ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 53 Haazinu

5 Mosebok 32:1-52

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

  1. 32:1-6

  2. 32:7-12

  3. 32:13-18

  4. 32:19-28

  5. 32:29-39

  6. 32:40-43

  7. 32:44-52

  8. Maftir: 32:48-52

Haftará: 2 Samuelsboken 22:1-51

Messianska Texterna: Uppenbarelseboken 20:11 – 21:27

Kommentarer

Haazinu

Betyder “lyssna”.

Första aliján, 32:1-6

Moshes sång, som vi nu kommer att studera, talar om Israels hela historia från början till slut. Vi skulle kunna sammanfatta innehållet i enlighet med de sex första läsningarna:

1-6        HaShems Namn och verk för världen och för Israel.

7-12      Israels begynnelse.

13-18    Israels framgång och avfall.

19-26    Israels nederlag efter dess avfall.

29-39    Israels förskingring bland folken.

40-43    Israels frälsning och deras världsvida inflytande.

1-6 HaShems Namn och verk för världen och för Israel

32:1 “Lyssna, ni himlar, jag vill tala, hör, du jord, orden från min mun.” (SFB) – Himlarna och jorden är två vittnen mot Israel, jfr. 30:19; 31:28, för de har dokumenterat hela Israels historia. Egentligen är det tre vittnen, eftersom det hebreiska ordet för himlar, shamajim, står i dualform, d.v.s. det talar om ett par himlar. Israels historia står skrivet både i himlarna och på jorden. Dessa två eller tre vittnen kommer att bli de första som ”kastar sten på Israel om det är otroget förbundet med HaShem”, jfr. 5 Mosebok 11:17; 17:7. HaShem måste skapa nya himlar och en ny jord efter tusenårsriket, för att dessa två eller tre vittnen inte skall fortsätta att tala mot Israel och påminna om det som hänt i deras syndiga historia.

I Jesaja 65:17-18 står det skrivet:

“Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det. Men fröjda er och jubla till evig tid över det som jag skapar, ty se, jag skapar Jerushalajim till jubel och dess folk till fröjd.” (SFB reviderad)

I Uppenbarelseboken 21:1 står det skrivet:

“Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer.” (SFB)

Himlarna och jorden blev tagna som vittnen på grund av att de är beståndande, jfr. Jeremia 31:35-37. Torárullen kan brännas upp, men inte stjärnorna eller stenarna. De är bestående vittnen.

Moshé nämnde först himlarna och sedan jorden. Det lär oss att han var närmare himlen än jorden.

32:2 “Som regnet må min lära drypa, som daggen må mitt tal flöda, som rikligt regn på grönska, som regnskurar på gräs.” (SFB) – Regnet är en bild på den skrivna Torán, som kommer direkt från himlen i mätbara mängder. Daggen kan symbolisera halachán,[1] som kommer från jorden, från människorna, och som är flexibel och inte har några gränser eftersom den förändras beroende på de behov som finns i varje generation.

Det finns 42 versar i denna sång från och med vers 2. Dessa 42 versar motsvarar HaShems stora Namn med 42 bokstäver, som nämns om i Talmud.[2] Enligt R. Munk,[3] förklarar varje vers Namnets olika hemligheter.

32:3 “Ty den Eviges namn skall jag förkunna, ge ära åt vår store Gud.” (SFB reviderad) – Utifrån denna vers har Talmud[4] etablerat en regel som säger att man inte skall läsa eller studera Torán utan att först uttala en välsignelse. Denna text uppmanar oss också att välsigna Gud när någon proklamerar HaShems Namn. När någon därför uttalar en välsignelse och nämner Namnet, svarar de som hör det: ”Baruch[5] Hu u-varuch Shemó”, ”Välsignad vare Han och välsignat vare Hans Namn”. När man i det andra templet hörde Namnet uttalas svarade man med välsignelsen: ”Baruch Shem Kevod Malchutó le-olam va-ed”, ”Välsignat vare Hans Rikes härliga Namn i evigheters evighet”.

