Parashá 19 Terumá

2 Mosebok 25:1 – 27:19

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

1. 25:1-16
2. 25:17-30 [S]; 25:17-40 [A]
3. 25:31 – 26:14 [S]; 26:1-14 [A]
4. 26:15-30
5. 26:31-37
6. 27:1-8
7. 27:9-19
8. Maftir: 27:17-19

Haftará: 1 Kungaboken 5:12 (26 heb.) – 6:13

Terumá - Betyder “upplyft offer”, “avskild del”.

Första aliján, 25:1-16

Den Evige ber Israels barn ta upp ett offer till honom. Alla som har ett villigt hjärta kan ge guld, silver, koppar, ull, lin, skinn, trä, olja, örter och ädelstenar till att bygga en bostad åt den Evige. De får uppdraget att göra en avskild boning enligt den modell som den Evige visar Moshé. Arken skall göras av trä som är överdraget med guld. Den skall vara två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. Den skall ha ett gulddiadem runt omkring och fyra guldringar i de fyra hörnen. Två trästänger som överdragits med guld skall sättas i ringarna för att kunna transportera den. I arken skall vittnesbördet läggas.

Andra aliján, 25:17-40

Man skall tillverka ett lock av guld med två guldkeruber vid var sida på locket. De skall ha sina vingar uppsträckta och sina ansikten mot varandra och mot locket. Locket skall sättas ovanpå arken. Där kommer den Evige att bestämma träff med Moshé för att tala med honom från platsen ovanför locket.

Man skall också göra ett bord av akacieträ överdraget med guld, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt. Det skall ha ett gulddiadem runt omkring. Fyra guldringar skall sättas i de fyra hörnen. Två trästänger överdragna av guld skall sättas in i ringarna. Bordet skall ha fat, skålar, rör och fästen, allt av guld. På bordet skall ansiktsbrödet läggas.

Ljusstaken skall göras av rent guld, i hamrat arbete, med fotställning, stam, kalkar, knoppar och blommor. Sex armar skall utgå från dess sidor, tre på varje sida, var och en med tre kalkar, en knapp och en blomma. Allt skall göras i ett stycke. Den skall ha sju lampor som prästen skall sätta så att de lyser framåt. Dess tänger och paletter skall vara av rent guld. Allt skall göras av en talent guld, enligt den modell som visas för Moshé på berget.

Tredje aliján, 26:1-14

Taket på tabernaklet skall göras av tio tygvåder av tvinnat lingarn, himmelsblått yllegarn, purpurrött yllegarn och karmesinrött yllegarn, med invävda keruber. Varje våd skall vara 28 alnar lång och fyra alnar bred. Fem våder skall sättas ihop för sig och likaså de andra fem. På ena kanten av de båda hopfogade stycken skall man sätta 50 öglor av himmelsblått yllegarn mitt emot varandra. 50 guldhakar skall också göras till att sätta ihop våderna till en enhet.

Man skall också göra 11 våder av gethår till ett tält över tabernaklet. Varje våd skall vara 30 alnar lång och fyra alnar bred. Fem våder skall sättas ihop för sig och likaså de andra sex. Den sjätte våden skall läggas dubbel på framsidan av tältet. Man skall sätta 50 öglor på kanten av första våden på varje hopfogat stycke och tillverka 50 kopparhakar som skall sättas in i öglorna så att tältet blir en enhet. Den överblivna alnen skall hänga ner på tabernaklets sidor för att täcka över det.

Man skall också göra ett täckelse av rödfärgat vädursskinn och ett täckelse av techashim att lägga ovanpå.

Fjärde aliján, 26:15-30

Brädor av akacia skall göras iordning till tabernaklet, tio alnar långa och en och en halv aln breda. Varje bräda skall ha två parallella tappar. På södra sidan skall det vara 20 brädor med 40 fotstycken av silver. På samma sätt skall man göra på norra sidan. På tabernaklets baksida, mot väster, skall det vara sex brädor plus två till hörnen, varje bräda skall ha två fotstycken. I toppen skall de sättas ihop med hjälp av ringar. Fem trästänger skall tillverkas för varje sida som skall hålla ihop bräderna. En av stängerna skall gå hela vägen igenom bräderna från ena sidan till den andra. Bräderna och stängerna skall täckas med guld. Tabernaklet skall sättas upp enligt den modell som Moshé får på berget.

Femte aliján, 26:31-37

Man skall göra en förlåt av himmelsblått yllegarn, purpurfärgat yllegarn, karmosinrött yllegarn och tvinnat lingarn, med keruber i konstvävnad. Fyra pelare av akacieträ som överdragits med guld och som står på fyra silverfötter kommer att hålla uppe förlåten med hjälp av fyra guldhakar. Arken skall stå innanför förlåten, som delar det avskilda från det mest avskilda. Locket skall sättas på arken. Bordet skall ställas utanför förlåten, på norra sidan och ljusstaken mitt emot bordet, på södra sidan.

Till ingång skall man tillverka ett förhänge av broderat himmelsblått yllegarn, purpurfärgat yllegarn, karmosinrött yllegarn och tvinnat lingarn. Förhänget skall hänga på fem hakor på fem träpelare som är överdragna av guld och står på fem kopparfötter.

Sjätte aliján, 27:1-8

Ett träaltare skall också tillverkas, ihåligt och överdraget med koppar, fem gånger fem alnar brett och tre alnar högt. Varje hörn skall ha ett horn. Man skall också göra kärl till att ta bort askan, eldskyfflar, skålar, gafflar och fyrfat, allt av koppar. Under avsatsen på halva höjden skall man sätta ett koppargaller med fyra kopparringar i de fyra hörnen där stänger skall sättas så att det kan förflyttas. Allt skall göras enligt den modell som visades för Moshé på berget.

