Parashá 16 BeShalach

2 Mosebok 13:17 – 17:16

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

1. 13:17 – 14:8

2. 14:9 – 14:14 (askenasisk tradition); 14:9-25 (sefardisk tradition)

3. 14:15-25 (A); 14:26 – 15:26 (S)

4. 14:26 – 15:26 (A); 15:27 – 16:10 (S)

5. 15:27 – 16:10 (A); 16:11-29 (S)

6. 16:11-36 (A); 16:30-36 (S)

7. 17:1-16

8. Maftir: 17:14-16

Haftará: Domarboken 4:4 – 5:31 (A); 5:1-31 (S)

BeShalach

Betyder “när han sände”.

Första aliján, 13:17 – 14:8

Gud leder inte folket på filistéernas väg som var den kortaste för att de inte skulle se krig. Han låter dem gå en omväg genom öknen mot Sävhavet. De lämnar Egypten beväpnade. Moshé tar med sig Josefs ben på grund av den ed som man svurit. Folket lämnar suckot och slår läger i Etam vid gränsen till öknen. HaShem går ständigt före dem, om dagen i en molnstod för att leda dem och om natten med en eldstod för att lysa upp för dem. Så kan de vandra både dag och natt.

Andra aliján, 14:9 – 14:14

Egyptierna förföljer Israels barn med sina hästar och Faraos vagnar och kommer ifatt dem vid havet. De blir mycket rädda och ropar till den Evige. De frågar Moshé om det inte fanns några gravar i Egypten eftersom han har fört dem ut för att dö i öknen. Moshé säger till dem att inte vara rädda så kommer de att få se HaShems befrielse. De kommer aldrig mer att se egyptierna. HaShem skall strida för dem och de skall vara tysta.

Tredje aliján, 14:15-25

Israels barn får order om att fortsätta framåt. Moshé måste sträcka ut sin stav över havet och dela det för att Israels barn skall kunna gå igenom det. HaShem kommer att ge styrka åt egyptiernas hjärtan så att de förföljer efter dem ut i havet. HaShem kommer att förhärliga sig på Farao och hans kavalleri. Guds ängel byter plats. Från att ha varit framför Israels barn ställer han sig nu bakom dem. Han är som en molnstod mellan lägren så att de inte kan närma sig varandra.

Moshé sträcker ut sin hand och HaShem gör så att havet drivs undan med en stark vind som blåser hela natten. Israels barn går in i havet på torra land. Vattnet är som en mur på båda sidor. Egyptierna följer efter med sina hästar. Innan solen går upp sår HaShem förvirring bland egyptierna från moln- och eldstoden. Han tar bort hjulen på deras vagnar. De försöker fly för de märker att den Evige strider mot dem.

Fjärde aliján, 14:26 – 15:26

Vid soluppgången sträcker Moshé ut sin hand över havet och det kommer då tillbaka och täcker Faraos här så att det inte blir någon enda kvar av dem. Israels barn ser egyptierna ligga döda vid stranden. Folket fruktar för den Evige och tror på hans tjänare Moshé.

Då sjunger de en sång till den Evige som har förlossat dem för att leda dem till hans boplats. Profetissan Mirjam tar en tamburin och alla kvinnor följer efter henne med tamburiner och dans. De sjunger en sång till den Evige för han har triumferat på ett härligt sätt. Häst och ryttare vräkte han i havet.

Folket lämnar Sävhavet och vandrar under tre dagar på Shur-öknen utan att finna vatten. Vid Mará kan de inte dricka det bittra vattnet. Folket knotar mot Moshé. Han ropar till den Evige. Då visar han honom ett träd. Han kastar det i vattnet och det blir då sött. Där ger han dem en stadga och en regel. Han sätter dem på prov genom att säga: ”Om du hör den Eviges, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är den Evige, din läkare”

Femte aliján, 15:27 – 16:10

De kommer till Elim, där det finns tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Därefter kommer de till Shin-öknen, mellan Elim och Sinai. Då är det den 15:e dagen i den andra månaden. Där knotar hela församlingen mot Moshé och Aharon. De säger att de tagit ut dem till öknen för att få dem att svälta ihjäl. HaShem lovar att låta det regna bröd från himlen som folket får samla ihop varje dag. På så sätt blir de testade om de kommer att vandra enligt HaShems instruktioner eller inte. Den sjätte veckodagen måste de laga till dubbelt så mycket. Moshé och Aharon säger till folket att på eftermiddagen kommer de att erfara att den Evige har lett dem ut ur Egypten. Och på morgonen kommer de att få se hans härlighet. Knotandet är inte mot ledarna utan mot den Evige. På eftermiddagen kommer de att få kött och på morgonen får de bröd. Aharon säger till Israels barn att de skall närma sig den Eviges närvaro. Då uppenbaras hans härlighet i ett moln över öknen.

Sjätte aliján, 16:11-36

HaShem har hört Israels folks knotande. Moshé får order om att säga till dem: ”På eftermiddagen skall ni få kött att äta och på morgonen bröd att mätta er med. Då skall ni inse att jag är den Evige, er Gud.” På eftermiddagen kommer vaktlar och täcker lägret. Och på morgonen finns ett täcke av dagg runt om lägret. När daggen avdunstar upptäcker de något smått, som liknar rimfrost. Israels barn säger: ”Det är man”. Moshé säger att det är det bröd som den Evige ger dem att äta. Var och en måste samla en omer till varje skalle, enligt det antal som finns i hans tält. Några samlar då mycket och andra lite. När de mäter det med omer-måttet blir det inte något över för dem som samlat mycket och det saknas inget för dem som samlat lite. Ingen får lämna något till dagen efter. Men några lyder inte Moshé och lämnar en del av det till nästa dag. Då växer det maskar i det och det ruttnar. Moshé blir arg på dem. Varje morgon samlar de ihop. Men när solen värmer smälter det.

Den sjätte veckodagen samlar de in dubbelt så mycket. Cheferna informerar Moshé och han svarar att den Evige har sagt att nästa dag är en avskild sabbat åt den Evige. Då kommer de inte att finna något ute. Man skall samla in under sex dagar, men inte på den sjunde, sabbaten. Några i folket går ändå ut, men de finner inget. HaShem frågar Moshé: ”Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och stadgar?” Sabbaten är given som en gåva och därför finns det bröd för två dagar den sjätte veckodagen. Var och en skall stanna hemma på sabbaten. Folket gör ett uppehåll den sjunde dagen.

Israels hus ger maten namnet man. Det ser ut som korianderfrö, fast vitt, och smaken är som tunna honungskakor. Man måste spara en omer för att kommande generationer skall kunna se det bröd som den Evige gav som mat i öknen. Moshé får order om att ta ett kärl och hälla i en omer manna för att sedan ställa det inför HaShem så att det blir bevarat. Moshé och Aharon lyder. Israels barn äter manna under 40 år, tills de kommer till gränsen av Kenáans land. En omer är tiondelen av en efá.

Sjunde aliján, 17:1-16

Israels församling vandrar vidare och slår läger i Refidim där det inte finns något vatten. Folket knotar mot Moshé och kräver vatten. Han frågar dem varför de frestar den Evige. Folket är törstigt och fortsätter att knota. Moshé ropar på den Evige och frågar vad han skall göra med dem. HaShem säger till honom att gå och visa sig för dem och ta med sig några av de äldste. Han skall också ta med sig staven och slå på klippan vid Chorev, där den Evige kommer att vara ovanför. Då kommer det att komma vatten. Så gör Moshé. Platsen får namnet ”Massá U-merivá”, ”Frestelse och Tvist”, eftersom de frestade den Evige.

Då kommer Amalek och strider mot Israel i Refidim. Jehoshua får order om att välja ut män och gå ut i strid. Moshé kommer att gå upp på toppen av höjden med Guds stav i sin hand. Jehoshua ger sig in i striden och Aharon och Chur följer med Moshé till höjdens topp. Så länge Moshé håller handen uppe, leder Israel. Men när han låter handen falla, leder Amalek. Men när Moshés händer blir tunga tar de en sten för att han skall kunna sitta. Aharon och Chur håller hans händer på var sin sida. Så kan han vara trogen tills solen går ner. Jehoshua slår Amalek och hans folk med svärd. Moshé får order om att skriva ner detta i en minnesbok och säga till Jehoshua att HaShem kommer att sudda ut Amaleks minne under himlen. Moshé bygger ett altare och ger det namnet ”HaShem-Nissi”, “HaShem är mitt mirakel”. HaShem kommer att kriga mot Amalek i varje generation.