Man är också pliktig att välsigna den Evige efter att ha läst Torán i synagogan. Välsignelsen efter toráläsningen kommer från budet om att välsigna den Evige efter att man ätit, jfr. 5 Mosebok 8:10. Torán är själens mat och HaShem är värd att välsignas efter att vi har blivit mättade av hans Torá.

32:4 “Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” (SFB) – HaShem jämförs med en klippa. Det talar om fasthet, styrka, tyngd och något orörligt och säkert. Det ordet förekommer fem gånger i denna sång med hänvisning till den Evige, jfr. 4, 15, 18, 30, 31.

Jeshua Messias återspeglar Faderns karaktär och därför kallas han också för klippa, jfr. Jesaja 8:14; 28:16; Matteus 16:18; Romarbrevet 9:33; 1 Korintierbrevet 10:4 och 1 Petrus 2:8.

Enligt judisk sed, citeras vers 32:4 när man har sorg, tillsammans med Jeremia 32:19 som säger:

“Du är stor i råd och mäktig i gärningar. Dina ögon vakar över människornas alla vägar, så att du ger åt var och en efter hans vägar, efter frukten av hans gärningar.” (SFB)

32:5 “Det är inte han som är korrupt, bristen finns hos hans barn, ett förvänt och avogt släkte.[6]” – Sedefördärv kommer inte från HaShem utan från hans barn. I Talmud[7] finns en diskussion om man kan kalla de som är korrupta för HaShems barn.

ett förvänt och avogt släkte” – Vår rabbi Jeshua citerade detta ord i Matteus 12:39 och 16:4.

32:6 “Är det så du lönar HaShem, du dåraktiga och ovisa folk? Är han då ej din Fader som skapade dig, han som danade och formade dig?” – HaShem fortsätter att kalla sig för Fader även till de perverterade barnen, jfr. 32:19.

Om en israelit syndar, upphör han inte att vara HaShems barn, och det finns alltid en väg tillbaka. Men om han fortsätter att synda utan att omvända sig, kommer han med tiden att förlora rätten att vara son, eftersom han självmant har valt den vägen.

I Lukas 15:24a står det skrivet:

“Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.” (SFB reviderad)

Andra aliján, 32:7-12

7-12 Israels begynnelse

32:7 “Kom ihåg forna dagar. Ge akt på gångna släktens år. Fråga din far, han skall berätta för dig, dina äldste, de skall säga dig det.” (SFB) – Denna vers, tillsammans med texten i 5 Mosebok 17:8-13, står som utgångspunkt för domarnas makt inom det judiska folket. Enligt Rashí, syftar ordet ”far” till profeterna, som kallas för fäder, jfr. 2 Kungaboken 2:12; Apostlagärningarna 3:25. ”De äldste” syftar till de visa, på hebreiska chachamim.

Nachmanides lär att denna vers talar om att tiden är delad i två delar, de forna dagarna och de gångna släkternas år. De forna dagarna hänvisar till de sex dagarna då allting skapades och de gångna släkternas år syftar till tiden från Adam och framåt. Med utgångspunkt från den första av de sex skapardagarna, är universum omkring 15 miljarder år gammalt, eftersom de sex skapardagerna har töjts ut på grund av universums utvidgande sedan dess. Om vi enligt Skrifterna räknar ut tiden från Adam och framåt, håller vi på att närma oss år 6000. År 6001 kommer det messianska riket att börja.