Sjunde aliján, 27:9-19

Förgården skall ha draperier av tvinnat lin som är 100 alnar långa på södra och norra sidorna. De skall hållas uppe av tjugo kopparstolpar som står på 20 kopparfötter. Stolparnas krokar och gördlar skall vara av silver. Västra sidan av förgården skall ha draperier på 50 alnar som hänger på tio stolpar som står på tio fotstycken. Östra sidan skall mäta 50 alnar, med 15 alnars draperi på båda sidor som hålls uppe av tre stolpar som står på tre fotställningar. Porten till förgården skall vara 20 alnar bred och vara gjord av broderat himmelsblått yllegarn, purpurfärgat yllegarn, karmosinrött yllegarn och tvinnat lingarn och hänga på fyra pelare som står på fyra fotställningar. Alla stolpar skall ha silvergördlar, silverkrokar och kopparfötter. Höjden på förgården skall vara fem alnar och alla dess tillbehör skall göras av koppar.

Kommentarer

Första aliján, 25:1-16

25:2  “Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig. Den skall samlas in från alla dem som har ett hjärta som är villigt att ge.” (SFB) – Denna offergåva kallas för terumá[1], som inte är lätt att översätta, Det betyder “gåva”, “offergåva”, “present”, “kontribution”, “skatt”, “offer”. Ordet kommer från roten rum[2] som betyder “lyfta upp”, “höja”. Det har att göra med något man lyfter upp för att avskilja från resten. Samma ord används om det offer som ges till prästerna av jordbruksprodukterna innan man ger tionde. Men i detta fall är det inte fråga om samma sak. Man kan förstå ordet som en separerad del som ”höjs upp” som ett offer till att användas på ett sakralt sätt.

Tiondet är obligatoriskt men offren är frivilliga, utom de som är föreskrivna för den Eviges utsatta tidpunkter. Därför kan bara de som har ett glatt hjärta ge till detta byggnadsverk. På så sätt blir tabernaklet en förlängning av folkets hjärtan, som den Evige vill bosätta sig i, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 9:7:

“Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.” (SFB)

I 2 Korintierbrevet 6:16-18 står det skrivet:

“Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Guds tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger den Evige: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige.” (SFB)

25:3  “Detta är den offergåva som ni skall ta av dem: guld, silver och koppar” (SFB) – Det första som den Evige ber om är guld, det dyrbaraste. Enligt 1 Mosebok 2:12 är guldet gott. Den Eviges Torá säger alltså att guldet är gott. Guldet har värde eftersom Torán ger det värde. Nu får de villiga hjärtana tillfälle att ge det dyrbaraste till den Evige. Detta var anledningen till att Israels barn skulle be om klenoder innan de lämnade Egypten. Deras rikedomar var nödvändiga för att kunna fullfölja detta byggnadsverk åt den Evige.

Här ser vi att offer till den Eviges verk inte tas upp i hemlighet. Hur skall vi då förstå Jeshuas ord i Matteus 6:1-4? Där står det skrivet:

“Akta er för att utföra er rättfärdighet för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger en välgärningsgåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en välgärningsgåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (SFB reviderad)

I första hand måste vi förstå ordet “rättfärdighet” i denna text. På hebreiska är det ordet tsedaká[3] som betyder “rättfärdighet”, “rättfärdiggörelse”, “merit”, “goda gärningar”, “allmosa”. Termen tsedaká används ofta som beteckning för att hjälpa de behövande, speciellt ekonomiskt. Det är den betydelsen som ordet här har i Jeshuas mun. Det han säger är att när det är fråga om att hjälpa en människa som är i behov, är det förbjudet att tala om för andra hur mycket man ger. Det finns två anledningar till det, för att inte bli prisad av människor, och för att inte skämma ut den som är i behov. Att skämma ut någon är en form av mord. Jeshua förbjuder alltså sina lärjungar att visa hur mycket de ger när de hjälper de fattiga. Men detta förbud gäller enbart för tsedaká välgörenhetsoffer, inte för andra typer av offer. Det finns många exempel i Skrifterna på hur man har offentliga insamlingar. Och Skriften kan inte motsäga sig själv. I detta fall var det inte fråga om tsedaká, hjälp till de behövande, utan en terumá, ett offer till ett sakralt mål. Den typen av offer måste inte vara hemlig. Naturligtvis är hjärtats inställning det viktigaste för den Evige för att man skall kunna ge honom ett välbehagligt offer. Det lär vi oss av det som hände med de offer som Kayin och Hevel gav i 1 Mosebok 4.

Alla offer måste alltså inte vara hemliga, bara tsedaká, hjälp till de behövande.

25:8  “De skall göra en avskild boning åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” (SFB reviderad) – I föregående kapitel har vi sett hur ett äktenskapsförbund slutits mellan den Eviges Ord och Israel. Efter att ha tagit det första steget, trolovningen, kommer tiden då man förbereder huset för det nya äktenskapet. Det är anledningen till att den Evige nu ber om ett hus för att kunna bo tillsammans med sin fru. Detta hus är en skuggbild av det himmelska hus som den Evige har förberett till att bli uppenbarat i den sista tiden, jfr. Uppenbarelseboken 15:5; 21:3.

Den hebreiska texten säger inte att den Evige skall bo ”bland dem” utan ”i dem”, betocham. Det logiska vore ju att han hade sagt: ”och jag skall bo i det”. Men här säger han att han skall bo i Israels folk och därför måste de göra en avskild boning. Den verkliga boplatsen är hjärtat i var och en av Israels folk som har överlåtit sitt hjärta till den Evige. Det lär oss att den Himmelska Närvaron var bosatt i mishkan, ”boningen”, tabernaklet, på grund av israeliterna. De var den sanna ”avskilda boningen” för den Himmelska Närvaron.[4]

25:9  “Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig. Så skall ni göra.” (SFB) – Tabernaklet i öknen återspeglar många olika saker. Man kan se det som en bild av universum. Det finns flera ord i denna text som kopplar den samman med skapelseberättelsen. Moshé var tvungen att vänta sex dagar i molnet innan han blev kallad från molnets inre på den sjunde dagen. Det kopplar samman denna händelse med skapelsen som gjordes under sex dagar, jfr. 2 Mosebok 24:16.

Vi kan dessutom jämföra mishkan, tabernaklet, med fyra saker:

·         En himmelsk avskild boning, Hebreerbrevet 8:2; 9:11-24.

·         Messias kropp, Johannes 1:14; 2:18-22.

·         Den troendes kropp, 1 Korintierbrevet 6:19.

·         Messias församling, 1 Petrus 2:4-10; 1 Korintierbrevet 3:16-17; 2 Korintierbrevet 6:16.

