket motsvarar den gregorianska tiden från solnedgången den 24 september 2014 till solnedgången den 13 september 2015.

25:6  “Vad landets sabbat ger skall ni ha till föda, du själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din inneboende, alla som bor hos dig.” (SFB reviderad) – Under detta år har alla, israeliter och inneboende hedningar, samma rättigheter att äta av det som växer på marken.

Alla grönsaker och frukter som växer under shemitá-året är avskilda. Därför får man inte behandla dem hur som helst, utan med värdighet. Rabbinerna har stadgat en halachá som förbjuder rester från sådan gröda att kastas tillsammans med annat skräp. De förbjöd också shemitá-produkter att säljas både inom landet och utrikes.

Det finns ett trefaldigt syfte med sabbatsåret:

1.      Påminna Israels barn om att marken inte tillhör dem utan HaShem, jfr v. 23; Psalm 24:1.

2.      Egga jordbrukaren att använda sin tro och förtrösta på HaShems försorg för sitt uppehälle.

3.      Ge tid till jordbrukaren att ägna sig åt Torá-studium på ett speciellt sätt.

25:8  “Du skall räkna sju årssabbater, det vill säga sju gånger sju år, så att tiden för de sju årssabbaterna blir fyrtionio.” (SFB reviderad) – Skrifterna talar om vikten av den sjunde dagen och det sjunde året. De talar också om att räkna sju veckor, som motsvarar 49 dagar, mellan Pesach och Shavuot. På samma sätt finns det en räknande av sju årsveckor, d.v.s. 49 år, från ett jubelår till nästa. Omer-räkningen, mellan pesach och shavuot gäller för varje individ i Israel, medan räknandet av de 49 åren mellan jubelåren görs av stora rådet.

25:9  “Då skall du i sjunde månaden på tionde dagen i månaden låta hornet ljuda med kraftig ton. På försoningsdagen skall ni låta hornet ljuda över hela ert land.” (SFB) – Den sjunde månaden är en speciell månad för HaShem. Under denna månad skall man utropa jubelåret. Varför skall man blåsa shofar på den tionde dagen i den sjunde månaden och inte på den dag som det nya året börjar?

25:10 “Ni skall avskilja det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess invånare. Det skall vara ett jubelår för er. Var och en av er skall då återvända till sin arvedel och var och en av er skall återvända till sin släkt.” (SFB) – Enligt Talmud,[3] blev jubelåret avskilt muntligen av beit din den första dagen i tishrí.

Varför måste man utropa jubelåret den 10:e dagen i den sjunde månaden och inte den första dagen på året, oberoende om året börjar den första dagen i den sjunde månaden eller den första dagen i den första månaden? Vad har den 10:e dagen i den sjunde månaden att göra med ett nytt år?

Svaret är: därför att Messias kommer tillbaka för att sätta sina fötter på jorden på jom kippur. När han kommer tillbaka kommer frihet att utropas för alla jordens invånare. Det lär oss också att grunden för att få evig frihet finns i Messias död, som symboliseras av jom kippur-offren, samt i syndernas förlåtelse och förintelse vilket är ett direkt resultat av hans död.

På samma sätt som Jeshua började sin offentliga tjänst ett halvår innan det nya året, kommer han att på nytt uppenbara sig offentligt ett halvår innan följande nyår inträffar. Befriaren kommer tillbaka under den sjunde månaden. Den första dagen i månaden kommer han att visa sig på himlens moln, där han, enligt vad jag förstår, kommer att stanna kvar i luften under tio dagar. På den tionde dagen i samma månad kommer han därefter att komma ner på jorden och proklamera frihet för alla världens invånare. Då börjar han regera över alla nationer med järnspira så att det blir rättfärdighet på jorden.

Den sjunde månaden är också en symbol för det sjunde årtusendet från Adam och Chavás skapelse.