32:8 “När den Högste gav arvslotter åt folken, när han spred ut människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn.” (SFB) – Man kan förstå denna vers som att nationernas gränser blev fastställda med utgångspunkt från antalet israeliter. Israels gränser har blivit reserverade och uppenbarade för Israels folks profeter. Israel har ännu inte haft hela det område som den Evige lovade. Löftena väntar fortfarande på att bli uppfyllda. När Mashiach kommer tillbaka, skall Israel få hela det utlovade området. De gränser som Avraham fick löften om blev bestämda enligt antalet av Israels barn som kommer att befolka det området under det messianska riket, jfr. 1 Mosebok 12:7; 15:18-21; 2 Mosebok 23:31; 4 Mosebok 34:2ff.; 5 Mosebok 11:24; 34:4; 1 Kungaboken 4:21; 1 Krönikeboken 9:26; Psalm 80:11; Romarbrevet 4:13.

Messias sade det som står skrivet i Matteus 5:18:

Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i Torán förgå, förrän allt har skett.” (SFB reviderad)

Det betyder att om Israel inte får hela det område som den Evige har lovat Avraham, är både Han och hans Messias lögnare. Kan den Evige ljuga? Nej! Han kan inte ljuga, jfr. Titus 1:2. Det betyder att under det messianska riket kommer Israel att få hela markområdet från Egyptens flod ända till floden Eufrat.

32:10 “Han fann honom i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och gav honom urskiljningsförmåga, han bevarade honom som sitt ögas pupill.” (SFB reviderad) – Detta åsyftar till tiden då Gud och Israel möttes i öknen, speciellt vid Sinai. Där omslöts folket och fick förstånd när de kom in i förbundet med den Evige.

Israel är den Eviges ögas pupill på ett allegoriskt sätt, för den Evige har ingen kropp. Texten säger ordagrant ”sitt ögas pupill”. Ögat är det känsligaste stället på människokroppen och det som man skyddar mest. Den som försöker röra vid HaShems öga kommer att bli hårt straffad.

I Psalm 17:8 står det skrivet:

“Bevara mig som ett ögas pupill, beskydda mig under dina vingars skugga.” (SFB reviderad)

I Sakarja 2:8-9 står det skrivet:

“Ty så säger HaShem Tsevaot, han som för sin härlighets skull har sänt mig till hednafolken som har plundrat er: "Den som rör vid er, rör vid hans ögas pupill. Se, jag lyfter min hand mot dem, och de skall bli ett byte för sina slavar.” (SFB reviderad) Ni skall då förstå att HaShem Tsevaot har sänt mig.” (SFB reviderad)

I Ordspråksboken 7:2 står det skrivet:

“Håll mina bud, så får du leva, bevara min Torá som dina ögons pupiller.” (SFB reviderad)

Tredje aliján, 32:13-18

13-18 Israels framgång och avfall

32:13 “Han lät honom fara fram över landets höjder och han fick äta av markens gröda. Han lät honom suga honung från klippan och olja ur det hårda berget.” (SFB reviderad) – Här talas det om Israels land som anses som den högsta platsen på jorden. Därför talas det aldrig om att åka ner till Israel, utan alltid åka upp. Att göra alijá, ”uppgång”, är det hebreiska sättet att tala om invandring till Israel.

Honung ur klippan kan förstås som sötman av de frukter som växer på bergsklippor. På grund av solen som värmer upp klippan blir frukterna i närheten sötare än de andra. Rashí säger att fikonkakor jämförs med stenar och honungen, d.v.s. saften, från dessa kakor är mycket söt.

Enligt Rashí, syftar oljan från det hårda berget till olivträden i Gush Chalav, en plats i Galil (Galiléen) som, enligt Talmud,[8] producerade väldigt mycket olivolja.

32:14 “Han gav honom gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, tillsammans med det bästa av lamm, baggar från Bashan och bockar, det bästa och märgfullaste vete. Druvors blod drack du, skummande vin.” (SFB reviderad) – Detta talar om tiden från kung Shelomó och framåt, jfr. 1 Kungaboken 5:2-3; Amós 6:4, 6. Bashans djur var mycket feta. Bashan är det område som ligger i norra delen av Israel öster om floden Jarden.