Kommentarer

Första aliján, 13:17 – 14:8

13:17             “När Farao hade sänt iväg folket förde Gud dem inte genom filistéernas land, eftersom den var kort. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig.” (SFB reviderad) – Farao lät folket gå med tanke på de inte skulle komma tillbaka, jfr. 9:28; 11:1; 14:5. Den Evige kan inte begå någon olaglig handling. Därför är det viktigt att uttåget gjordes med Faraos medgivande. Om inte, skulle det ha varit stöld, en olaglig handling. HaShem är ingen tjuv eller lögnare. Han kan inte bryta sin egen Torá. Torán är uttrycket för hans egen karaktär.

Gud ledde dem inte på filistéernas väg för den var kort. Anledningen till det var att det då hade varit lätt för folket att vända tillbaka till Egypten. Det borde undvikas.

Det finns flera anledningar till att HaShem inte ville att de skulle gå in på filistéernas område:

• Om filistéerna skulle attackera, skulle de räddhågsna av Israels barn vilja vända tillbaka till Egypten (Rashi).

• På grund av det fredsförbund som slöts mellan Avraham och Avimelech kunde inte Israels barn attackera filistéerna, (1 Mosebok 21).

• Med utgångspunkt från 1 Krönikeboken 7:20-21 säger en Midrash[1] att en stor del av Efrajims stam lämnade Egypten för tidigt och blev attackerade av filistéerna. Deras skelett låg utspridda på hela den vägen. Det skulle bli en fruktansvärd syn för Israels barn och de skulle då kunna förlora hågen och vända tillbaka till Egypten. Orden som säger ”när de fick se krig” kan tolkas på detta sätt.

13:18                                                                                                                                   “Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade.” (SFB) – Röda havet heter Jam Suff på hebreiska. Det betyder ”Sävhavet”. Troligtvis heter det Röda havet p.g.a. ett översättningsfel. I de första engelska översättningarna skrev man ”Reed Sea”, ”Sävhavet”. Men allt tyder på att de som utgick från den engelska översättningen och senare översatte Bibeln, missförstod ordet reed, ”säv”, med red, ”röd”. Sävhavet är inte alls rött. När man är där ser det väldigt blått ut, som alla andra hav. Sävhavet är namnet på hela havet, som inkluderar båda vikarna Suez och Akabá (se bild).    Foto: NASA

13:19             “Och Moshé tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: "När Gud besöker er, tag då med er mina ben härifrån."” (SFB reviderad) – Det är väldigt viktigt att uppfylla en ed! Moshé var tvungen att anstränga sig för att kunna ge heder åt den ed som hans förfäder hade gjort. Israels söner, Josefs bröder, som svor eden, var ju alla döda. Därför kunde de ju inte ta med sig hans ben, som det står ”tag då med er”. Man kan av detta dra slutsatsen att alla Josefs bröders ben också blev uttagna ur Egypten. Om så var fallet hade varje stam en kista med sig under de 40 åren i öknen.

Man kan å andra sidan förstå uttrycket ”Israels barn” till att syfta, inte bara på de tolv sönerna, utan på alla Israels andra ättlingar. I så fall är det möjligt att de andra brödernas ben inte togs med, utan enbart Josefs.

13:21             “HaShem gick framför dem, om dagen i en molnstod för att göra så att de leddes på vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt.” (SFB reviderad) – I denna vers står verbet ”ledde” i hifil-form, orsakandeform. Det visar oss att den Evige gick framför genom en representant (Rashi). Molnstoden var i detta fall den Eviges representant.

I 2 Mosebok 14:19 står det skrivet:

“Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem” (SFB)

Det lär oss HaShems representant var en ängel som visade sig som en molnstod på dagen och en eldstod på natten. Det fanns också ett moln över lägret som gav folket skugga på dagen och värme på natten, jfr. 2 Mosebok 40:38; 4 Mosebok 14:14; 5 Mosebok 1:33; Hesekiel 1:4; Jesaja 4:5-6.

14:2  “Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hachirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Tsefon skall ni slå läger vid havet.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi är Pi-Hachirot samma plats som Pitom, (2 Mosebok 1:11). Pitom liknar pe-satum, “stängd mun”, vilket hänsyftar till att ingen slav kunde fly från Egyptens gräns. Pi-Hachirot betyder ”frihetsmunnen”. Enligt Mizrachi fick platsen ett nytt namn eftersom Israels barn nu blev befriade från Egypten.

 Vi kan dock se på denna karta från American Bible Society att Egyptens landområde, (den gula färgen), sträckte sig ända till halva Sinai-halvön. Det är därför möjligt att Israels barn hade kommit ganska långt när Farao hann ifatt dem.

Egypten, 1800-1400 f.k.t.

Traditionellt har berget Sinai ansetts ligga på Sinai-halvön. Men det finns tecken i Skrifterna som tyder på att övergången över Sävhavet kan ha skett vid Aqabá-viken. Moshé var hos sin svärfar Jitró i Midjans land. Där förde han boskapen genom den öknen och kom till Guds berg, jfr. 2 Mosebok 3:1. Midjan ligger inte på Sinai-halvön, utan öster om Akabá-viken (se karta).

I 2 Mosebok 3:12 står det skrivet:

“Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni tjäna Gud på detta berg."” (SFB)

Det lär oss att Torán gavs på samma plats som Moshé fick möta ängeln i den brinnande busken. Om Moshé nu bodde i Midjan, hur skulle han då ha drivit boskapen ända till Sinai-halvön?

Ordet Pi-Hachirot visar att det var en plats där två berg formade en “mun”, en öppning mellan varandra (Rashi). Det lär oss att övergången måste ha skett där det finns berg och klippor, vilket gör att man hellre tänker på området vid Akabá-viken än Suez-viken.

Det är mer logiskt att tro att Sinai berg ligger i norra Saudiarabien, som det står skrivet i Galaterbrevet 4:25a:

“Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien” (SFB)

Enligt shaliach Shaul ligger berget Sinai i Arabien, inte på Sinai-halvön. Han var själv där en tid och säkerligen hade han besökt den platsen, jfr. Galaterbrevet 1:17.

Det är ett rejält avstånd mellan Goshen i Egypten och Akabá-viken, omkring 35 mil. Man kan då fråga sig hur det var möjligt att Israels barn kunde komma dit så snabbt. Torán säger inte hur lång tid de tog på sig att komma till havet. Rashí säger att de gick över havet sju dagar efter uttåget, den 21:a dagen i månaden. I så fall skulle det stämma överens med den sista dagen i det osyrade brödets högtid. Andra lägger övergången den 17:e dagen i första månaden, tre dagar efter uttåget, som skedde den 15:e.

Torán nämner inget datum förrän den 15:e dagen i den andra månaden, 2 Mosebok 16:1, och lämnar därför dörren öppen för möjligheten att övergången skulle skett i Akabá-viken. I 2 Mosebok 13:21 står det skrivet att folket gick både dag och natt. De 35 milen skulle därför kunna uppnås under några dagar. Det är också troligt att den Eviges hand kom över dem så att de kunde gå snabbt utan att bli trötta tills de kom fram till havet. Det finns dessutom geologiska och arkeologiska upptäckter som talar för denna teori.

“Mitt emot Baal-Tsefon skall ni slå läger vid havet.” (SFB reviderad) – Det verkar som om Baal-Tsefon låg på andra sidan havet. Israels barn slog läger på stranden mitt emot. Havet är omkring 18 km brett.

14:5  “När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades Faraos och hans tjänares inställning till folket, och de sade: "Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!"” (SFB) – Israels folk hade flytt från Egypten. Det visar oss att uttåget gick snabbt och att de fortsatte att ge sig av hastigt. Samma ord för fly finner vi i 1 Mosebok 16:6, 8; 27:43; 31:20-22, 27; 35:1, 7; 2 Mosebok 2:15; 4 Mosebok 24:11.