25:11 “Ett jubelår skall detta femtionde år vara för er. Då skall ni inte så något, och det som växer upp av sig självt skall ni inte skörda, och ni skall inte samla in druvorna från era oskurna vinstockar.” (SFB) – Det hebreiska ord som översatts som ”jubelår” är jovel[4] som betyder ”vädurshorn”, jfr 2 Mosebok 19:13; Josua 6:6. Det svenska ordet ”jubel” kommer från det hebreiska ordet ”jovel”. Enligt Shemuel P. Gelbarer,[5] heter det så eftersom man i gamla tider använde sig av vädurshorn för att “leda”, på hebreiska lehovil, hjordarna.

Samma lagar som gäller för shemitá-året, gäller också för jovel-året.

Torán lär oss att sju saker bör ske under jubelåret.

  1. Alla landets invånare får frihet, v. 10

  2. Det blir ett år av jubel, med shofar-stötar, v. 10.

  3. Var och en får komma tillbaka till sin originalegendom, enligt den fördelning som gjordes under Jehoshuas tid, v. 10.

  4. Var och en får komma tillbaka till sin släkt, v. 10. Det hänvisar till den hebreiska tjänaren som fått örat genomborrat samt till en som inte avslutat sin sexåriga tjänstgöring från det att han blev såld som tjänare. Uttrycket ”för alltid” i 2 Mosebok 21:6 är alltså begränsat till jubelåret. Jubelåret är således också en förebild för den tillkommande tidsåldern.

  5. Man får inte så, v. 11.

  6. Man får inte skörda, v. 11.

  7. Året skall vara avskilt, v. 12.

Andra aliján, 25:14-18

25:14 “Om ni alltså säljer något till er nästa eller köper något av honom, skall ni inte göra varandra illa.” (SFB reviderad) – Att inte göra varandra illa syftar här på ekonomiska transaktioner. Om en säljare höjer priset för en köpare som inte känner till värdet på produkten, bedrar han honom. Om har tar för mycket betalt med vilje överträder han detta bud om att inte göra varandra orätt. På samma sätt, om en köpare försöker att få en värdefull produkt för ett för lågt pris om försäljaren inte känner till dess verkliga värde, överträder han också detta bud.

25:15 “Efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa och efter antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.” (SFB) – Landet säljs inte, bara dess skördar, för Israels land tillhör HaShem, som det står skrivet i Jeremia 2:7:

“Jag förde er in i det bördiga landet och ni fick äta dess frukt och dess goda. Men när ni hade kommit dit orenade ni mitt land och gjorde min arvedel avskyvärd.” (SFB reviderad)

25:17 “Ni skall inte göra varandra illa, du skall frukta din Gud. Ty jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi syftar här uttrycket om att inte göra varandra illa på hur man talar med varandra.

Fruktan för Gud förebygger så att man inte gör varandra illa. För det första innebär det att den som fruktar Gud vet att varje människa har blivit skapad till Hans avbild till att vara Honom lik. Därför bör var och en hedras oavsett livsstil. Just för att man är människa bör man bli respekterad. Det är inte tillåtet att lura någon finansiellt eller plåga någon verbalt. Den som luras och förtrycker en medmänniska skadar Guds avbild. Fruktan för Gud gör alltså att man behandlar sin nästa med respekt och kärlek.

För det andra gör fruktan för Gud att man inte kan lura sin nästa på pengar eller skada honom genom ord för man vet att HaShem ser allt. Han vet vilka motiv och tankar som finns i våra hjärtan. Om vi lurar andra kommer vi att få stå till svars för det inför Honom som ser allt, som det står skrivet i Hebreerbrevet 4:13:

“Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.” (SFB)

Man kan skada verbalt genom att:

  • Ge en säljare intrycket av att man vill köpa en vara när man inte har för avsikt att göra det.

  • Påminna någon om synder han eller hans föräldrar begått i det förflutna.

  • Säga till en som lider att det beror på att han syndat.

  • Svara på en fråga på ett otrevligt, falskt eller bedrägligt sätt.

  • Använda sig av öknamn.