Denna text lär oss att vinet symboliserar blod. Därför säger Mashiach att den tredje bägaren i seder-måltiden under pesach representerar förnyelsen av förbundet med Israel, i hans blod, som skulle bli utgjutet för att många skulle bli förlåtna, jfr. Matteus 26:28; Markus 14:24; Lukas 22:20; 1 Korintierbrevet 11:25.

Det förnyade förbundet gjordes med Israel och Jehudá. Den som därför har del i det nya förbundet är en del av Israel. Den som inte är en del av Israel har ingen del i det nya förbundet, jfr. Jeremia 31:31, 33.

32:15 “Då blev Jeshurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.” (SFB reviderad) – Detta är första gången som ordet Jeshurun förekommer i Skrifterna. Det är ett av namnen på Israel. Enligt rav Ibn Ezrá kommer det från jashar, som betyder ”rättrådig”, ”rak”. Det finns tre nivåer av andlighet i Israels tre namn. Jaakov – Israel – Jeshurun, jfr. 33:26, 28. Jeshurun är det högsta. Talmud[9] säger att namnet Jeshurun fanns ingraverat tillsammans med de tolv stammarna på ädelstenarna på översteprästens domssköld.

Denna text talar om avfallet som fanns i folket under slutet av Shelomós regeringstid och när sedan riket delades. Den ekonomiska framgången orsakade just det som Torán hade varnat för. I sin rikedom glömde man HaShem och så gick det nedför, precis som HaShem hade sagt, jfr. 5 Mosebok 8.

Fjärde aliján, 32:19-28

19-26 Israels nederlag efter dess avfall

32:20 “Han sade: "Jag vill dölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de får. Ty de är ett förvänt släkte, barn utan trohet.” (SFB) – Här börjar tiden för Israels nederlag. Nachmanides påpekar faktumet att hittills har Moshé talat i sitt egen namn, men från och med nu talar han i HaShems Namn.

32:21 “De har retat mig med det som inte är Gud, väckt min vrede med sina tomma avgudar. Därför skall jag reta dem med det som inte är ett folk, med en dåraktig nation skall jag väcka deras vrede.” (SFB) – Eftersom Israels barn tog som sina gudar det som inte var Gud, på hebreiska lo-El, tar HaShem ett folk som inte är ett folk, på hebreiska lo-am. I pshat-nivån, den enkla tolkningsnivån, betyder det att Israel skulle bli misshandlat av ett folk som inte anses som ett folk. Enligt Rashí, syftar det på kashdim (kaldéer) och Esav (romare). Kaldéerna är samma folk som babylonierna, bosättarna i det gamla Kaldéen, Babylonien. Det imperiet förstörde det första templet. Enligt Nachmanides, utgjorde kashdim från början inte en nation, men Gud gav dem storhet för att använda dem till att erövra och dominera världen. Gur Aryé säger att kashdim inte hade någon speciell betydelse eftersom de inte hade någon egen skrift eller språk, jfr. Megillá 13b, och därför var de inte med bland de sjuttio primära nationerna. En ättling till Esav grundade Rom. Det var romarna som förstörde det andra templet. Med utgångspunkt från Talmud,[10] hävdar Gur Aryé att Edom inte heller ansågs som en egen nation, för ursprungligen hade de inte heller någon egen skrift eller språk.

Enligt drash-nivån, kan man tolka texten så att den talar om hedningarna som, på grund av Israels avfällighet, får möjlighet att få del av Anden och bli en del av Guds himmelska folk. Den möjligheten skapades genom Messias Jeshuas verk.

På samma sätt som Israels folk ansåg som sina gudar det som inte var Gud, anser HaShem de som konverterat bland hedningarna som sitt eget folk. Inom det andliga Israel finns ett folk som är fler än judarna, som har hedniskt ursprung, som den Evige har tagit som sitt folk genom Jeshua HaMashiach. Dessa hedningar får, genom adoption, laglig rätt att kallas Avrahams barn och Guds barn. Därför är de också arvingar till de välsignelser som tillhör Israel. Detta retar judarna till vrede.