Den Eviges närvaro bor i alla dessa på mer eller mindre mäktigt sätt.

25:10 “De skall göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.” (SFB) – Arken är det innersta i mishkan. Den Evige börjar alltid sitt verk inifrån och går sedan utåt. Människan ser utifrån och in, men den Evige ser inifrån och ut, som det står skrivet i 1 Samuel 16:7:

“Men den Evige sade till Shmuel: "Se inte på hans utseende och på hans resliga gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men den Evige ser till hjärtat."” (SFB reviderad)

Den som har andliga ögon lär sig att se som den Evige ser saker och ting, inifrån och ut. En profet kan se människors hjärtan, som det står skrivet i Johannes 2:24-25:

“Men själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla. Han behövde inte höra någon vittna om människan, ty av sig själv visste han vad som var i människan.” (SFB)

I Apostlagärningarna 8:23 står det skrivet:

“Jag ser att du är förgiftad av bitter galla och bunden med orättfärdighetens band” (SFB)

I 2 Korintierbrevet 5:12 står det skrivet:

“Inte så att vi på nytt vill rekommendera oss själva inför er, men ni får tillfälle att berömma er av oss, så att ni har något att svara dem som berömmer sig av yttre ting och inte av det som finns i hjärtat.” (SFB)

När den Evige tar itu med människan gör han det inifrån och ut. Många begår misstaget att försöka ta bort sina dåliga frukter, sina dåliga beteenden, utan att gå till roten som orsakar de dåliga frukterna. Vi kan hela livet försöka förbättra våra gärningar och våra ord, men vi kommer inte att ha framgång om vi inte går till hjärtat, som är orsaken till alla onda gärningar, som det står skrivet i Markus 7:21-22:

“Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap.” (SFB)

Det finns alltid en orsak till varför en konflikt blir till, en rot. För att kunna förändra de yttre konsekvenserna måste man gå till roten. Försök inte att förändra konsekvenserna, utan ta itu med orsaken. Då kommer du att få uppleva viktiga förändringar.

Måtten på den jordiska arken hade halva alnar. En aln är en mans underarm. Hur kan den Evige befalla om att bygga något halvt? Två och en halv är hälften av fem. En och en halv är hälften av tre. Det lär oss att tabernaklet på jorden inte är fullkomligt, utan en kopia av ett större och fullkomligare himmelskt tabernakel, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:11:

“Men nu har Messias kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen” (SFB reviderad)

25:11 “Du skall överdra den med rent guld på insidan och utsidan och du skall göra ett gulddiadem runt den.” (SFB reviderad) – Arken blev gjord av trä som blev täckt med guld. Betsalel gjorde tre koffertar, en yttre av guld, en av trä som sattes i den första och en inre av guld. På så sätt blev allt trä täckt med guld. Trä symboliserar människan, enligt Psalm 1:1-3; 92:13-15 och Jeremia 17:7-8. Guld är den mest uppskattade metallen. Den oxiderar inte och blir inte ful av miljön, som silver och koppar. Därför symboliserar guldet oförgänglighet, jfr. Job 23:10; Psalm 19:8-11; 119:72, 127; Ordspråksboken 3:13-15; 8:10-11, 19; 16:16; Malaki 3:3; 1 Petrus 1:7. Den förgängliga människan kommer att bli iklädd oförgänglighet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:54:

“Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.” (SFB)

“du skall göra ett gulddiadem runt den.” – Detta diadem var som en krona som gick runt arken. Tre saker i mishkan hade diadem: arken, bordet, jfr. 25:24, och rökelsealtaret, jfr. 30:3-4. En Midrash[5] säger att dessa tre objekt motsvarar tre kronor, positioner av storhet, inom Israel:

·         Torá-kronan – representerad av arken, på hebreiska ”Aharon”.

·         Kehuná-kronan – prästerskapet, som representeras av altaret, ”mizbeach”.

·         Malchut-kronan – regerandet, som representeras av bordet, ”shulchan”.

25:16 “I arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig.” (SFB) – Eftersom tabernaklet symboliserar människan betyder arken hjärtat, det innersta. I arken fanns tre saker:

·         Vittnesbördets två tavlor, som representerar Torán.

·         En omer manna, 2 Mosebok 16:32-34.

·         Aharons stav som hade fått nytt liv, 4 Mosebok 17:5, 8-10.

Vittnesbördet är det namn som den Evige gav de två stentavlorna som lades i arken. Denna text säger att den Evige skulle ge Moshé vittnesbördet i framtiden. Det hänvisar inte bara till de två tavlorna utan också till det messianska vittnesbördet som skulle överlämnas längre fram till alla dem som skulle få Messias Ande, som det står skrivet i Hebreerbrevet 3:5:

“Moshé var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.” (SFB reviderad)

I Jeremia 31:33-34 står det skrivet:

“Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger den Evige: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: "Lär känna den Evige!" Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger den Evige. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg” (SFB reviderad)

I den troendes hjärta finns ett vittnesbörd som säger att han är Guds barn, som det står skrivet i Romarbrevet 8:16:

“Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (SFB)

I 1 Johannes 5:10-12 står det skrivet:

“Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.” (SFB)

I 2 Korintierbrevet 13:5 står det skrivet:

“Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jeshua Messias är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.” (SFB reviderad)

Den som är född av Anden har vittnesbördet inom sin ande. Han vet att han är Guds barn. Den som inte har det vittnesbördet är inte född av Anden.