25:18 “Ni skall följa mina stadgar, och mina lagar skall ni ta vara på och följa. Ni kommer då att bo trygga i landet.” (SFB) – Om man uppfyller buden i Israels land, får man bo i trygghet. Osäkerheten i samhället och hotet från främmande folk beror på folkets synd. Därför är det bästa sättet att bekämpa terrorismen, och attacker från utländska arméer, att uppfylla Toráns bud. Problemet i Israel idag är inte hatet från grannfolken, utan bristen på Torá-lydnad bland judarna, som det står skrivet i Psalm 81:14-17:

“Om mitt folk ändå ville höra mig och om Israel ville vandra på mina vägar! Då skulle jag snart kuva deras fiender, vända min hand mot deras ovänner. De som hatar HaShem skulle krypa för honom, och deras tid skulle vara för evigt. Han skulle ge folket bästa vete att äta,
ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.” (SFB reviderad)

Tredje aliján, 25:19-24

25:19 “Och landet kommer att ge sin frukt, så att ni har att äta i överflöd, och ni kan bo där i trygghet.” (SFB) – Denna vers lär oss att det blir två följder av att lyda buden, materiellt välstånd och övernaturligt beskydd. När Israels folk inte uppfyllde buden om shemitá och jovel, orsakade det den babyloniska invasionen och deportationen.

25:20 “Om ni frågar: "Vad skall vi äta under det sjunde året, om vi varken får så eller bärga vår gröda?"” (SFB) – Detta är en fråga som kommer inte upp i ett andligt sinne utan ett naturligt. Vad skall vi äta? Enligt de naturliga förutsättningarna kommer det att bli brist. HaShem har befallt folket att inte så eller samla in skörden i lador under det sjunde året så att det lär sig att sätta sin förtröstan på Honom och inte på de naturliga resurserna. Messias Jeshua ger en undervisning om samma tema i Matteus 6:19-34 där det står skrivet:

“Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens ljus. Om du har ett gott öga (genom att vara generös), får hela din kropp ljus. Men om du har ett ont öga (genom att vara snål), ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret! Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Shelomó i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er, ni som har liten tro? Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (SFB reviderad)

Den som sätter sin förtröstan på sin himmelske Fader ställer inte frågan “Vad skall vi äta?” för han vet att om HaShem har befallt något, kommer Han att ansvara för att ta hand om sina barn som lyder honom.

25:21 “så må ni veta att jag skall befalla min välsignelse att komma över er under det sjätte året, så att det ger gröda för tre år.” (SFB) – När jordbrukaren i tro tar beslut om att inte arbeta under sabbatsåret, kommer HaShem att sända honom välsignelser i förväg, under det sjätte året, så att det räcker i tre år. Om jordbrukaren tänker arbeta under det sjunde året, kommer HaShem inte att sända välsignelsen under det sjätte året. Vi ser här att undret under det sjätte året beror på jordbrukarens attityd, på hans tankar, på hans tro. Att inte bruka jorden under det sjunde året är en trossak. Det är fråga om tillit och förtröstan på himmelsk försorg. Detta bud utgör ett prov på om Israels barn litar på HaShem eller inte för sitt ekonomiska underhåll.

På grund av olika tolkningar som finns bland rabbinerna i Talmud,[6] vet vi inte:

  • om jubelåret kommer året efter var 49:e shemitá-år, så att jubelårscykeln varar i 49 år.

  • om det blir ett uppehåll i beräkningen av årsveckorna efter 49 år, så att jovel-året får komma som en parentes år 50, för att man sedan skall fortsätta att räkna år 51 som första året i nästa årsvecka, så att jubelårscykeln varar i 50 år.

Enligt Daniels bok verkar det inte finnas något avbrott i årsveckorna som ger plats för ett teoretiskt jubelår, jfr Daniel 9:24-27.

Det finns inget bevis i Skrifterna för att man skulle ha firat jubelåret någon gång i Israels historia. Däremot finns det ett citat i Talmud[7] som säger att ”Israel räknade 17 jubelår från tiden de gick in i landet tills de lämnade landet”. Men att räkna är inte samma sak som att fira. Hur många av de 17 jubelåren hölls ordentligt? Om de 12 stammarna inte finns i landet kan man inte fira jubelår, för det står skrivet att ”alla landets invånare” och ”var och en av er”, jfr vv. 10, 13. Från den tid då de två och halv stammarna blev landsförvisade har det varit omöjligt att uppfylla detta bud. När Mashiach kommer skall han se till att detta bud uppfylls på rätt sätt när de 12 stammarna blir upprättade i Israels land.