I Hosea 1:10 står det skrivet:

“Men antalet av Israels barn skall bli som havets sand, som inte kan mätas, ej heller räknas. Och det skall ske att på den plats där det sades till dem: "Ni är inte mitt folk", skall det sägas till dem: "Ni är den levande Guds barn".” (SFB)

I Romarbrevet 10:19 står det skrivet:

“Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått? Först säger Moshé: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede.” (SFB)

Rabbi Shaul utvecklar denna text i kapitel 10 och 11 i Romarbrevet. I slutet av kapitel 11 står det att på grund av avfallet hos en del av Israel, får hedningarna del av en del av de rättigheter som tillhör Israels barn. Det gör att judarna blir avundsjuka, så att de också vill ta emot den frälsning som ges genom Jeshua HaMashiach, först och främst för juden och så ock till greken.

Men hur skall de hedningar, som konverterat till Israels Gud genom Jeshua HaMashiach, kunna väcka de judars avund som inte tror att Jeshua är Messias, om de fortsätter att praktisera hedniska seder och inte är något intresserade av att få del av det arv som getts till det judiska folket? Hur skall de pånyttfödda kristna kunna väcka judarnas avund om de avskyr den judiska kulturen, om de förkastar Torán, sabbaten, de judiska högtiderna och den hebreiska teologin?

Under min barndom hade vi en hund hemma som hette Zimba. I bland hade hon inte lust att äta och då lämnade hon maten i skålen. Men så fort katten närmade sig maten, blev Zimba plötsligt hungrig och ville äta...

Det är inte de judar som tror på Jeshua som har kallelsen att väcka de icketroende judarnas avund, utan de hedningar som tar till sig Messias universella judendom, som det står skrivet i Romarbrevet 11:11, 13-14:

“Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund… Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas shaliach sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.” (SFB reviderad)

32:26 “Jag hade sagt: Jag vill skingra dem, utplåna minnet av dem bland människor” (SFB reviderad) – Enligt Nachmanides, syftar orden ”Jag skall skingra dem” på de tio stammarna, och orden ”utplåna minnet av dem bland människor” syftar på de två stammarna. Men judarna räddades undan denna dom på grund av förfädernas meriter.

32:27 “om inte fiendens raseri hade samlats på hög, deras ovänner skulle ju kunna misstyda det, och säga: "Vår hand är mäktig, det var inte HaShem som gjorde allt detta.” (SFB reviderad)” – Om det inte hade varit för den Eviges Namns äras skull och för förfädernas meriter, hade de tolv stammarna blivit utplånade. Men HaShem har en upprättelseplan, inte bara för judarna, utan för alla stammarna.

Samma argument om det som fienderna skulle säga mot den Evige, användes av Moshé i hans förbön för Israel, jfr. 4 Mosebok 14:13-16; 5 Mosebok 9:28; Hesekiel 36:20-23.

32:28 “Ty ett rådlöst folk är de, och urskiljningsförmåga finns ej i dem.” (SFB reviderad) – Israels barn kallas för okunniga när de inte tar Torán på allvar och lever efter den. Den stora majoriteten av Israels folk har inte brytt sig om Torán under historiens lopp och därför kallas folket rådlöst med brist på urskiljningsförmåga.

Faktumet att majoriteten av judarna förkastade Messias när han kom för första gången, är ett ytterligare bevis för den stora okunnighet om de messianska profetiorna som finns i Torán, som otvetydigt pekar på Jeshua.

Femte aliján, 32:29-39

29-39 Israels förskingring bland folken

32:35 “Min är hämnden och vedergällningen, sparad till den tid då deras fot skall vackla. Ty nära är deras olyckas dag, det som väntar dem kommer med hast.” (SFB) – Hämnden tillhör enbart Gud. Ingen människa har rätt att själv hämnas. Man får försvara sig, men aldrig hämnas. Om en person vill hämnas privat tar han Guds plats. Han är den som skall döma var och en efter hans gärningar. Han är högsta domaren, inte vi.