I Uppenbarelseboken 19:10 står det skrivet:

“Jag föll då ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sade till mig: "Gör inte det! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder, som har Jeshuas vittnesbörd. Gud skall du tillbe. Ty Jeshuas vittnesbörd är profetians ande.".” (SFB reviderad)

Profetians ande är den som vittnar i vårt inre, i det innersta av vårt hjärta. Profetians ande ger vittnesbörd om Jeshua. Den uppenbarar hemligheterna om Messias i Skrifterna. Om man är känslig för Jeshuas vittnesbörd som finns inom ens ande kommer man att finna många hemligheter i Torán. Det mesta av det som jag delar med er har jag fått genom detta vittnesbörd som funnits i mitt hjärta när jag har läst Skrifterna under många år. När jag blev döpt i Anden vid nio års ålder fick jag förmågan att tala i övernaturliga tungomål. Då började jag få ljus över Skrifterna som jag inte hade haft tidigare. Plötsligt började jag förstå dem. Anden uppenbarade för mig många av de hemligheter som jag nu delar i dessa kommentarer. Den profetiska Anden kan undervisa ett barn i de djupaste sanningar som finns i Torán. Om du tycker att Skrifterna är tråkiga beror det på att du inte lyssnar på vittnesbördet som du har i din ande. Vittnesbördet säger inte enbart att du är Guds barn och att Jeshua är frälsare och herre, utan förklarar också Skrifterna. Du kanske läser Skrifterna enbart med ditt intellekt. Då är det dags att fördjupa sig och upptäcka de andliga skatter som bara kan nås av dem som leds av Anden, som det står skrivet i Romarbrevet 8:14:

“Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.” (SFB)

En andlig människa har lärt sig att ledas och bli instruerad av sin ande som tar emot den Eviges Andes vittnesbörd i sitt hjärtas inre. Vi talar här inte om intellektuell aktivitet i ens naturliga själ utan om något djupare, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 2:6-10:

“Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullmogna, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.” (SFB)

I 2 Kungaboken 5:25-27 står det skrivet:

“Därefter gick han och trädde fram inför sin herre. Då frågade Elisha honom: "Varifrån kommer du, Gechazi?" Han svarade: "Din tjänare har inte varit någonstans." Då sade han till honom: "Menar du att jag i min ande inte var med när en man vände om från sin vagn och gick emot dig? Är det dags att du skaffar dig silver och kläder, olivplanteringar, vingårdar, får och nötboskap, tjänare och tjänarinnor, nu när Naamans spetälska kommer att drabba dig och dina efterkommande för evigt?" Så gick Gechazi ut från honom, vit som snö av spetälska.” (SFB reviderad)

I 2 Kungaboken 6:32 står det skrivet:

“Elishá satt i sitt hus och de äldste satt hos honom. Kungen sände en man framför sig, men innan sändebudet hann fram, sade Elishá till de äldste: "Ser ni, hur denne mördarson skickar hit en man för att ta mitt huvud? Men se till att ni stänger igen dörren och spärrar vägen för honom med den, när den utskickade kommer. Nu hör jag också ljudet av hans herres steg efter honom."” (SFB reviderad)

I Johannes 1:48 står det skrivet:

“Natanael frågade honom: "Hur kan du känna mig?" Jeshua svarade: "Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.".” (SFB reviderad)

I Johannes 5:19 står det skrivet:

“Jeshua svarade dem: "Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen.” (SFB reviderad)

I Johannes 5:30 står det skrivet:

“Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (SFB)

I Uppenbarelseboken 2:29 står det skrivet:

“Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna..” (SFB)

Dessa texter lär oss att den människa som har fått den Eviges Ande och har utvecklat en hög känslighet för det vittnesbörd som finns inom honom, kan få mycket klar information från Anden, se syner i anden och höra saker i sin ande. Den som är känslig för Andens vittnesbörd i sitt hjärta och låter själen och kroppen vara underställda Anden, är den mest användbara människan i Riket.

När du skall ta ett beslut, gå då inte efter omständigheterna, eller de människors åsikter som du har runt omkring dig, eller efter drömmar och syner, jfr. 2 Tessalonikerbrevet 2:2. Var känslig för vittnesbördet som du har i ditt hjärta och handla enligt vad Anden leder dig att göra. Inte ens en profetia bör vara det som avgör hur du skall leva. En profetia kan komma som en bekräftelse på det vittnesbörd som du redan har i ditt hjärta. Men om en profetia inte bekräftar något som du redan känner i ditt inre, akta dig mycket för att följa den. Det kan vara en falsk profetia. Om du följer en falsk profetia kommer du fel. Om profetian inte bekräftar det som redan finns i ditt inre, lägg den åt sidan ett slag. Om en profetia ligger kvar i ditt sinne och sedan bekräftar något som händer längre fram, kan du ta den på allvar om den överensstämmer med det vittnesbörd som du har i ditt inre, (och naturligtvis även Skrifternas vittnesbörd).

Ett av de allvarligaste problem som människan har är att hon har ersatt Andens ledning i sitt inre med sitt sinnliga resonerande. Den naturliga själen har tagit kontroll över människans liv och den andliga delen är inte längre den som leder.

Människans andliga del är som en kapten på ett fartyg. Den naturliga själen är som styrmannen. Det är styrmannens vilja som avgör om fartyget skall gå åt ett eller ett annat håll, jfr. Jakob 3:14. Styrmannen blev tillsatt på sin plats för att uppfylla kaptenens order. Men han har förmågan att besluta saker på egen hand och leda fartyget enligt sina egna initiativ i stället för att lyda order uppifrån. På samma sätt kan den naturliga själen ta kontroll över människan då det inte längre är den andliga delen som leder hennes liv utan det logiska sinnet, den naturliga själen.

När frälsningen kommer till en människa blir hennes ande levande igen och börjar ta kontroll över den naturliga själen. Men själen har fortfarande förmågan att inte underordna sig och kan ta egna beslut enligt dess egna kriterier som inte är ledda av den Eviges Ande som bor i den människans hjärta, jfr. Rom 8:9,11; 1 Kor 3:16; 2 Kor 1:22; Jak 4:5. Men när den naturliga själen verkligen underordnar sig kommer den att bli ledd av den Evige på ett övernaturligt sätt, som det står skrivet i Johannes 3:8:

“Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” (SFB)

Denna text säger inte: “så är Anden” utan ”så är var och en som är född av Anden.” Denna text lär oss att det naturliga sinnet inte kan förstå Andens vändningar. Den måste helt enkelt bara underordna sig och ledas, på samma sätt som styrmannen inte kommer att förstå alla order som skeppets kapten ger. Kaptenen är den som har en klar bild av vart man skall åka, men styrmannen förstår inte allt. Han bör bara lyda, som det står skrivet i Galaterbrevet 5:16, 18, 25:

“Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär... Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen... Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.” (SFB)

I Romarbrevet 1:9a står det skrivet:

“Gud, som jag tjänar i min ande...” (SFB)

I 2 Korintierbrevet 2:13 står det skrivet:

“Ändå fick jag ingen ro i min ande, eftersom jag inte fann min broder Titus där, så jag tog avsked av dem och for till Makedonien.” (SFB)

I Lukas 2:27 står det skrivet:

“Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jeshua för att göra med honom som det var sed enligt lagen...” (SFB reviderad)

Själen som resonerar mot impulserna som kommer från Andens vittnesbörd är det största hindret för att den Eviges Rike skall ha framgång på jorden!