I Lukas 4:16-21 står det skrivet:

“Så kom han till Natseret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajahus bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet: "HaShems Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från HaShem.” Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” (SFB reviderad)

Under det andra templets tid följde man den treåriga Torá-läsningsplanen i synagogorna i Israels land. Det innebar att man under tre år, från sabbat till sabbat, läste igenom hela Moshés Torá. Efter att ha läst veckans Torá-text, läste man också ur Profeterna, den s.k. haftará-läsningen, jfr Apostlagärningarna 13:15. Läsningen ur Profeterna infördes i synagogorna under förföljelsetider då det var förbjudet att läsa från Moshés Torá. Därför liknar haftará-avsnittet det tema som finns i veckans Torá-läsning. På så sätt kunde man, under tiden då Torán var förbjuden, läsa från Profeterna i synagogorna och behandla samma ämne som Torán skulle ha tagit upp under den veckan, utan att behöva läsa själva Torán. När det senare blev tillåtet att läsa Torán, behöll man seden att läsa ur Profeterna, som då placerades efter veckans Torá-läsning.

När Jeshua deltog i Torá-tjänsten i sin synagoga, blev han uppkallad att läsa veckans haftará-text. Man hade just avslutat veckans Torá-text och nu fick Jeshua avsluta med dagens sista text, från profeten Jeshajahu. Jeshua läste alltså haftará-texten som inföll den veckan enligt treårsläsningarnas sed. Texten i Jesaja 61:1-2 lästes under tredje årets texter, den sista sabbaten i den åttonde månaden, som kallas cheshvan, som infaller omkring november enligt den romerska tideräkningen.

Uttrycket “ett nådens år från HaShem” kan mycket väl hänvisa till shemitá- eller jovelåret. Innan Jesaja lästes, hade man den sabbaten läst Torá-texten från 5 Mosebok 15:7 – 16:17, enligt den treåriga Torá-läsningsplanen. I den texten handlar det om att hjälpa de fattiga, shemitá-året och de tre årliga högtiderna.

Frågan är om inte Jeshua utförde sin tjänst i samband med ett sabbatsår. Hans tjänst bestod ju i att uppsöka och föra tillbaka hem de förlorade fåren av Israels hus, vilket har ett samband med sabbats- och jubelåret, jfr Matteus 15:24.

25:22 “Och ännu när ni sår under det åttonde året, skall ni ha av den gamla grödan att äta. Ända till dess grödan har kommit in under det nionde året, skall ni ha gammal säd att äta.” (SFB) – Denna text kan tolkas på två sätt. Det ser ut som om den säger att den säd som man sår under ett år, i detta fall det åttonde året, sedan blir skördad under följande år, det nionde. Detta vore omöjligt om det nya året infaller den första tishrí, den sjunde månaden, eftersom man inte sår innan tishrí. Innan tishrí samlar man in trädens frukter. Den normala såningstiden varade från tishrí till tevet, från den sjunde till den tionde månaden. I bland sådde man också under den elfte månaden, som kallas shevat. Om nu denna text säger att den sådd man gör under ett år skördas under nästa år, går det inte ihop om året börjar första dagen i tishrí? I nissan måste första kornskörden för året vara klar. Den skörden beror på den sådd som gjorts i slutet av året innan.

Den andra tolkningen är att det inte talar om den skörd som kommer under det nionde året som ett resultat av det som såddes under det åttonde året, utan bara om den skörd som kommer under det nionde jordbruksåret. Texten talar då om att välsignelsen från det sjätte året kommer att vara t.o.m. till det nionde årets skörd.