Däremot, kan han delegera sin auktoritet till myndigheterna bland människorna. På så sätt har myndigheterna inte bara rätten, utan också skyldigheten att utföra den Eviges dom på syndarna, när deras synder är uppenbara.

I Romarbrevet 12:19-21 står det skrivet:

“Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (SFB)

I Hebreerbrevet 10:28-31 står det skrivet:

“Den som förkastar Moshes Torá skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har avskilt honom, och som smädar nådens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Guds händer.” (SFB reviderad)

32:36 “När HaShem dömer sitt folk, kommer han att ändra attityd gentemot sina tjänare, när han ser att fiendens hand har framgång och att ingen varken leder eller hjälper.” (SFB reviderad) – Från och med nu börjar processen av upprättelse för det folk som blivit översvämmat av fiender och förbannelser som orsakats av deras synder. När Israels makt är krossad i grund, då kommer Messias som en krigare och befriare, jfr. Daniel 12:7.

32:38a “de som åt deras slaktoffers fett och drack deras drickoffers vin?” (SFB) – Denna vers ligger till grund för det talmudiska[11] förbudet mot att använda hedningarnas vin till gudstjänsten och även det rabbinska förbudet mot att dricka vin som hedningar tillverkat eller hanterat.

32:39b “Se nu, jag, jag är Gud, det finns ingen Gud vid sidan av mig. Jag dödar och jag gör levande, jag slår och jag helar. Ingen kan rädda ur min hand.” (SFB) – Här finns ytterligare en text i Moshes Torá som talar om de dödas uppståndelse. Andra texter i Tanach som talar om uppståndelsen är 1 Mosebok 22:5; 2 Mosebok 3:15 (se Matteus 22:31-32); 5 Mosebok 31:16; 1 Samuelsboken 2:6; 2 Kungaboken 5:7; Psalm 16:10; 49:15; 73:24; Job 19:25-27; Jesaja 25:8; 26:19; 53:12; Daniel 12:2; Hesekiel 37:1-14; Hosea 6:2; 13:14.

Denna kontext lär oss att uppståndelsen kommer att ske i samband med det sista kriget mot Israel. Messias, som utför den Eviges hämnd, kommer då tillbaka med himlens moln. Då kommer de döda i Messias att uppstå och, tillsammans med dem som lever och tror på honom, rycktas upp i luften (inte till himlen), efter att ha blivit iklädda eviga kroppar, liknande Messias Jeshuas uppståndelsekropp. De blir då dömda efter sina gärningar. Därefter kommer de ner, tillsammans med Messias, för att kriga mot de multinationella styrkor som har rest sig upp mot Jerushalajim. Följande versar talar om det kriget.

Sjätte aliján, 32:40-43

40-43 Israels frälsning och deras världsvida inflytande

32:40-43 “Se, jag lyfter min hand upp mot himlen, och säger: Så sant jag lever för evigt: När jag har vässat mitt flammande svärd och min hand skipar rätt, skall jag ta hämnd på mina ovänner och vedergälla dem som hatar mig. Jag skall göra mina pilar berusade av blod, mitt svärd skall mätta sig av kött, på grund av de slagnas och fångarnas blod, på grund av fiendens första bräcka. Sjung, ni hednafolk med hans folk, ty han hämnas sina tjänares blod. Han tar hämnd på sina ovänner och bringar försoning för sitt land, sitt folk.” (SFB reviderad) – Här talas det om det sista kriget mot Israel innan Messias Jeshuas andra tillkommelse. Denna text stämmer överens med Sakarja 14 och Uppenbarelseboken 19.