Det som kommer från anden är alltid överensstämmande med det som står skrivet i Torán. Om det finns något i ens inre som motsäger det som står skrivet, är det inte det sanna vittnesbördet. Vittnesbördet är ju namnet på de två stentavlorna som representerar hela Skriften som blivit inspirerad av den Eviges Ande, från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken.

Andra aliján, 25:17-40

25:17             “Du skall göra en nådastol av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred.” (SFB) – Denna nådastol illustrerar härlighets-tronen som finns i himlen, jfr. Hebreerbrevet 4:16. Det hebreiska ord som översatts som “nådastol” är kapporet[6], som betyder “täcke”, ”täckelse”, “lock”. Det kommer från roten kafar[7], som betyder “täcka över med tjära”, “överdra”, men också “förlåta”, “frikänna”, “ersätta”, “sona”. Det är samma rot som finns i ordet försoningsdagen, jom kippur.

25:18             “Och du skall göra två keruber av guld. I hamrat arbete skall du göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.” (SFB) – Hur kommer det sig att den Evige ger ett bud om att tillverka två guldkeruber som är avbilder av det som finns i himlen, när det är förbjudet att göra avbilder? Texten i 2 Mosebok 20:4 säger: ”Du skall inte göra dig någon avbild”. Nyckelordet är ”dig”. I detta fall var det den Evige som befallde att man skulle göra dessa två keruber i hans avskilda boning. Det är inte samma sak som när en människa gör sig en avgudastaty som representerar något i himlen eller på jorden. Det är förbjudet. Men i detta fall finns det en himmelsk order bakom. Det är inte ett mänskligt påhitt.

25:20             “Keruberna skall breda ut sina vingar uppåt så att de övertäcker nådastolen med sina vingar. Deras ansikten skall vara vända mot varandra. Mot nådastolen skall kerubernas ansikten vara vända.” (SFB) – Dessa keruber håller på att tillbe den Evige som är osynlig men som uppenbarar sig genom ljus mellan dessa två, under deras vingar ovanför arken. Eftersom keruberna är två kan Israels folk inte förväxla dem med den Evige. Och eftersom de tillber genom att böja sig ner och sträcka ut sina vingar, kan de inte bli förväxlade med gudar. Med sin kroppsliga hållning visar de på Någon som är mycket mer betydelsefull.

Dessa två keruber lär oss också vikten av enhet mellan syskon inför den Eviges tron.

25:21-22 “Du skall sätta nådastolen ovanpå arken och i arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig. Där skall jag bestämma träff med dig. Och från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om allt som jag genom dig skall befalla Israels barn.” (SFB) – Detta var mötesplatsen mellan den Evige och Moshé. Det lär oss att platsen där du kan finna den Evige finns i ditt inre, i din ande, i ditt hjärta. Där är den intima mötesplatsen mellan den Evige och dig. I din ande kan du närma dig nådens tron, nådastolen, försoningsstället, som finns i himlen, som det står skrivet i Hebreerbrevet 4:16:

“Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (SFB)

25:23             “Du skall också göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt.” (SFB) – Bordet representerar den Eviges försörjning av hela världen. Därför fick det aldrig vara tomt. Det måste alltid finnas bröd på det.

25:30             “Du skall alltid ha ansiktsbröd på bordet inför mitt ansikte.” (SFB reviderad) – Brödet var gjort som en låda utan två motsatta sidor. Enligt Rashi kallas det ”ansiktsbröd”, lechem ha-panim, för det såg ut som om det hade ansikten, framsidor, som tittade åt båda sidor i tabernaklet.

Ett bord är en mötesplats. En plats där människor möts och har djup gemenskap. Att äta tillsammans betecknar enhet, vänskap och kärlek, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 3:20:

“Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (SFB)

Bordet i ett judiskt hem anses som ett altare, en plats där man möter den Evige tillsammans med andra, jfr. Hesekiel 41:22. Innan man bryter brödet gör man netilat jadajim, handtvätt, för att kunna presentera sig inför den Evige med rituellt rena händer som det står skrivet i Psalm 24:3-4:

“Vem får gå upp på den Eviges berg? Vem får träda in i hans avskilda boning? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt.” (SFB reviderad)

Netilat jadajim gör man innan man äter bröd som är bakat på något eller flera av de fem sädesslagen, vete, korn, havre, råg och spält. Enligt Shulchan Aruch bör man ha minst 1/8 liter vatten till netilat jadajim. Det är rekommendabelt att hälla mycket vatten över händerna. Vattnet hälls över händerna med ett kärl som inte får ha sprickor eller vara naggad. Kärlet hålls i högra handen när det fylls upp. Därefter tar man det med den vänstra, och häller vatten över hela den högra handen till handleden tre gånger. Därefter tar man kärlet i högra handen och häller tre gånger över den vänstra på samma sätt. Efter att ha torkat sig lyfter man händerna till huvudhöjd och säger följande välsignelse:

Baruch Atá Ado-nai Elo-heinu Melech ha-olam asher kideshanu be-mitsvotav ve-tsivanu al netilat jadajim. – ”Välsignad är du Herre vår Gud, universums Kung, som har avskilt oss med sina bud och har befallt oss att rena våra händer”

En del judar torkar sig efter att ha uttalat välsignelsen. Om det inte finns tillräckligt med vatten räcker det med att hälla en gång över varje hand. Man uttalar enbart berachán, välsignelsen, efter netilat jadajim när man skall äta minst en kazait, (vikten av en stor oliv, motsvarande 29 gram). Om man skall äta mindre, gör man netilat jadajim utan berachá. När man gör netilat jadajim får man inte ha något på händerna. En ring som man inte använder ständigt bör avlägsnas innan man gör netilat jadajim. Att tvätta sina händer på detta sätt innan man äter bröd är ett rabbinskt bud som infördes till minne av att prästerna var tvungna att vara rituellt rena för att kunna äta av folkets offer och tionde.