25:23 “När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.” (SFB) – Israels land tillhör inte människorna utan HaShem. Han har bestämt att arrendera sitt land till Israels barn, och under varje sabbatsår och jubelår erkänns detta faktum. Israels folk har rätten till landet så länge de håller buden. Men om de praktiserar avgudadyrkan förlorar de rätten att bo i landet som ägs av den Avskilde, som det står skrivet i 2 Krönikeboken 7:19-20:

“Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har givit dem, och detta hus som jag har avskilt åt mitt namn skall jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag skall göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk.” (SFB)

Detta ord har redan uppfyllts.

I Hesekiel 36:1-15 står det skrivet:

“Du människobarn, profetera för Israels berg och säg: Ni Israels berg, hör HaShems ord. Så säger Herren, HaShem: Eftersom fienden säger om er: "Ha, ha, de urgamla offerhöjderna har nu blivit vår egendom", därför måste du profetera och säga: Så säger Herren, HaShem: Eftersom man har ödelagt er och från alla sidor längtar efter att få sluka er, för att ni skall tillfalla de övriga folken som deras egendom, och eftersom ni hånas och förtalas av onda människor, därför, ni Israels berg, lyssna nu till Herrens, HaShems ord! Så säger Herren, HaShem till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna, till de öde ruinerna och de övergivna städerna, som har lämnats till rov och hån åt de övriga folken runt omkring. Ja, så säger Herren, HaShem: Sannerligen, i brinnande nitälskan har jag talat mot de övriga folken och mot hela Edom. De har med glädje i hjärtat och med förakt i själen tagit mitt land i besittning för att tömma det och göra det till sitt byte. Profetera därför om Israels land och säg till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Så säger Herren, HaShem: Se, i nitälskan och i vrede har jag talat, eftersom ni hånas av folken. Därför säger Herren, HaShem så: Jag lyfter min hand och försäkrar: Sannerligen, folken runt omkring er skall själva bli förödmjukade.

Men ni, Israels berg, skall åter grönska och bära frukt åt mitt folk Israel, och de skall snart komma tillbaka. Ty jag skall komma till er och jag skall vända mig till er, och ni skall brukas och besås. Jag skall föra samman på er många människor, hela Israels hus. I städerna skall det på nytt bo människor och ruinerna skall byggas upp. Jag skall föra samman på er mängder av människor och boskap, och de skall bli fruktsamma och föröka sig. Jag skall låta er bli bebodda, alldeles som ni förr var. Jag skall göra er ännu mer gott än tidigare. Och ni skall inse att jag är HaShem. Jag skall åter låta människor vandra fram över er, nämligen mitt folk Israel. De skall ha er till besittning, och ni skall vara deras arvedel, och ni skall inte mer döda deras barn.

Så säger Herren, HaShem: Eftersom man säger till dig: Du äter människor, och du har gjort ditt folk barnlöst, därför skall du inte mer få äta människor och inte mer göra ditt folk barnlöst, säger Herren, HaShem. Jag skall inte mer låta dig höra hån från hednafolken, och du skall inte mer behöva uthärda folkens förakt. Inte heller skall du mer komma ditt folk på fall, säger Herren, HaShem.” (SFB reviderad)

Denna profetia håller på att uppfyllas inför våra ögon genom att judar från hela världen kommer tillbaka och bygger upp landet. Men en del av profetian har inte uppfyllts ännu eftersom man fortfarande kan höra mycket förakt från hedningarna.

Ingen människa är den egentliga ägaren av Israels land. Ingen människa har rätt att överlämna landet till andra folk, eller dela upp landet mellan judar och arab-palestinier. Eftersom landet har delats upp av hednafolken kommer HaShems dom över folken som det står skrivet i Joel 3:1-2:

“och se, i de dagarna och på den tiden, när jag gör slut på Jehudás och Jerushalajims fångenskap, skall jag samla alla hednafolk och föra dem ner till Jehoshafats dal. Där skall jag hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land.” (SFB reviderad)

I Psalm 10:16 står det skrivet:

HaShem är konung alltid och för evigt, hednafolken utrotas ur hans land.” (SFB reviderad)