14:8b             “hela folket drog ut med upplyft hand.” (SFB) – Uttrycket “upplyft hand”, på hebreiska jad ramá, förekommer även i 4 Mosebok 15:30 och 33:3. Rashí säger att det betyder “upplyft och uppenbar kraft”. Han ger ordet alltså ett metaforiskt innehåll. Detta visar oss att Israels barn tågade ut med kraft och beslutsamhet att inte komma tillbaka. Med den kraften kom de fram till havet.

Andra aliján, 14:9-14

14:13,14 “Moshé svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HaShem i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. HaShem skall strida för er, och ni skall vara tysta."” (SFB reviderad) – Det hebreiska ordet för “frälsning” är jeshuá[2] med betoningen på sista stavelsen. Messias namn är Jeshua, med betoningen på u-et, vars uttal ligger närmare o. Namnet Jeshua är en kortform av Jehoshua, jfr. 4 Mosebok 13:17 med Nehemja 8:17 och Haggai 1:1 med Esra 5:2.

Det grekiska ordet jesus har ingen betydelse i det grekiska språket. Namnet ”Jesus” är ett försök att translitterera namnet Jeshua till grekiska. Det förekommer i Septuaginta som translitteration av namnen Jehoshua (Josua) och Jeshua (Jesua), se LXX 2 Mosebok 17:9; 1 Krönikeboken 24:11. Eftersom de grekiska namn som slutar på a är flicknamn, bytte man ut a mot s och fick så ett namn som låter maskulint.

Tredje aliján, 14:15-25

14:22             “Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.” (SFB) – Övergången över havet ses som ett tevilá, rituellt bad. Det innehåller en symbolism om att dö från sitt gamla liv för att uppstå till ett nytt liv. I detta fall dog Israels barn bort från sitt beroende av Farao och Egypten för att bli beroende av den Evige på alla sätt. De gick från en ägare till en annan, från en herre till en annan, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 10:1-4:

“Bröder, jag vill ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Moshé. Alla åt samma andliga mat och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Messias.” (SFB reviderad)

Här talas det om att de blev döpta till Moshé i molnet och i havet. Tanken som ligger bakom är att folket gick över från ett rike till ett annat, från Faraos myndighet till Moshés myndighet. De gick igenom en mikvé, en vattensamling, för att bli underställda Moshés order. Moshé var även kung i Israel, som det står skrivet i 5 Mosebok 33:4-5:

“Moshé gav oss en lag, en arvedel för Jaakovs menighet. Han blev kung i Jeshurun, när folkets huvudmän samlades, Israels alla stammar.” (SFB reviderad)

På samma sätt är det med det messianska tevilán (dopet). Det innebär att en person dör och begraver sin gamla människa som tidigare var slav under satan, synden och världen för att nu uppstå till ett nytt liv underställt Messias Jeshua, Torán och himmelriket, som det står skrivet i Romarbrevet 6:1-11:

“Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Messias Jeshua har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Messias uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit upphängd på trä med Messias, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. Har vi nu dött med Messias, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Messias aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Messias Jeshua.” (SFB reviderad)

14:24             “Men när morgonväkten var inne, såg HaShem från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den.” (SFB reviderad) – Under gamla tider fanns det tre nattväkter. Romarna hade fyra. När det därför talas om nattväkter i Tanach (GT) måste man räkna med att det fanns tre stycken. Och när det talas om nattväkter i de Messianska Texterna (”NT”) måste man räkna med att det fanns fyra. När det här talas om morgonväkten betyder det att det hände mellan klockan 2 och 6 på natten. Om havet mätte omkring 18 km. på tvären behövde de gå nästan 5 timmar för att gå igenom om de gick med en hastighet av knappt 4 km/h. Normalt går man omkring 6 km/h. Vi måste här räkna med att det även fanns gravida kvinnor, barn och djur.

Fjärde aliján, 14:26 – 15:26

14:27             “Då räckte Moshé ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och HaShem strödde omkring dem mitt i havet.” (SFB reviderad) – Övergången varade hela natten från det att vinden började blåsa tills sista man kom fram.

14:28             “Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela Faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.” (SFB) – Havet symboliserar också den andra döden, eldssjön, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 20:13-15:

“Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och dödsriket gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Döden och dödsriket kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön.”

14:29             “Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem.” (SFB) – Detta är en av de största troshandlingar som skett Israels historia, som det står skrivet i Hebreerbrevet 11:29:

“Genom tron gick folket genom Sävhavet som på torr mark, men när egyptierna försökte, dränktes de.” (SFB reviderad)

Om den otrogne försöker gå på trons väg går han under.

14:31             “När Israels barn såg den stora makt som HaShem hade visat mot egyptierna, fruktade folket HaShem. Och de trodde på HaShem och på hans tjänare Moshé.” (SFB reviderad) – Den som fruktar den Evige och tror på honom överlåter sig och är trogen det ledarskap som han har satt i Riket. Det är omöjligt att vara trogen den Evige utan att vara trogen de auktoriteter som han har tillsatt, som det står skrivet i 2 Krönikeboken 20:20b:

“Förtrösta på HaShem, er Gud, så har ni ett säkert fäste. Lita på hans profeter, så skall det gå er väl” (SFB reviderad)

Det praktiska resultatet av att överlåta sig till den Evige är att man överlåter sig till de tjänare som har blivit satta som ledare, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 8:5:

“Och de gav inte bara det vi hade hoppats, utan sig själva gav de, först och främst åt Herren och sedan åt oss, efter Guds vilja.” (SFB)

15:1  “Då sjöng Moshé och Israels barn denna lovsång till HaShem: "Jag vill lovsjunga HaShem, ty högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet.” (SFB reviderad) – De sjöng till den Evige, inte för människor. Det är en riktig lovsång, som är riktad till den Evige och har som syfte att behaga honom, inte människor. Ordet ”sjöng” står i futurum, ”skall sjunga”. Rashi säger att när ett verb förekommer på detta sätt kan det förstås på tre sätt:

• Något man föresatt sig i sitt hjärta, men som man nödvändigtvis inte uppfyller,[3] jfr. 4 Mosebok 21:17; Josua 10:12; 1 Kungaboken 7:8; 11:7.

• Något som man gör hela tiden, eller något ständigt återkommande, jfr. 4 Mosebok 9:20; Job 1:5.

• Något som man kommer att göra i framtiden. Härifrån har de judiska lärde så bevisat att uppståndelsen kan härledas från själva Torá-texten[4]

I detta fall kan vi utesluta punkt två, eftersom de enbart sjöng vid havet en gång. Det är intressant att Torán talar om att Moshés sång kommer att sjungas i samband med den slutliga återlösningen och uppståndelsen av de döda, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 15:2-4:

“Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet såg jag dem stå som hade vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna och sjunger Moshés, Guds tjänares, sång och sången till Lammet: "Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem skulle inte frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty endast du är avskild, och alla folk skall komma och tillbe inför dig, ty dina rättfärdiga domar har uppenbarats."” (SFB reviderad)

Moshé och Lammets sång är den slutliga återlösningens sång. På samma sätt som Moshé och Israels barn kom upp ur havet, som symboliserar uppståndelsen, kommer alla de som satt sin förtröstan på Israels Messias att bli återlösta från döden. Då kan de sjunga denna sång åt den Evige på andra sidan.

Sången i Shemot (2 Mosebok) 15 lär oss vikten av att uttrycka sig inför den Evige med sång, dans och instrument. Det är en del av vår överlåtelse till Honom. Det är också ett sätt att hålla sig brinnande i anden.

Denna sång har tre huvudteman:

1.      Den Eviges storhet.

2.      Befrielsen från egyptierna.

3.      Den framtida ingången i det utlovade landet, med hänsyftning till det messianska riket.

15:2  “HaShem är min starkhet och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom.” (SFB) – Det hebreiska ord som översatts som “jag vill prisa honom” är ve-anvehu som betyder ”jag skall försköna honom”. Det kommer från roten navá[5] som betyder “bereda ett rum”. Det lär oss att vår tjänst och lydnad för den Evige bör göras på ett vackert sätt. Därför tillverkar man vackra tallitot, tefillin, mezuzot, Torá-rullar, suckot, sabbatsbägare och andra föremål som man använder för att uppfylla buden.