Handtvätten är ett tecken på oskuld och på en längtan att vilja handla rent med sina händer inför den Evige, som det står skrivet i Psalm 26:6:

“Jag tvår mina händer i oskuld, jag vill vandra kring ditt altare, HERRE” (SFB)

Jämför också med 3 Mosebok 15:11 och 5 Mosebok 21:6.

I Markus 7 finns en diskussion mellan några fariséer och Jeshua om seden av netilat jadajim innan man äter bröd, som det står skrivet i versarna 1-2:

“Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom. De fick då se att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna.” (SFB)

Texten ger intrycket av att Jeshua själv hade gjort netilat jadajim. Det var bara några av hans lärjungar som inte hade gjort det. Dessa fariséers anklagelse visar att de hade lyft upp dessa judiska seder till samma nivå som Guds bud. Därför blev de allvarligt tillrättavisade av vår Mästare.

Omedelbart efter att man gjort netilat jadajim och utan avbrott uttalar man välsignelsen över brödet. Brödet lyfts upp med båda händerna och man uttalar följande berachá:

Baruch Atá Ado-nai Elo-heinu Melech ha-olam. Ha-motsí lechem min ha-arets. – ”Välsignad är du Herre vår Gud, universums Kung, som låter bröd komma ur jorden.”

Omedelbart därefter, utan avbrott, äter man ett stycke bröd som man doppat i salt, som det står skrivet i 3 Mosebok 2:13:

“Alla dina matoffer skall du beströ med salt. Du skall inte låta saltet i din Guds förbund fattas på ditt matoffer. Till alla dina offer skall du offra salt.” (SFB)

På vanliga veckodagar kan man skära brödet innan man uttalar välsignelsen. På Sabbaten uttalar man välsignelsen över två hela bröd. Efter att ha uttalat berachán skärs brödet. Av de judar som delar måltiden behöver bara en person uttala välsignelsen ha-motsi. För de rättfärdiga bland folken är denna välsignelse frivillig men högst rekommendabel. Husfadern har företräde. När de andra säger amen är det som om de själva hade uttalat välsignelsen. Husfadern delar ut ett stycke bröd till var och en. De som delar måltiden bör inte äta brödet före husfadern. Därför tar han först lite och därefter delar han ut till de andra. Man börjar normalt inte att äta förrän den mest hedervärda personen börjar äta. Brödbitarna får inte kastas till personerna utan de läggs ut av husfadern framför varje person. Man ger dem inte bröd i handen, för så gör man med dem som har sorg. Välsignelsen över brödet inkluderar resten av maten, utom vinet.

Bordet är en andlig mötesplats. Därför är det viktigt att tala om Torán vid varje måltid och äta på ett värdigt sätt, och inte frossa eller behandla maten föraktfullt, jfr. 4 Mosebok 21:5-6. Det är inte tillåtet att äta tillsammans med syndare, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 5:11:

“Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan.” (SFB)

Det är bara tillåtet att äta med syndare om syftet är att vinna deras själar, som det står skrivet i Matteus 9:10-13:

“När Jeshua sedan var gäst i hans hem, kom många publikaner och syndare och låg till bords tillsammans med Jeshua och hans lärjungar. Fariséerna fick se det och frågade hans lärjungar: "Varför äter er mästare med publikaner och syndare?" Jeshua hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.".” (SFB reviderad)

Under måltiden bör man inte röra vid någon del av kroppen som brukar vara övertäckt, inte heller klia sig i huvudet eller peta sig i näsan eller i öronen. Om man av misstag gör något av detta bör man tvätta händerna igen innan man fortsätter att äta.

Efter måltiden finns en sed att tvätta fingrarna. Denna tvätt kallas majim acharonim, ”slutvatten”. Det räcker med att hälla lite vatten från en bägare upp till halva fingrarna. Efter det bör man varken prata eller äta innan man uttalar sista välsignelsen för maten, som heter birkat ha-mazon.

Om tre eller fler judiska män har ätit tillsammans skall en av dem inbjuda de andra att välsigna den Evige. Det kallas för zimun. Då säger han: ”Låt oss välsigna Den som av sitt eget har gett oss att äta.” De andra svarar: ”Välsignad vare Den som av sitt eget har gett oss att äta och genom vilkens godhet vi lever.” Den förste repeterar: ”Välsignad vare Den som av sitt eget har gett oss att äta och genom vilkens godhet vi lever.”

Om tio judiska män har ätit tillsammans, lägger man till orden ”vår Gud”, på följande sätt: ”Låt oss välsigna vår Gud, Den som av sitt eget har gett oss att äta.” Och de andra svarar: ”Välsignad vare vår Gud, Den som av sitt eget har gett oss att äta och genom vilkens godhet vi lever.” Den förste repeterar: ”Välsignad vare vår Gud, Den som av sitt eget har gett oss att äta och genom vilkens godhet vi lever.” Normalt läser man dessa välsignelser på hebreiska.

När man säger zimun är det rekommendabelt att man uttalar välsignelsen för maten, birkat ha-mazon, samtidigt som man håller upp en vinbägare. Den som säger zimun dricker vinet efter birkat ha-mazon. Detta är ett sätt att lova Gud, som det står skrivet i Psalm 116:13:

“Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla den Eviges namn.” (SFB reviderad)

Välsignelsen av birkat ha-mazon är ett bud från Torán, som det står skrivet i 5 Mosebok 8:10:

“Du skall äta och bli mätt, och du skall prisa den Evige, din Gud, för det goda land han har gett dig.” (SFB reviderad)

I bönböckerna finns hela välsignelsen. Den består av fyra delar, välsignelse för maten, för Israels land, för Jerusalem och templet, och för det goda som Gud ger oss. Man bör låta brödet vara kvar på bordet under birkat ha-mazon, som ett tecken på vår tacksamhet till Gud för det överflöd som han ger oss. Det påminner också om bordet som stod i det avskilda i templet där det alltid fanns bröd. Denna välsignelse gör man sittande på den plats där man åt.