Fjärde aliján, 25:25-28

25:25 “Om din broder blir fattig och säljer något av sin besittning, skall hans återlösare komma till honom och lösa tillbaka det brodern har sålt.” (SFB) – Det lär oss att fattigdom är den enda giltiga anledningen till att kunna sälja en del av sitt arv i Israels land, som man fått från sina förfäder. Förr i tiden kunde en mark återlösas av den ursprunglige ägaren eller någon av hans närmaste släktingar utan att köparen kunde sätta sig emot. Detta var fallet med Naomis familj vars historia berättas i Ruts bok, jfr Rut 2:20; 3:12-13; 4:1-6.

Femte aliján, 25:29-38

25:29 “Om någon säljer ett hus i en stad, som är omgiven av murar, skall han ha rätt att återlösa det inom ett år efter försäljningen. Hans rätt att återlösa det är då begränsad till ett år.” (SFB) – Här handlar det om en stad som var omgiven av murar när Jehoshua intog landet, inte en stad som senare omgavs av murar. Denna alijá talar om försäljningen av olika typer av ägor samt dess rätt att återlösas.

Typ av ägo

som sålts

Minimal tid för att kunna återlösas

Maximal tid för att kunna återlösas

Återlämning till ursprungliga ägaren under jubelåret

Hus i en stad omgiven

av murar

Omedelbart

Ett år efter försäljningen

Nej

Hus i en öppen stad

Omedelbart

Obegränsad

Ja

Mark

Två produktiva år

efter försäljningen

Obegränsad

Ja

Hus eller en mark

i en levitstad

Omedelbart

Obegränsad

Ja

25:35 “Om din broder blir fattig och kommer på obestånd hos dig, skall du ta dig an honom, om det så är en främling eller en inneboende, skall han få leva hos dig.” (SFB) – I denna vers finner vi tre olika ord: ”broder”, på hebreiska ach, ”främling”, på hebreiska ger[8] och ”inneboende”, på hebreiska toshav.[9] I detta fall betyder ”ger” en proselyt, en som gått igenom en fullständig konvertering och som anses som en fullständig jude med alla de skyldigheter och rättigheter som det innebär. En toshav är en hedning som bor i Israels land och som inte har konverterat. En jude är skyldig att hjälpa både sin broder, den konverterade och den hedning som bor i landet, med lån eller gåvor, om de har behov av ekonomiskt stöd för att inte gå i konkurs.

Det finns åtta olika nivåer av socialhjälp, på hebreiska tsedaká:

  1. När man ger med ovilja. Detta är den lägsta nivån.

  2. När man ger mindre än man kan, men med glädje.

  3. När man ger direkt till den behövande som ber om hjälp.

  4. När man ger direkt till den behövande utan att han ber om det.

  5. När man ger indirekt, så att givaren inte vet vem som blir hjälpt, men den som blir hjälpt vet vem som ger.

  6. När man ger indirekt, så att givaren vet vem som blir hjälpt, men den som blir hjälpt vet inte vem som ger.

  7. När man ger indirekt, så att givaren och den som blir hjälpt inte vet om varandra, genom att man ger till en fond som ger socialhjälp och som administreras av ansvarsfulla personer.

  8. När givaren underhåller någon så att han inte blir fattig, genom att ge honom ett betydande stöd på ett värdigt sätt, genom lån, rådgivning eller utbildning så att han kan få en anställning eller sätta upp ett eget företag så att han inte behöver vara beroende av hjälp från andra.

25:36-37 “Du skall inte ockra på honom eller ta ränta, ty du skall frukta din Gud och låta din broder leva hos dig. Du skall inte låna honom pengar mot ockerränta eller ge honom av din mat mot ränta.” (SFB reviderad) – Det är förbjudet att ge pengar eller mat till en broder mot ränta utom när han lånar för att göra affärer och tjäna pengar på lånet. I det fallet handlar det inte om socialhjälp utan om finansiella transaktioner, som inte detta bud gäller för.