Vi lär oss också att våra lovsånger bereder rum så att den Evige kan bo hos oss, som det står skrivet i Psalm 22:4:

“Dock är du den Avskilde, den som tronar på Israels lovsånger.” (SFB reviderad)

Ordet tronar kommer från ordet jashav[6], ”sitta”, som har att göra med att bosätta sig och att sätta upp sin tron. HaShem bosätter sig och tronar på Israels lovsånger. Det innebär att han också visar sin makt, sitt herravälde och sin kraft genom Israels lovsånger, jfr. 2 Mosebok 15:13.

15:3  “HaShem är en stridsman, JHWH är hans namn.” (SFB reviderad) – Det finns många texter i Skriften där den Evige uppenbaras som en stridsman, jfr. Jesaja 42:13-15; 51:22; Sefanja 3:17; Nehemja 4:20. Han är inte fredligt inställd till orättfärdighet och ondska. Den som inte strider mot synden och orättfärdigheten i sin omgivning följer inte sin himmelske Faders exempel. De rättfärdigas likgiltighet inför ondskan i denna värld gör att de onda kan föröka sig och handla utan fruktan. Om vi är tysta inför ondskan är vi medskyldiga!

15:6  “Din högra hand, Evige, härlig i sin kraft, din högra hand, Evige, krossade fienden.” (SFB reviderad) – Den Eviges högra hand är Messias. Han är den som slutligen kommer att förstöra de fiender som reser sig upp mot Israels folk, enligt Jesaja 63:1-6, där det står skrivet:

“Vem är han som kommer från Edom, från Botsrá i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? "Det är jag som talar i rättfärdighet, jag som är mäktig att frälsa." Varför är din dräkt så röd, varför liknar dina kläder en vintrampares? "En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad. Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit. Jag såg mig omkring, men det fanns ingen hjälpare. Jag stod där i förundran, men det fanns ingen som understödde mig. Då hjälpte mig min egen arm, och min vrede understödde mig. Jag trampade ner folken i min vrede och gjorde dem druckna i min förbittring, jag lät deras blod rinna ner på jorden."” (SFB reviderad)

Vem talas det om här? Uppenbarelseboken 19:11-16, ger oss svaret:

“Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är "Guds Ord". De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre."” (SFB)

Messias Jeshua verkställer den Eviges vrede. Första gången kom han som Guds Lamm, men andra gången kommer han som Lejonet av Jehudá.

15:8  “För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp, böljorna reste sig som en mur, vattenströmmarna stelnade i havets djup.” (SFB) – Ordet som översatts som ”djup” är ”hjärta”. Havet har alltså ett hjärta. I detta fall förstås ordet ”hjärta” på ett allegoriskt sätt. Det hebreiska ordet är lev[7] som betyder “hjärta”, “förnuft”, “samvete”, “mod”, “minne”, “uppmärksamhet”, “vilja”, “inre”. Rashi säger att det syftar på själva väsendet och kraften av något, jfr. 2 Mosebok 3:2 ”i eldens hjärta”. Hjärtat i en människa är det innersta, det mest intima av henne. Där tar hon de viktigaste besluten. Där visas det vem hon verkligen är. I sinnet ryms många olika idéer och valmöjligheter. Men i hjärtat får bara en åsikt plats åt gången. Därför är tefillin-boxen som sätts på huvudet uppdelad i fyra olika småfack där de fyra texterna finns. Men på den tefillin som läggs på armen, och som är närmast hjärtat, finns bara ett fack som har bara en pergaminrulle med de fyra texterna som om de vore en enda. När man får ner något i hjärtat blir det ett med personen. Därför varnar Skriften, som det står skrivet i Orspråksboken 4:23:

“Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.” (SFB)

I Ordspråksboken 4:4 står det skrivet:

“Då undervisade han mig och sade till mig: Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord.
Bevara mina bud, så får du leva.” (SFB)

I Romarbrevet 10:10 står det skrivet:

“Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (SFB)

Man måste alltså tro med hjärtat, inte med sinnet. Sinnets tro varken rättfärdiggör eller frälser, enbart hjärtats tro, som är det mest intima i människan.

Käre läsare, se till att Toráns undervisning och Messias verk inte bara kommer in i ditt huvud. Lägg dem på ditt hjärta, som det står skrivet i shemá-bönen, enligt 5 Mosebok 6:6:

“Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall vara på ditt hjärta.” (egen övs.)

15:9  “Fienden sade: Jag skall förfölja dem, jag skall hinna upp dem, jag skall utskifta byte, tillfredsställa min själ på dem. Jag skall dra mitt svärd, min hand skall förgöra dem.” (SFB) – Israels fiender är den Eviges fiender. Den Eviges fiender är fiender till Israel och det judiska folket, jfr. Psalm 83:3-4. Det är omöjligt att älska den Evige och hata judarna. Den som säger att han älskar den Evige och samtidigt hatar judarna är en lögnare.

“tillfredsställa min själ på dem” – Det hebreiska ordet för själ är här nefesh[8], som betyder “andedräkt”, “hals”, “strupe”, “aptit”, “själ”, “liv”, “levande varelse”, “person”. Det kommer från verbet nafash[9], “andas”. Varje andetag från en levande varelse låter ”ne-fesh”. I några fall betyder nefesh även ”lik”.

Rashi säger att själen, nefesh, är sätet för viljan och längtan. Vi kan i Skrifterna finna flera ord som talar om olika delar av människan. Vi har redan nämnt hjärtat och själen. Ordet nefesh används både för människor och för djur. Nefesh är den naturliga biologiska själen, det som ger liv åt kroppen, det som gör att man andas. Djuren består av nefesh och basar, själ och kropp. Men människan har något mer som inte djuren har, en högre andlig själ, som kallas neshamá. I 1 Mosebok 1:27 står det att människan blev skapad:

“Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” (SFB)

Människan skapades när den Evige blåste livsande, nishmat chajim, i hennes näsa. Så blev människan en levande själ, nefesh chajá, enligt 1 Mosebok 2:7. Då fick människan den andliga själen vilket inte djuren har.

Det hebreiska ordet för “skapa” är bará[10], som betyder: ”bringa till existens”, ”göra något som inte tidigare funnits”. Ordet förekommer tre gånger i 1 Mosebok 1, i vers 1 i förhållande till tid, rum och materia, i vers 21 i förhållande till djurlivet och i vers 27 i förhållande till människan. Det lär oss att det är skillnad mellan materian och djuren, och mellan djuren och människorna. Det behövdes ju tre olika skapelseakter för att dessa tre olika element skulle kunna bli till. Djurens kropp blev tagen från jorden men deras själ blev skapad. Människans kropp blev också tagen från jorden, men hennes själ fick något speciellt från den Eviges Ande. Något nytt blev skapat, som var annorlunda än djursjälen. Det var människans andliga själ, det högre livet, som det står skrivet i Johannes 6:63:

“Det är Anden (från HaShem) som ger liv (andligt liv), köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är ande och liv.” (SFB)

I Psalm 104:30 står det skrivet:

“Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.” (SFB)

När den Evige alltså blåste med sin Ande i näsan på lerstatyn som han hade format, blev människan skapad. Hennes andliga liv började existera. Hennes ande blev formad.

Det hebreiska ordet för “ande” är ruach[11], som betyder “vindpust”, “fläkt”, “andedräkt”, “andning”, “mod”, “sinne”, “vrede”, “blåsväder”, “storm”, o.s.v. Detta ords vida betydelse gör att begreppet ”människans ande” kan förstås på många olika sätt i Skrifterna. Det kan helt enkelt betyda andedräkt, d.v.s. liv. Det kan också betyda intellekt. Och det kan betyda det högre livet, det andliga livet.

Enligt 2 Mosebok 7:15 har alla levande djur ruach. Men ingenstans står det skrivet att djuren har neshamá. Vi kan därför dra slutsatsen att neshamá är högre än ruach.

Varje människa är en produkt av en skapelsehandling. Det innebär att den Evige ger henne andligt liv. Han skapar hennes ande när hennes biologiska liv formas i hennes mammas mage, som det står skrivet i Psalm 89:48:

“Tänk på hur kort mitt liv är, hur förgängliga du skapat alla människors barn.” (SFB)

I Jesaja 43:7 står det skrivet

“var och en som är uppkallad efter mitt namn, och som jag har skapat till min ära, som jag har format och gjort.” (SFB)

Här förekommer tre ord: skapat, format och gjort. Det skulle kunna syfta på människans andliga själ, naturliga själ och kropp.