I Sakarja 14:1-15 står det skrivet:

Se, HaShems dag kommer! Då skall man dela bytet bland er. Ty jag skall samla alla hednafolk till strid mot Jerushalajim. Staden kommer att intas, husen plundras och kvinnorna våldtas. Halva staden skall föras bort i fångenskap. Men återstoden skall inte bli utrotad. Sedan skall HaShem gå ut i strid mot dessa hednafolk, så som han stred förr på drabbningens dag. På den dagen skall han stå med sina fötter på Olivberget, mitt emot Jerushalajim, österut. Och Olivberget skall delas mitt itu, från öster till väster, till en mycket stor dal genom att ena hälften av berget viker undan mot norr och andra hälften mot söder. Och ni skall fly ner i dalen mellan mina berg, ty dalen mellan bergen skall sträcka sig till Atsel. Ni skall fly som när ni flydde för jordbävningen på Uziás, Jehudás kungs, tid. Då skall HaShem, min Gud, komma och alla avskilda med dig. Det skall ske på den dagen att ljuset blir borta, himlens ljus skall förmörkas. Det blir en särskild dag, känd av HaShem, inte dag och inte natt. Men det skall ske att när aftonen kommer blir det ljust. Det skall ske på den dagen att rinnande vatten skall utgå från Jerushalajim, ena hälften mot Östra havet och andra hälften mot Västra havet. Både sommar och vinter skall det vara så. HaShem skall vara konung över hela jorden. På den dagen skall HaShem vara en och hans namn ett. Hela landet, från Geba till Rimmon, söder om Jerushalajim, skall förvandlas till en slätt. Men staden skall vara upphöjd och förbli på sin plats, från Binjaminsporten till den plats där den förra porten stod, till Hörnporten, och från Chananeltornet till de kungliga vinpressarna. Folket skall bo där i ro och aldrig mer lämnas till undergång. Jerushalajim skall bo i trygghet. Detta är den plåga med vilken HaShem skall slå alla de folk som drar ut mot Jerushalajim: Han skall låta deras kött ruttna medan de ännu står på sina fötter, deras ögon skall ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun. Det skall ske på den dagen att HaShem skall sända stor förvirring bland dem. De skall bära hand på varandra, och den enes hand skall lyftas mot den andres. Också Jehudá skall föra krig i Jerushalajim. Och skatter skall samlas från alla hednafolk runt omkring, guld, silver och kläder i stor mängd. Plågan skall på samma sätt drabba hästar och mulåsnor, kameler och åsnor och alla andra djur där i lägren.” (SFB reviderad)

I Uppenbarelseboken 19:11-21 står det skrivet:

“Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är "Guds Ord". De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre.” (SFB reviderad) Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst till alla fåglar, som flyger högst uppe på himlen: "Kom och samlas till Guds stora måltid, så skall ni få äta kött av kungar och härförare och mäktiga män, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla människor, fria och slavar, små och stora.” (SFB reviderad)

Och jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid mot ryttaren på hästen och mot hans här. Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och genom dessa tecken vilselett dem som hade tagit emot vilddjurets märke och tillbett dess bild. Levande kastades de båda i eldsjön som brinner av svavel. De andra dödades med ryttarens svärd, som går ut ur hans mun, och alla fåglarna åt sig mätta av deras kött.” (SFB reviderad)

Efter detta krig kommer det messianska riket med tusen år av fred på hela jorden.

I Sakarja 14:16-21 står det skrivet:

Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerushalajim skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, HaShem Tsevaot, och för att fira lövhyddohögtiden. Men om någon av jordens folkstammar inte drar upp till Jerushalajim för att tillbe konungen, HaShem Tsevaot, skall inget regn komma över dem. Om Egyptens folkstam inte drar upp och kommer dit, skall inte heller något regn komma. Detta blir den plåga som HaShem skall slå hednafolken med, de som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. Detta skall vara det straff som drabbar Egypten, ja, det straff som drabbar alla hednafolk som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. På den dagen skall det på hästarnas bjällror stå: "Avskild åt HaShem", och grytorna i HaShems hus skall vara som offerskålarna framför altaret. Varje gryta i Jerushalajim och Jehudá skall vara avskild åt HaShem Tsevaot, så att var och en som frambär offer kan komma och ta en sådan för att laga till köttet. Ingen kanané skall mer finnas i HaShem Tsevaots hus på den dagen.” (SFB reviderad)