Sjätte aliján, 25:39-46

25:39 “Om din broder råkar i fattigdom hos dig och säljer sig åt dig, skall du inte låta honom utföra slavarbete.” (SFB) – Det är förbjudet att förödmjuka en israelitisk broder som är fattig, speciellt när han sålt sig som en slav. Han får inte bli behandlad som en slav utan som om han vore anställd. Enligt halachahn[10] är ägaren till en hebreisk tjänare tvungen att behandla honom lika väl eller t.o.m. bättre än sig själv. Om det finns bara en säng, måste ägaren sova på golvet och låta tjänaren sova i sängen.

25:40 “Som en daglönare och en inneboende skall han vara hos dig. Fram till jubelåret skall han tjäna hos dig.” (SFB) – Alla hebreiska tjänare blir frisläppta under jubelåret. Tjänarna från de andra folken blir inte fria under jubelåret, utan fortsätter att tillhöra hebréerna, både de och deras barn, jfr vv. 44-46.

25:41 “Då skall han lämna dig, han själv och hans barn tillsammans med honom, och han skall återvända till sin släkt och till sina fäders arvedel.” (SFB) – Ägaren till en hebreisk tjänare är skyldig att också underhålla tjänarens familj.

25:42 “Ty de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egyptens land. De skall inte säljas som man säljer slavar.” (SFB) – Eftersom Israels barn är HaShems tjänare, får de inte behandlas som slavar, som när de var i Egypten. Dessutom går det kontrakt som gör att de tillhör HaShem före all annan typ av överenskommelse av slaveri för en hebré. Att bli såld som slav innebär att man blir erbjuden offentligt på en marknad som ett djur eller en artikel.

Sjunde aliján, 25:47 – 26:2

25:47-48 “Om en främling eller inneboende hos dig kommer till välstånd och en av dina bröder råkar i fattigdom hos honom och säljer sig åt främlingen som bor hos dig, eller åt någon annan som tillhör en främmande släkt, skall han kunna återlösas sedan han har sålt sig. Någon av hans bröder kan lösa tillbaka honom.” (SFB) – Denna text lär oss att när den förste människan råkade i armod och blev såld till den gamle ormen tillsammans med sina barn, kan en broder till honom återlösa honom. Men vem är den broder som skulle kunna återlösa människan från syndens och dödens slaveri när alla människor är sålda?

I Psalm 49:8-10 står det skrivet:

“Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen.” (SFB)

I Job 19:25-26 står det skrivet:

“Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.” (SFB)

Vem är den broder som kan återlösa människan från synden och döden? Det finns bara en enda som inte hade någon synd och som dött och blivit uppväckt från döden. Därför kan han återlösa alla människor så att de får leva i evighet. Hans namn är Jeshua.

I Hebreerbrevet 2:11-15 står det skrivet:

“Han som avskiljer och de som avskiljs är alla av En. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Han säger också: Jag skall förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.

Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv.” (SFB)

Vår broder har återlöst oss från döden! Välsignat vare den Eviges Namn!

26:1  Ni skall inte göra er några avgudar och inte resa upp åt er någon avbild eller stod och inte heller i ert land ha någon inlagd sten för att tillbe på den. Ty jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som har översatts som “inlagd” är maskit.[11] Enligt Rashi innebär detta ord att ”täcka”, både här och i 2 Mosebok 33:22. Förbudet blir då mot att göra sten-mosaik som täcker golvet och tillbe på det. Detta var vanligt i forntida hednatempel, där man böjde sig ner på mosaik med avgudamotiv. För att en israelit inte skall likna en avgudadyrkare lär rabbinerna att han inte får falla ner, inte ens inför HaShem, på ett stengolv, utom i templet. När judar därför faller ner inför HaShem på jom kippur brukar man lägga en matta eller dylikt på golvet så att man inte sträcker ut sig direkt på golvet i synagogan, trots att det inte är gjort av sten.