Om man inte äter bröd finns de andra välsignelser som man brukar uttala. De finns skrivna i bönboken, siddur.

25:31             “Du skall göra en ljusstake av rent guld. I hamrat arbete skall den göras med sin fotställning och stam. Dess skålar, knoppar och blommor skall göras i ett stycke med den.” (SFB) – Ljusstaken, på hebreiska menorá, symboliserar Torán och Anden. Torán eftersom det står skrivet i Psalm 119:105:

“Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (SFB)

Och i Ordspråksboken 6:23 står det skrivet:

“Ty budet är en lykta och instruktionen ett ljus, förmanande tillrättavisning är en livets väg.” (SFB)

Anden, eftersom det står skrivet i Jesaja 11:2:

“Över honom skall den Eviges Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för den Evige.” (SFB reviderad)

Och i Uppenbarelseboken 1:4; 3:1; 4:5; 5:6 står det skrivet:

“Från Johannes till de sju församlingarna i Asien: Nåd vare med er och frid ifrån honom som är och som var och som kommer, och från de sju andarna framför hans tron... Skriv till församlingens ängel i Sardes: Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar. Du har namnet om dig att du lever, men du är död... Och från tronen kom det ut blixtar, dån och åska, och framför tronen brann sju facklor, det är Guds sju andar... Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon -- de sju ögonen är Guds sju andar, utsända över hela jorden.” (SFB)

Tredje aliján 26:1-14

26:1  “(Taket på) tabernaklet skall du göra av tio tygvåder, av tvinnat lingarn, himmelsblått yllegarn, purpurrött yllegarn och karmesinrött yllegarn. I konstvävnad med keruber på skall du göra dem.” (SFB reviderad) – Enligt Talmud och andra källor,[8] fanns det fyra trådar i varje garntråd, en av lin och tre av ylle. Varje tråd var tvinnad av sex fibrer. Det blev alltså sammanlagt 24 fibrer per garntråd. Keruberna blev invävda i tyget.

26:6  “Och du skall göra femtio hakar av guld och foga samman våderna med dem, så att tabernaklet bildar en enhet.” (SFB) – Enhet är mycket viktigt för den Evige. Denna konstruktion lär oss att vi måste förenas för att kunna vara ett tempel åt den Evige, som det står skrivet i Johannes 17:22-23:

“Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.” (SFB)

I 1 Korintierbrevet 1:10 står det skrivet:

“I vår Herre Jeshua Messias namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening..” (SFB reviderad)

I Efesierbrevet 4:1-6 står det skrivet:

“Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (SFB)

I Filipperbrevet 2:1-4:

“Om ni nu har tröst hos Messias, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras.” (SFB reviderad)

I Kolosserbrevet 3:12-15 står det skrivet:

“Klä er därför som Guds utvalda, avskilda och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Messias frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma.” (SFB reviderad)

I 1 Petrus 2:5 står det skrivet:

“Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett avskilt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jeshua Messias tar emot med glädje.” (SFB reviderad)

I Titus 3:10 står det skrivet:

“Den som orsakar splittring skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång,” (SFB)

Splittring i Messias församling är ett resultat av köttets inflytande, när människorna söker sina egna intressen. Enhet uppnås när alla upphör att söka sina egna intressen och söker den Eviges intressen, som det står skrivet i Judas 19:

“Det är dessa som vållar splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande.” (SFB)

I denna text talas det om dem som inte har Guds Ande. De har inte fötts på nytt. De leds av sina själar, och söker sitt eget. Det är den typen av människor som orsakar splittring, för de har inte något andligt liv. De söker inte det som finns där ovan och kan inte heller göra det, för deras ande är död. Om en person som har fötts på nytt inte söker det som är där ovan, utan sina egna intressen orsakar han också splittring. Det enda sättet att vara förenade är att alla söker Guds Rike genom den Ande som vi fått, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 12:13:

“I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss.” (SFB)

26:7  “Du skall göra tygvåder av gethår till ett tält över tabernaklet. Elva sådana våder skall du göra.” (SFB) – Eftersom tabernaklet är en bild av människan representerar varje överdrag en del av människan. Det första överdraget, det inre, representerar den inre människan. Det andra, av gethår, kan representera jetser hará den onda böjelsen. Getter representerar i Skrifterna demoner och upproriska människor, jfr. Jesaja 13:21; Matteus 25:31-46. Inom varje människa finns en ond del, synden.

26:14 “Dessutom skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädursskinn till tältet och ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå.” (SFB) – Ovanpå get-täckelset fanns ett överdrag av vädursskinn som var rödfärgat. Det kan symbolisera Messias’ blodiga offer som täcker över människans syndiga natur.

Tabernaklet var mycket vackert på insidan, men inte så vackert på utsidan. Så är himmelriket. Det är inte attraktivt för världen. Men ju mer du fördjupar dig, desto fler rikedomar kommer du att finna, som det står skrivet i Matteus 13:44:

“Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern.”

Fjärde aliján, 26:15-30

26:19 “och göra fyrtio fotstycken av silver och sätta dem under de tjugo brädorna, två fotstycken under varje bräda för dess två tappar.” (SFB) – Enligt Rashi, var varje bräda en aln tjock. Brädorna representerar varje medlem i Israels folk. Här finner vi åter igen budskapet om enhet mellan oss som ett villkor för att kunna forma ett avskilt tempel åt den Evige. Under varje bräda finns två fotstycken av silver. Silver symboliserar Torá och försoning. Torá, eftersom det står skrivet i Psalm 12:7:

“den Eviges tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” (SFB reviderad)

Och försoning, eftersom det står skrivet i 2 Mosebok 30:16:

“Du skall ta emot försoningssilvret från Israels barn och ge den till arbetet vid uppenbarelsetältet. Detta skall vara för Israels barn som en påminnelse inför den Eviges ansikte för att försoning skall betalas för er.” (SFB reviderad)

Det lär oss att grunden för att var och en av oss skall kunna vara en del av den Eviges tempel är Torá och försoning. Det finns två fotstycken under varje bräda. Det lär oss att det finns två typer av Torá, den skrivna Torán och den Levande Torán. Det lär oss också att det finns två delar i försoningen, försoningen mellan människan och Gud och försoningen mellan människa och människa.