I Malaki 2:10 står det skrivet:

“Har vi inte alla en enda Fader? Har inte en enda Gud skapat oss? Varför handlar vi då svekfullt mot varandra och kränker våra fäders förbund?” (SFB)

Det står också skrivet i Sakarja 12:1:

“En profetia, HaShems ord om Israel. Så säger HaShem, han som har utspänt himlen och lagt jordens grund och som har format människans ande i henne.” (SFB reviderad)

Det finns ingen klar undervisning i Skrifterna om de olika delarna av människan. Vi har sett att de hebreiska orden kan förstås på olika sätt, beroende på det sammanhang de befinner sig i vid varje tillfälle. Ibland beskrivs människan som tvådelad, med själ och kropp, eller ande och kropp. Ibland beskrivs hon som tredelad, med ande själ och kropp etc.

I 1 Mosebok 2:7 står det skrivet att den Evige blåste in livs-ande, nishmat chajim, i människans näsa. Det hebreiska ordet för ande är i detta fall neshamá[12] som betyder “själ”, “andedräkt”, “blåsning”, “ande”, “levande varelse”. Detta ord används inte om djuren. Neshamá är människans övre själ, som det står skrivet i Jesaja 42:5:

“Så säger Gud, HaShem, han som har skapat himlen och spänt ut den, han som har utbrett jorden med allt som växer där, han som har givit liv (neshamá) åt folket som bor där och ande (ruach) åt dem som vandrar på den.” (SFB reviderad)

Och i Ordspråksboken 20:27

“Anden (neshamá) i människan är en HaShems lykta, den utforskar varje rum i hennes inre.” (SFB reviderad)

Det finns tre typer av liv: biologiskt, själsligt och andligt liv. I växterna finns biologiskt liv. Det gör det också i djurens och människornas kroppar. Det biologiska livet kan studeras på ett kemiskt sätt. Det är intimt sammanbundet med jorden. I det livet finns vissa uttryck för känslor, vilja och intellekt.

Sedan finns det själsliga livet, nefesh-livet. Det livet ligger på en högre nivå än det biologiska livet. Där uppenbaras känslor, vilja och intellekt på ett tydligare sätt.

Det andliga livet, neshamá-livet, ligger på ett högre plan än det själsliga livet. Där finns ett ännu högre uttryck för känslor, vilja och intellekt.

Människan existerar i alla dessa tre livsnivåer, den biologiska livsnivån i sin kropp, den själsliga livsnivån i sin själ och den andliga livsnivån i sin ande, som det står skrivet i 1 Tessalonikerbrevet 5:23:

“Må fridens Gud själv avskilja er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jeshuas Messias ankomst.” (SFB reviderad)

Människan är alltså ande, själ och kropp. Om någon av dessa saknas är människan inte en människa, bara en del av en människa. Människan behöver sin kropp för att vara människa. Idén om att människan är fånge i sin kropp och behöver bli befriad från det fängelset stämmer inte med Skrifterna. Kroppen är en del av människan.

Det finns flera ord på hebreiska för människa. Ett av dem är adam[13] som betyder ”rödbrun”. Det är besläktat med ordet adamá [14] som betyder ”jord”. Människan kommer från jorden å ena sidan, och från himlen å andra sidan. Människan är alltså en kombination av föreningen mellan det jordiska och det himmelska. Den Evige formade hennes kropp från jorden och blåste i hennes näsa och på så sätt blev hon en människa.

Den Eviges Ande är det som ger liv åt människans ande, som det står skrivet i Job 32:8:

“Men det finns en ande i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.” (SFB)

När människans ande lämnar kroppen, dör kroppen, som det står skrivet i Psalm 146:4:

“När deras ande lämnar dem, vänder de åter till stoft. Den dagen går deras planer om intet.” (SFB)

I Jesaja 57:16 står det skrivet:

“Jag skall inte gå till rätta för evigt, inte ständigt vredgas, ty då skulle deras ande (ruach) försmäkta inför mig, de själar (neshamá) som jag själv har gjort.” (SFB)

I Predikaren 12:6-7 står det skrivet:

“(Tänk på honom) innan silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, innan krukan vid källan krossas och brunnshjulet slås itu vid brunnen; då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden (ruach) vänder åter till Gud som gav den.” (SFB)

Den nya födelsen innebär för människan i första hand att hennes hjärta, som är hennes innersta väsen, blir förvandlat, som det står skrivet i Hesekiel 11:19:

“Jag skall ge dem ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag lägga i deras bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött” (SFB)

I Jesaja 57:15 står det skrivet:

“Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Avskilde": Jag bor i det höga och avskilda men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan” (SFB reviderad)

Den som befinner sig i Messias är en ny skapelse, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 5:17:

“Alltså, om någon är i Messias är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” (SFB reviderad)

I Efesierbrevet 4:24 står det skrivet:

“Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och avskildhet.” (SFB)

Vid uppståndelse kommer även kropparna att uppleva resultatet av hjärtats förvandling. Så blir hela människan återlöst från döden för att så bli odödlig, som det står skrivet i Filipperbrevet 3:21

“Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig.” (SFB)

I 1 Korintierbrevet 14:14-15 påvisar Paulus en viktig skillnad mellan människans ande – ruach – och hennes sinne – som enligt min förståelse motsvarar hennes neshamá – som det står skrivet:

“Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet.” (SFB)

Paulus undervisning om de andliga övernaturliga manifestationerna i 1 Korintierbrevet 12-14 visar att de som påverkar människans förstånd är högre än de som påverkar hennes ande. Människans neshamá är alltså högre än hennes ruach.

Vi kan sammanfatta det hela så här:

Djuren består av kropp, lägre själ och ande, basar, nefesh och ruach. Men de har ingen neshamá. Skillnaden mellan människorna och djuren är att människan också har en övre själ och en ande, neshamá och ruach.

 Ibland ses neshamá och ruach som en enhet, och kallas då antingen ”ande” eller ”själ”. I neshamá finns det högre intellektet och gudsmedvetandet, i ruach finns känslorna och moralen och i nefesh finns det lägre intellektet, de naturliga drifterna.

Eftersom synden kom in i människan genom kroppen, finns syndens säte där, men den påverkar nefesh, den undre själen.

Den övre själen längtar efter att komma uppåt mot Skaparen som blåste in livsande i människan.

15:13             “Du ledde med din nåd det folk som du återlöst, du förde dem med din makt till din avskilda boning.” (SFB) – Uttåget ur Egypten var en återlösning. Det var den första återlösningen. Den är en profetisk förebild till den sista återlösningen då Israel kommer att bli uttaget från alla nationer.  Det som hände under den första återlösningen kommer att hända igen, men i större skala, som det står skrivet i Jeremia 16:14-15:

“Se, dagar skall komma, säger HaShem, då man inte mer skall säga: "Så sant HaShem lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant HaShem lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder, dit han hade drivit bort dem." Ty jag skall föra dem tillbaka till deras land, det som jag gav åt deras fäder.” (SFB reviderad)

I Jeremia 23:7-8 står det skrivet:

“Se, dagar skall komma, säger HaShem, då man inte mer skall säga: "Så sant HaShem lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant HaShem lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Så skall de få bo i sitt land.” (SFB reviderad)

15:16             “Över dem föll skräck och fruktan. Inför din mäktiga arm stod de som förstenade, till dess ditt folk hade dragit förbi, Evige, till dess det hade dragit förbi, det folk som du hade köpt.” (SFB reviderad) – Återlösningen av folket ses som ett köp

“Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” (SFB reviderad)

. Priset var lammets blod, som det står skrivet i 1 Petrus brev 1:18-19:

15:17             “Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, Evige, som du har gjort till din boning, i den avskilda byggnad, Evige, som dina händer berett.” (SFB reviderad) – Med utgångspunkt från midrash-litteraturen[15] säger Rashi att det jordiska templet ligger mitt emot den himmelska tronen som den Evige har gjort.

15:20             “Och profetissan Mirjam, Aharons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade” (SFB reviderad) – Mirjam var då omkring 90 år gammal. Hon kallas för profetissa. Den profetiska anden manifesterar sig på två sätt, som värme och som ljus, som inspiration och som uppenbarelse, som kraft och som sanning. Vid detta tillfälle verkade profetian på ett inspirerande sätt. De melodier, rytmer och danser som är inspirerade av Anden uppenbarar den Eviges härlighet. Det är också profetia, jfr. 1 Samuelsboken 10:5; 19:20; 1 Krönikeboken 25:1.

