5 Mos 14:2-3, 7b, 8b, 10b, 19b, 21 SFB

För vilka är vissa djur orena?

Lagarna om kashrut – כשרות, lämpligt för judisk konsumtion – som gäller rena och orena djur, gavs till förbundets folk. Det finns en klar skillnad mellan det som det avskilda folket, prästnationen, får äta och det som de andra folken får äta.

De lagar som gavs till Noach och hans ättlingar förbjuder inte dem att äta orena djur, bara att inte äta från dem när de är levande (1 Mos 9:4). Men när Israels folk blev överlåtet och avskilt från folken fick de mycket strikta normer för kosten. Torán upprepar gång på gång att vissa djur är orena för dem, vilket samtidigt betyder att det inte är det för de andra folken.

Det är sant att Noach visste vilka djur som var rena och orena (1 Mos 7:2), men det hade inget att göra med mat eftersom människan inte fick äta djur innan floden, bara frukt och grönsaker (1 Mos 1:29). Det hade att göra med vilka djur som var lämpliga att offras åt den Evige. Tillåtelsen att äta djur kom efter floden (1 Mos 9:3).

Inte ens ett djur som klassas som rent får ätas av förbundsfolkets söner och döttrar om det inte slaktats på rätt sätt, enligt de judiska lagarna om shchitá – שכיטה, slakt. Ett djur som har dött på ett annat sätt får inte ätas av Israels söner och döttrar, men Torán tillåter att det äts av en främling som är bosatt i Israels land – ger,גר  – som inte har konverterat, och av en utlänning – nochrí, נכרי  – som inte bor i Israels land.

Vilken kost bör gälla för de utvalda bland nationerna som blivit inympade i det avskilda folket och avskilda genom Jeshuas blod? Enligt vad jag förstår, kan man inte fastställa normer som juridiskt förbjuder dem att äta av det som tillåts för resten av Noachs ättlingar. Jag är övertygad om att de miljontals ickejudar som fått himmelskt medborgarskap i den lidande Messias och som äter djur som är förbjudna för judarna inte syndar mot den Evige genom att äta dessa djur.

Å andra sidan är jag övertygad om att den avskildhet som dessa Noachs söner och döttrar har fått och som lyft upp dem högt över sina landsmän bland folken kräver av dem inte bara en högre moral utan också striktare kostvanor, inte som en frälsningsfråga utan som en fråga om avskildhet. Med andra ord, det är rekommenderbart och hälsosamt att de utvalda bland folken anammar kostvanor som liknar de judiska för att få kroppar som är mer avskilda och sunda och därför mer välbehagliga för den Evige.

Slutsatsen blir då att de utvalda bland folken har tillåtelse att äta de djur som är orena för judarna, men det är inte rekommendabelt att det gör det.

Kol tuv,

Ketriel