I Uppenbarelseboken 20:1-6 står det skrivet:

“Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och satan, och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden, stängde till den och förseglade den över honom, för att han inte längre skulle bedra folken, förrän de tusen åren har nått sitt slut. Därefter skall han släppas lös för en kort tid. Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jeshua och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Messias i tusen år. Men de andra döda levde inte, förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och avskild är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden inte någon makt, utan de skall vara Guds och Messias präster och regera med honom i tusen år.” (SFB reviderad)

Sjunde aliján, 32:44-52

32:47 “Ty detta är inte en tom sak för er, det gäller ert liv. Genom detta ord skall ni få ett långt liv i det land, dit ni nu går över Jarden för att ta det i besittning.” (SFB reviderad) – Ingen del av Torán är oviktig. Allt är betydelsefullt. När man sätter Toráns undervisning i praktik får man ett välsignat liv i denna världen och evigt liv i den tillkommande världen. Moshes Torá talar om Jeshua och ger vittnesbörd om hans försoningsverk. Den som rättar sig efter Moshé kommer att tro på Jeshua, för han skrev om honom, som det är sagt i Johannes 5:46-47:

Om ni trodde Moshé, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?

Om en jude inte tror på Jeshua är det för att han inte tror Moshé.

32:52 “Du skall se landet rakt framför dig, men du skall inte komma in dit, till det land som jag ger åt Israels barn.” (SFB reviderad) – Moshé bad väldigt mycket till HaShem om att få domslutet upphävt så att han kunde få komma in i landet. Men HaShem sa nej. Vad var anledningen till att den Evige inte lät Moshé gå över en liten å för att få sätta sina fötter på det utlovade landet? Syftet var inte bara att visa allvaret i ledarnas synder. Det var inte heller bara för att visa fastheten i sina beslut. Det finns en mycket viktigare anledning bakom detta beslut. Vilken?

Denne store profet Moshé, som förmedlade Torán till världen. Han som gjorde stora under och talade med den Evige ansikte mot ansikte. Denne man, som hade nått den högsta nivån av avskildhet som en människa kan nå, hade inte tillräckligt med meriter för att själv få gå över, eller för att leda folket över till det utlovade landet. Det var bara en enda människa som kunde göra så att folket kom över. Hans namn var Jehoshua. Kortformen av det namnet är Jeshua. Det lär oss att Moshes verk inte var komplett. Moshes Torá är inte tillräcklig för att en människa skall kunna komma över från döden till livet. Inte ens Moshé själv kunde komma över till landet, på grund av sina synder. Det är bara en människa som kan föra oss över till olam habá, den kommande tidsåldern. Hans namn är Jeshua. Genom Moshé utsåg HaShem Jehoshua som den ledare som skulle föra folket över från en värld till en annan. Den som rättar sig efter Moshé följer därför Jeshua och kommer att få en säker ingång i den kommande världen, som det står skrivet i Johannes 11:25:

Jeshua sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” (SFB reviderad)


[1]       Praktiska lagar som tillämpar den skrivna Torahn i de olika situationer som Israels folk befinner sig under historiens lopp. De kallas också för den muntliga torahn.

[2]       Kidushín 71a.

[3]       La Voz de la Torá.

[4]       Berachot 21a.

[5]       U uttalas som o i ost.

[6]       Så förstår Rashí och Onkelos Targum den hebreiska texten.

[7]       Kidushín 36a.

[8]       Menachot 85b.

[9]       Joma 73b.

[10]      Avodá Zará 10a.

[11]      Avodá Zará 29b.