Här ser vi att det är olämpligt att män och kvinnor dansar tillsammans. Männen dansar på sitt håll och kvinnorna på sitt.

15:21             “Mirjam svarade dem: "Lovsjung HaShem, ty högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet."” (SFB reviderad) – Ordet “svarade” visar oss att det var en växlingssång som gjordes mellan de andra kvinnorna och Mirjam som ledare. Mirjam sjöng en mening, och de andra repeterade. Därefter sjöng hon en ny mening, och de andra repeterade. Det var också så som Moshé sjöng tillsammans med resten av Israels folk, jfr. 15:1.

15:22             “Därefter lät Moshé Israels barn bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i öknen Shur. Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten.” (SFB reviderad) – En Midrash[16] säger att Israels barn inte ville lämna Sävhavet för de hade inte plundrat färdigt egyptiernas döda kroppar. En annan anledning var att de upplevde den Eviges närvaros härlighet, hans Shechiná.[17]

Det tre dagarna hänvisar till Messias uppståndelse.

Denna vers användes av profeterna för att etablera normen om att inte låta det gå mer än tre dagar utan att läsa Torán offentligt. Därför läses Torán i synagogorna andra och femte veckodagarna, förutom på sabbaten.[18]

15:25             “Men han ropade till HaShem, och HaShem visade honom ett slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket en stadga och ett bud, och där satte han det på prov.” (SFB reviderad) – Detta visar på Messias död på ett träd som förvandlar människans bitterhet till sötma.

Här börjar den Evige att ge bud till sitt folk.

15:26             “Han sade: "Om du hör HaShems, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HaShem, din läkare."” (SFB reviderad) – Sjukdomar är ett resultat av förbannelsen som finns i skapelsen på grund av synden som drog död över denna värld. Sjukdomen är dödens förstfödde, som det står skrivet i Job 18:13:

“Sjukdom äter upp hans hud, dödens förstfödde uppslukar hans lemmar.” (SFB)

Sjukdom gör att kroppens normala funktioner blir skadade. Den är ett hot mot livet. Enligt 5 Mosebok 28:61 är alla sjukdomar förbannelser. Dessa förbannelser kan nå människan av olika orsaker:

• Därför att hon lever i en värld som är underställd förbannelsen och förgängelsen på grund av synden.

• Genom att hon inte vårdar sin kropp utan utsätter den för faror som skulle kunna undvikas.

• När hon inte uppfyller de bud som den Evige gett och på så sätt drar över sig förbannelsen som kan orsakar sjukdom.

• Genom ett direkt straff från den Evige över en människa som förhärdar sitt hjärta och inte omvänder sig från sin synd.

Den Evige kan hela på olika sätt. Han har lagt ner i naturen olika mekanismer som genererar helande i kroppen. Läkare och mediciner kan inte hela kroppen. De kan bara hjälpa kroppen att hela sig själv. Själva livet har makt över döden. Sjukdom är en kraft som kommer från döden. Men det liv som finns i våra kroppar leder hela tiden över den dödliga kraft som verkar i våra dödliga kroppar p.g.a. förgängelsen. Döden kommer till oss när livet som finns i vår kropp inte längre orkar stå emot dödens förstfödde eller när tiden har kommit för oss att sluta vårt liv i denna världen. (Det finns människor som dör utan att vara sjuka. De ger bara upp sin ande genom munnen och kroppen dör.)

Den Evige ger oss alltså helande på ett indirekt sätt genom de naturliga mekanismer som han har lagt ner i vårar lemmar, som ständigt kämpar mot inre och yttre sjukdomar som finns i vår miljö. Han helar oss på så sätt som Skapare.

Han kan också hela oss på ett övernaturligt sätt, genom himmelska ingripanden i våra kroppar. Han helar då som Läkare, som denna text talar om.

Texten lär oss flera saker:

• Den Evige lade sjukdomar på egyptierna (direkt och indirekt).

• Den Evige kommer inte att lägga på Israels barn någon av dessa sjukdomar när de hör, lyder och håller hans bud. På så sätt verkar han som Läkare på ett indirekt sätt, som en Bevarare.

• Om nu Israels barn har varit olydiga mot buden och därför blivit utsatta för sjukdom, kan de få uppleva himmelskt helande genom ett övernaturligt ingripande, förutsatt att det finns teshuvá, omvändelse från synd. I det fallet verkar den Evige som Läkare.

I Jaakov 5:15 står det skrivet:

“Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem.” (SFB)

Vi ser i denna text att inte alla sjukdomar orsakas av synder. Personliga synder är en av de många anledningar som gör att en människa kan bli sjuk. Men i vilket fall som helst är inte sjukdomarna en välsignelse. (Den Evige kan dock vända en förbannelse till välsignelse.) Sjukdom attackerar den livsplan som den Evige har för människokroppen. Kroppen skapades inte för att vara sjuk utan för att vara frisk. Därför kom Messias inte bara för att dö för våra synder, utan också för att ta bort våra sjukdomar. Genom hans död skapades en grund för att dessa löften, om fullständigt helande, skulle kunna bli verkställda i Israels folk, som det står skrivet i Jesaja 53:4-5:

“Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (SFB)

I 5 Mosebok 7:15 står det skrivet:

“HaShem skall låta varje sjukdom vika från dig. Ingen av Egyptens alla svåra sjukdomar som du känner till skall han lägga på dig, men han skall lägga dem på alla som hatar dig.” (SFB reviderad)

I Psalm 103:3 står det skrivet:

“han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar,” (SFB)

Kroppsligt helande är en del av förbundet mellan den Evige och Israel. Det förbundet blev uppbackat, bekräftat och förnyat genom Messias Jeshua, jfr. 2 Mosebok 23:25; Psalm 30:3; 41:4; 107:20; Ordspråksboken 4:20-22; Matteus 8:16-17; Markus 16:18; 1 Petrus brev 2:24; Romarbrevet 8:10-11.

Femte aliján, 15:27 – 16:10

15:27             “Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet.” (SFB) – Elim betyder ”gudar”, och också ”mäktiga”. Det fanns en källa för varje stam och en palm för var och en av jordens nationer

I Psalm 92:12a står det skrivet:

“En rättfärdig grönskar som en palm” (SFB)

Det finns ett samband mellan palmer och suckot-högtiden, jfr. 3 Mosebok 23:40. Suckot är högtiden för alla nationer på jorden. Vi lär oss alltså att Israels tolv stammar är de som ger vatten så att det kan växa fram rättfärdiga bland nationerna som får vara med på festen i det tillkommande riket, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 7:9:

“Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna.” (SFB)

16:1  “Hela Israels menighet bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Shin, mellan Elim och Sinai.” (SFB reviderad) – Det lär oss att mannat kom den 16:e dagen i den andra månaden. Enligt Talmud[19] kom mannat morgonen den första veckodagen. Då skulle uttåget ha skett på 5:e veckodagen. Och på samma sätt som mannat kom på första veckodagen uppväcktes Messias på första veckodagen för att ge evigt liv åt alla dem som tar emot det bröd som kommer från himlen.

16:2  “Och hela Israels menighet knotade mot Moshé och Aharon i öknen” (SFB reviderad) – Anledningen till att knotade var att de inte längre hade något att äta. Rashi säger att det bröd som de tog ut ur Egypten varade i 30 dager. Det står dock skrivet i 5 Mosebok 8:2-3:

“Kom ihåg hur HaShem, din Gud, i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte. Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som varken du eller dina fäder kände till, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från HaShems mun.” (SFB reviderad)

Här står det att HaShem lät dem hungra. Det kan därför ha gått någon tid från det att brödet tog slut till den dag då den Evige gav dem manna.