I denna parashá finns bud 326 till 349 av de 613:

  1. Förbud mot att bruka jorden under det sjunde året, 3 Mosebok 25:4.

  2. Förbud mot att utföra arbete på träden under det sjunde året, 3 Mosebok 25:4.

  3. Förbud mot att skörda det som växer upp spontant under det sjunde året, 3 Mosebok 25:5.

  4. Förbud mot att plocka in trädfrukter under det sjunde året på samma sätt som man gör under alla de andra åren, 3 Mosebok 25:5.

  5. Påbud om att räkna sju gånger sju år, 3 Mosebok 25:8.

  6. Påbud om att blåsa i shofar den 10 tishrí under jubelåret, 3 Mosebok 25:9-10.

  7. Påbud om att avskilja jubelåret, 3 Mosebok 25:10.

  8. Förbud mot att bruka jorden under jubelåret, 3 Mosebok 25:11.

  9. Förbud mot att skörda markens gröda som växer upp spontant under jubelåret, 3 Mosebok 25:5.

  10. Förbud mot att skära av trädens frukter under jubelåret på samma sätt som man skär av dem under de andra åren, 3 Mosebok 25:5.

  11. Påbud om att skipa rätt mellan säljare och köpare, 3 Mosebok 25:14.

  12. Förbud mot att bedra någon när man köper eller säljer, 3 Mosebok 25:14.

  13. Förbud mot att förödmjuka en israelit med ord, 3 Mosebok 25:17.

  14. Förbud mot att sälja för alltid en del av Israels land, 3 Mosebok 25:23.

  15. Påbud om att lämna tillbaka mark till dess ursprungliga ägare under jubelåret, 3 Mosebok 25:24.

  16. Påbud om att återlösa en ärvd tomt i en stad med murar under ett år, 3 Mosebok 25:29.

  17. Förbud mot att ändra status på mark som tillhör leviternas städer, 3 Mosebok 25:34.

  18. Förbud mot att ta ränta på utlånade pengar, 3 Mosebok 25:37.

  19. Förbud mot att en israelitisk tjänare får göra samma typ av arbete som en hednisk slav, 3 Mosebok 25:39.

  20. Förbud mot att sälja en israelitisk tjänare på en plats där man säljer slavar, 3 Mosebok 25:42.

  21. Förbud mot att låta en israelitisk tjänare göra ett förkrossande arbete, 3 Mosebok 25:43.

  22. Påbud om att behålla en hednisk slav, 3 Mosebok 25:46.

  23. Förbud mot att låta en hedning göra så att en israelitisk tjänare får utföra ett förkrossande arbete, 3 Mosebok 25:53.

  24. Förbud mot att falla ner på inlagd sten, 3 Mosebok 26:1.

 


[1]     Shmitah 10.

[2]      “El Midrash dice – Vayikrá”, av R. Moshé Weissman, sidan 321.

[3]     Rosh HaShanah 8b.

[4]     Strong H3104 yôbêl  yôbêl, yo-bale', yo-bale', Apparently from H2986; the blast of a horn (from its continuous sound); specifically the signal of the silver trumpets; hence the instrument itself and the festival thus introduced: - jubile, ram’s horn, trumpet.

Strong H2986 yâbal, yaw-bal', A primitive root; properly to flow; causatively to bring (especially with pomp): - bring (forth), carry, lead (forth).

[5]     Lifshutó shel Rashí, editorial Mif´al Rashí, Jerushalayim 1990.

[6]     Nedarim 61a; Arachim 12b.

[7]     Arachim 12b.

[8]     Strong H1616 gêr  gêyr, gare, gare, From H1481; properly a guest; by implication a foreigner: - alien, sojourner, stranger.

[9]     Strong H8453 tôshâb  tôshâb, to-shawb', to-shawb', (The second form used in Kings Num 17:1); from H3427; a dweller (but not outlandish, H5237); especially (as distinguished from a native citizen (active participle of H3427) and a temporary inmate, H1616, or mere lodger, H3885) resident alien: - foreigner-inhabitant, sojourner, stranger.

[10]    Tosefta Kidushin 20.

[11]    Strong H4906 masìkîyth, mas-keeth', From the same as H7906; a figure (carved on stone, the wall, or any object); figuratively imagination: -  conceit, image (-ry), picture, X wish.