16:4  “Då sade HaShem till Moshé: "Se, jag skall låta det regna bröd från himlen åt er. Folket skall gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så skall jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte.” (SFB reviderad) – Normalt kommer bröd från jorden. Här ser vi att den Evige ändrar på den naturliga ordningen och ger dem bröd från himlen. Det gör han för att lära dem om Messias som är det bröd som kommit ner från himlen, som det står skrivet i Johannes 6:31-35:

“Våra fäder fick äta manna i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta." Då sade Jeshua till dem: "Amen, amen säger jag er: Det är inte Moshé som har gett er brödet från himlen, utan det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De sade till honom: "Herre, ge oss alltid det brödet!" Jeshua svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (SFB reviderad)

16:6-8 “Och Moshé och Aharon sade till alla Israels barn: "I kväll kommer ni att förstå att det är HaShem som har fört er ut ur Egyptens land, och i morgon skall ni se HaShems härlighet. HaShem har hört hur ni knotar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle knota mot oss?" Och Moshé fortsatte: “HaShem ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för HaShem har hört hur ni knotar mot honom. Men vilka är vi? Ni knotar inte mot oss utan mot HaShem."” (SFB reviderad) – Här finns det två saker som uppenbarar hemligheter om Messias, kvällen och morgonen. I vers 12 upprepas detta budskap. Men där står det klart att det skall bli mellan de två aftnarna som de skall få äta kött. Messias dog mellan de två aftnarna, som vi såg i förra veckans parashá. Denna text lär oss att Messias skulle uppstå på morgonen för att vi skulle få se den Eviges härlighet och bli totalt tillfredsställda.

Sjätte aliján, 16:11-36

16:13-14 “På kvällen kom vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost.” (SFB) – Denna text visar oss att mannat var under daggen.

I 4 Mosebok 11:9 står det skrivet:

“När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.” (SFB)

Här står det att mannat föll över daggen. Det lär oss att det fanns ett täcke av dagg under mannat och ett annat över mannat. Båda täckena var till för att beskydda det. Därifrån kommer seden i det judiska folket att lägga en vit duk på sabbatsbordet och sedan täcka över de två sabbatsbröden med ytterligare en vit liten duk. Den lilla duken tas sedan bort från bröden till minne av det som hände i öknen när daggen avdunstade så att folket kunde se brödet.

16:15             “Israels barn såg det, och då de inte visste vad det var frågade de varandra: "Vad är det här?" Moshé sade till dem: "Detta är brödet som HaShem har gett er att äta.” (SFB reviderad) – Det ord som översatts som ”manna” är man.[20] Israels barn sade: Man hu! som betyder: ”Detta är man!”, för de visste inte vad det hette. En Midrash[21] översätter det som “Vad är det?” För att säga ”Vad är det?” på hebreiska, säger man: Ma hu? inte Man hu. Rashi påpekar att ordet man betyder ”lagad mat” och citerar Daniel 1:5. Han associerar ordet man med verbet va-jimen, “laga mat” från roten maná[22], “mäta”, “räkna”, “laga till”.

16:16             “Och detta är vad HaShem har befallt: Var och en skall samla så mycket av det som han behöver till mat. En omer per skalle skall ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en skall ta åt dem som han har i sitt tält."” (SFB reviderad) – Var och en betyder här varje husfar. Han hade ansvaret att se till att det samlades ihop så att alla i familjen fick en omer. Omer är ett rymdmått. Enligt rabbi A. H. Naé är det 2,5 liter. Men andra myndigheter lägger 50% till detta mått och somliga till och med 75%.[23]

Omer påminner om kornoffret som senare frambars i templet dagen efter sabbaten efter pésach en gång om året. Det offret blev instiftat för att proklamera uppståndelsekraften av de frön som skördas på våren. Det talar om Messias uppståndelse, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:20:

“Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen (syftar på en omer av kornmjöl som offrades i templet) av de insomnade.” (SFB reviderad)

“En omer per skalle” – Det hebreiska ordet för skalle är gulgolet[24] som betyder “kranie”, “skalle”, ”dödskalle”. Därifrån kommer ordet Gulgolta, som är namnet på platsen där Messias dog, som det står skrivet i Matteus 27:33:

“Och när de kom till den plats som kallas Gulgolta - det betyder huvudskalleplats” (SFB reviderad)

Varje husfader fick order om att förse sin familj med bröd från himlen. Det brödet kom, enligt traditionen, för första gången på första veckodagen. Var och en behövde en omer. Både mannat och omern representerar Messias. Alla behöver få del av Messias Jeshua.

16:17,18 “Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. Men när de mätte upp det med omer-måttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.” (SFB reviderad) – Detta citeras i 2 Korintierbrevet 8:13-15 där det står skrivet:

“Detta säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt, utan för att alla skall ha det lika. Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla, som det står skrivet: Den som samlade mycket fick ingenting över, och den som samlade lite led ingen brist.” (SFB)

16:23             “Då sade han till dem: "Detta är vad HaShem sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat som är avskild åt HaShem. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon."” (SFB reviderad) – Budet om sabbaten kommer inte från Sinai, det fanns redan tidigare. Det är ett arv från skapelsen. Huvudtanken med sabbaten är att man upphör att göra intrång i skapelsen för att på så sätt erkänna sin Skapare. Huvudbetoningen i sabbaten är inte att vila utan att upphöra med sådant som skapar och producerar. I första hand stannar man upp och i andra hand vilar man. Trots att en aktivitet inte orsakar fysisk ansträngning kan den ändå anses som arbete, på hebreiska ”melachá”, som våldför sig på sabbaten. När man lagar mat förvandlas materian vilket är ett brott mot budet om det görs på sabbaten. Dessutom måste man tända eld för att laga mat, vilket är ett ”melachá”, kreativt arbete, jfr. 2 Mosebok 35:3.

“en sabbat som är avskild åt HaShem” – Syftet med sabbaten är att man skall viga den för den Evige och inte göra det man själv tycker om, som det står skrivet i Jesaja 58:13-14:

“Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min avskilda dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HaShems ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HaShem, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jaakovs arvedel. Så har HaShems mun talat.” (SFB reviderad)

16:25 “Moshé sade: "Ät detta i dag, för i dag är det HaShems sabbat och då kan ni inte finna något på marken. "” (SFB reviderad) – På sabbaten bör man äta extra gott. Det finns flera orsaker till varför den Evige har skapat människan med behov av att äta:

·         För att hon skall lära sig att vara beroende av sin himmelske Fader.

·         För att hon skall lära sig att den himmelske Fadern är god.

·         För att hon skall ha en daglig sysselsättning och inte falla i lättja.

·         För att hon skall ha gemenskap med andra på ett djupt sätt.

·         För att hon skall fylla kroppens behov an näring.

·         För att hon skall lära sig eviga himmelska sanningar.

·         För att hon skall lära sig att lyda buden.

Skrifterna visar oss att vårt förhållande till maten är relaterad till vårt förhållande till den Evige. Den första synden hade att göra med förbjuden mat. Maten blev skapad för att människan skulle lära sig att lyda den Evige.

16:26             “I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.” (SFB) – Detta är veckorytmen, sex dagars arbete och en dags uppehåll, för att på sabbaten kunna överlåta sig åt den Evige i församlingen och även vila hemma tillsammans med sin familj.

16:29             “Se, HaShem har givit er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” (SFB reviderad) – Sabbaten är en gåva från den Evige. Bara om man öppnar paketet och använder det som är inuti kan man få njuta av det. Man kan inte förklara vilken välsignelse man upplever när man håller denna dag. Den måste upplevas!

Budet om att inte gå hemifrån betyder inte att man inte kan gå utomhus. Det ser vi vid ett senare tillfälle när Israels barn avslöjar en man som håller på att samla ved på sabbaten, jfr. 4 Mosebok 15:32ff. Detta förbud gavs här för att folket inte skulle gå ut och försöka plocka manna på sabbaten.

Med utgångspunkt från denna vers har Israels vise lagstadgat[25] att ett avstånd på 2000 alnar i alla fyra riktningar utgör gränsen för hur långt man får gå på sabbaten. Inom den gränsen kan man röra sig fritt. I en stad räknas de 2000 alnarna enbart från stadsmurarna och utåt. Denna halachá (praktiska lag som tillämpar Torán), nämns i de Messianska Texterna, som det står skrivet i Apostlagärningarna 1:12:

“Då vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas Oljeberget och som ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån.” (SFB)

Vi ser att de Messianska Texterna erkänner den halachá som de judiska myndigheterna etablerat.

16:33,34 “Till Aharon sade Moshé: "Tag ett kärl och lägg en omer manna i det och ställ det inför HaShem. Det skall förvaras till kommande släkten." Som HaShem hade befallt Moshé, så gjorde Aharon. Han ställde det framför vittnesbördet för att förvaras där.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi skulle mannat bevaras i ett lerkärl. Ordet ”vittnesbörd” betyder de två stentavlor som den Evige senare skulle ge Moshé. Det är första gången som ordet förekommer med denna betydelse.

Det talar också om det inre vittnesbörd som finns i vars och ens hjärta som har fötts på nytt. Det vittnar om att man är ett barn till Gud, som det står skrivet i 1 Johannes brev 5:10-12:

“Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.” (SFB reviderad)

I 2 Korintierbrevet 13:5 står det skrivet:

“Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jeshua Messias är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.” (SFB reviderad)

Den som har upplevt frälsningen har vittnesbördet i sitt hjärta. Han vet att han är ett Guds barn. Den som inte har det vittnesbördet är inte Hans barn. Här står det skrivet att mannat skulle ställas framför vittnesbördet. De hör intimt samman.

I Uppenbarelseboken 19:10 står det skrivet:

“Jag föll då ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sade till mig: "Gör inte det! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder, som har vittnesbördet om Jeshua. Gud skall du tillbe. Ty Jeshuas vittnesbörd är profetians ande."” (SFB reviderad)

Sjunde aliján, 17:1-16

17:2  “Då klagade folket på Moshé och sade: "Ge oss vatten att dricka." Moshé svarade dem: "Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni HaShem på prov?"” (SFB reviderad) – Den som klagar mot en ledare som lyder den Evige, frestar Honom.

17:6  “Se, jag skall stå där framför dig på Chorebs klippa, och du skall slå på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får att dricka." Moshé gjorde så inför de äldste i Israel.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi var det tvunget att vara ett hårt slag. Ordet som översatts som ”klippa” är tsur[26]. Den klippan var Messias, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 10:4:

“och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Messias.” (SFB reviderad)

I 4 Mosebok 20:8-11 talas det om en annan typ av klippa, på hebreiska sela[27], som inte är lika hög och som Moshé bara behövde tala till, inte slå på. Då skulle vatten komma fram. Det lär oss att Messias blev slagen bara en gång. Det slaget producerade vatten så att hela Israels folk kunde dricka. Om vi slår Messias en gång till får vi inte komma in i det utlovade landet, enligt Hebreerbrevet 6:4-6, där det står skrivet:

“Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av avskildhetens Ande och smakat det goda himmelska ordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt hänger Guds Son på trä och öppet hånar honom.” (SFB)

17:7  “Och han gav platsen namnet Massá och Merivá eftersom Israels barn hade klagat och satt HaShem på prov och sagt: "Är HaShem ibland oss eller inte?"” (SFB reviderad) – Mashá betyder ”frestelse”, ”prov” och Merivá betyder ”gräl”, ”provokation”. Denna händelse nämns i Psalm 95:7-11, (jfr. Hebreerbrevet kap. 3-4) där det står skrivet:

“Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård. I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som i Merivá som på Massás dag i öknen, där era fäder frestade mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar. I fyrtio år väckte det släktet min avsky, och jag sade: "De är ett folk som far vilse med sina hjärtan, de vill inte veta av mina vägar." Så svor jag i min vrede: "De skall inte komma in i min vila."” (SFB reviderad)

Det är mycket farligt att utmana och provocera den Evige. Det gör att hans beskydd lämnar oss och våra fiender kan döda oss, som vi kan se i fortsättningen av denna veckas parashá.

17:8  “Och Amalek kom och stred mot Israel i Refidim.” (SFB) – Amalek kom när man provocerade den Evige och grälade med hans tjänare. En Midrash[28] härleder namnet Amalek från orden am, ”folk”, och lack, ”slicka”. Namnet blir då: ”folket som kom för att slicka blod”. Amalek var ättling till Esav, Israels ärkefiende, jfr. 1 Mosebok 36:15-16. Han slog till bakifrån, som det står skrivet i 5 Mosebok 25:17-19:

“Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför HaShem, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som HaShem, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta!” (SFB reviderad)

17:10             “Jehoshua gjorde som Moshé hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Moshé, Aharon och Chur steg upp överst på höjden.” (SFB reviderad) – Detta är första gången som Jehoshua nämns. Det var i anknytning till krig. Hans namn betyder ”HaShem frälser”. Genom honom ger HaShem frälsning till Israel. Jehoshua representerar Jeshua Messias. Han är den som kommer att ge den slutgiltiga frälsningen till Israel. Han hjälper oss att strida mot vår grymmaste fiende, köttet, som attackerar oss bakifrån.

Aharon är Moshés bror som symboliserar förbönen en ledare behöver. Chur är Betsalels farfar, han som byggde tabernaklet, jfr. 2 Mosebok 31:2. Han symboliserar det praktiska och det ekonomiska stöd som en ledare behöver.

17:12             “När Moshés händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aharon och Chur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer troget uppe till dess solen gick ner.” (SFB reviderad) – Kriget var inte bara fysiskt, utan också andligt. Moshé gjorde sin del genom bön och fasta. På så sätt gick han emot de andemakter som fanns bakom amalekiterna. Jehoshua gjorde sin del för att stå emot de fysiska attackerna. Båda saker var nödvändiga för att kunna rädda folket. Stenen representerar Messias som Moshé rabbenu satte sig på. Med hjälp att medarbetarna som höll upp hans händer, kunde han vara trogen ända till solnedgången. På så sätt kunde Jehoshua vinna kriget. Det lär oss att kroppshållningen är viktig för att kunna få seger i andevärlden. Det var inte tillräckligt för Moshé att bara be med hjärtat eller munnen. Han var också tvungen att lyfta sina händer för att fienderna inte skulle segra. Det var i första hand ett andligt krig. Utan stödet från medarbetarna hade Israel förlorat striden. Det lär oss vikten av att en ledare har goda medarbetare, somliga som stöder honom i förbön och andra som ger praktiskt och ekonomiskt stöd. Utan denna typ av tjänster i församlingen kan man inte vinna seger över fiendens attacker.

Om det inte finns enhet bland ledarna är vi förlorade i striden. De fyra namn som finns i detta avsnitt, Aharon, Chur, Jehoshua och Moshé, börjar med de fyra bokstäverna alef, chet, jod och mem. Dessa fyra bokstäver bildar ordet achim, som betyder ”bröder”. Den fullständiga enhet som fanns mellan dem gav den slutliga segern i detta slag, som det står skrivet i Psalm 133, “hiné ma tov...”:

“En vallfartssång av David. Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans. Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Aharons skägg, och ner över kragen på hans dräkt. Det är som Chermons dagg som faller ner på Tsions berg. Ty där ger HaShem befallning om välsignelse, om liv till evig tid.” (SFB reviderad)

17:14             “HaShem sade till Moshé: "Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Jehoshua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen."” (SFB reviderad) – Det som är viktigt måste man skriva ner. HaShem befaller Moshé att skriva upp detta i en bok så att de inte glömmer det.

Jehoshua fick detta budskap. Enligt Rashi ger det en notis om att han skulle bli Moshés efterträdare. Men det hänsyftar också på Jeshua som är den ende som slutligen kommer att förinta Amaleks makt i de yttersta tiderna.

17:16             “Han sade: "En hand har lyfts mot HaShems tron. HaShem skall strida mot Amalek från släkte till släkte."” (SFB reviderad) – Det lär oss att i varje generation finns det en Amalek som försöker förinta det judiska folket. Haman, som nämns om i Esters bok, var en ättling till Amalek. Adolf Hitler var en Amalek i sin generation. Yasser Arafat var en annan. Den siste som kommer att finnas innan Messias kommer kommer att dödas med hans muns svärd, som det står skrivet i Jesaja 11:4b:

“Han skall slå jorden med sin muns stav, med sina läppars andedräkt döda den ogudaktige.” (SFB)

I 2 Tessalonikerbrevet 2:8 står det skrivet:

“Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jeshua att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.” (SFB reviderad)

Må det ske snart och i våra dagar! Amen.

I denna parashá finns bud nummer 24 av de 613 buden:

24. Förbud att gå över de gränser som är tillåtna på sabbaten, 2 Mosebok 16:29.