26:28 “Den mellersta tvärstången, som sitter mitt på brädorna, skall gå rakt igenom från den ena änden till den andra.” (SFB reviderad) – En av tvärstängerna gick rakt igenom alla brädorna. Det betyder att alla brädorna hade genomborrats. En stång som mätte 15 alnar (7,5 meter), gick igenom den långa väggen. Enligt en Midrash,[9] symboliserar denna stång Messias som kommer att förena alla nationer i världen. Sammanlagt var det tre stänger som gick igenom tabernaklets tre väggar. Det talar om Messias död då hans kropp blev spikad på trä med tre spikar, en spik i varje arm och en spik i de båda fötterna, som det står skrivet i Psalm 22:17:

“Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, mina händer och fötter har de genomborrat.” (SFB)

Femte aliján, 26:31-37

26:31 “Du skall göra en förlåt av himmelsblått yllegarn, purpurrött yllegarn, karmesinrött yllegarn och tvinnat lingarn. Den skall göras i konstvävnad med keruber på.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts med ”förlåt” är parochet[10], som betyder “delning”, “separation”. Det symboliserar Messias kropp, som det står skrivet i Hebreerbrevet 10:19-20:

“Bröder, i kraft av Jeshuas blod kan vi nu frimodigt gå in i det mest avskilda på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött.”

26:33 “Du skall hänga upp förlåten i hakarna och föra dit vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten. Förlåten skall för er skilja det avskilda från det mest avskilda.” – I Hebreerbrevet 9:8-9 står det skrivet:

“Därmed visar den avskildhetens Ande att vägen till det mest avskilda ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte fullkomligt rena samvetet hos dem som offrar.” (SFB reviderad)

Det lär oss att man kan se tabernaklet som en symbol för tiden. Från Adam till Messias gick det 4000 år. Det motsvarar de 20 alnar som finns mellan ingången till tabernaklet till förlåten. Efter förlåten är det 10 alnar till den västra väggen i det mest avskilda. Det motsvarar 2000 år av messiansk tidsålder, mellan Messias första och andra tillkommelse, (se illustration)

Enligt Rashi var altaret, bordet och ljusstaken inflyttade tio alnar från ingången till den avskilda. Om detta nu symboliserar tiden, betyder det att varje bräda, som mätte en och en halv aln, motsvarar 300 år av mänsklig historia (6000 år / 20 brädor = 300 år/bräda). Varje aln motsvarar då 200 år av historia. Rökelsealtaret stod 10 alnar från ingången, vilket motsvarar de 2000 första åren av mänsklighetens historia. 2000 år efter Adam levde Avraham som band sin son Jitschak på altaret. Men hans kropp offrades inte utan det var ett andligt offer, som symboliseras av rökelsen. De två andra föremålen, bordet och ljusstaken kan mycket väl ha varit uppställda på den plats som motsvarar tiden för kung David och hans son Shelomó, som byggde det första templet där det fanns 10 ljusstakar och 10 bord.

26:36 “För ingången till tältet skall du göra ett förhänge i brokig vävnad av himmelsblått yllegarn, purpurrött yllegarn, karmesinrött yllegarn och tvinnat lingarn.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi blev figurerna på detta draperi tillverkade genom brodering, med nål. Figurerna var därför identiska på båda sidor.

Sjätte aliján, 27:1-8

27:1  “Du skall göra altaret av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett - altaret skall alltså vara liksidigt och fyrkantigt - och tre alnar högt.” (SFB) – Förgården motsvarar kroppen, det avskilda motsvarar den lägre själen och det mest avskilda motsvarar anden, den högre själen. I dessa tre områden finns eld och ljus. I förgården finns elden på kopparaltaret. I det avskilda finns det eld och ljus på ljusstaken och på guldaltaret. I det mest avskilda finns shechinán, den Eviges närvaro, som ger andligt ljus och andlig eld.

På alla tre platserna finns även mat. I förgården finns kött, vin och bröd, i det avskilda finns bröd och vin och i det mest avskilda finns mannat. Det lär oss att inte bara kroppen behöver äta, utan också själen och anden. Maten för människans ande är Torán, som symboliseras av vittnesbördets tavlor, som det står skrivet i 5 Mosebok 8:3:

“Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, en mat som varken du eller dina fäder kände till, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från den Eviges mun.” (SFB reviderad)

Altaret på förgården symboliserar överlåtelsen av kroppen till den Eviges tjänst, som det står skrivet i Romarbrevet 12:1-2:

“Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (SFB)

Sinnets förnyelse representerar den tjänst som prästerna gör i det avskilda, dag efter dag.

27:2  “Och du skall göra horn till det och sätta i de fyra hörnen. Hornen skall vara i ett stycke med altaret, och du skall överdra det med koppar.” (SFB) – I Skrifterna symboliserar koppar, eller brons, dom, rättfärdighet och rätt, jfr. 3 Mosebok 26:19; 4 Mosebok 21:9; 5 Mosebok 28:23; 2 Kungaboken 25:7; Hesekiel 40:3; Sakarja 6:1; Psalm 89:15.

Sjunde aliján, 27:9-19

27:16 “Till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugo alnar långt, i brokig vävnad av himmelsblått yllegarn, purpurrött yllegarn, karmesinrött yllegarn och tvinnat lingarn, med fyra stolpar och fyra fotstycken.” (SFB reviderad) – Sammanlagt fanns det tre draperier som delade den avskilda boningen i tre delar. De olika draperierna motsvarar olika nivåer av avskildhet. I förgården kunde alla israeliter gå in som var rituellt rena, i det avskilda kunde bara prästerna gå in, och i det mest avskilda kunde bara översteprästen gå in en gång per år.

27:18 “Förgården skall vara hundra alnar lång och bredden femtio gånger femtio alnar med fem alnar höga omhängen av tvinnat lingarn, och fotstyckena skall vara av koppar.” (SFB) – Rashi förklarar att området av förgården som låg mot öster, var kvadratiskt, femtio gånger femtio alnar, (se illustration).

I denna Parashá finns bud nummer 95 till 97 av de 613.

95.  Påbud om att bygga ett tempel (eller tabernakel), 2 Mosebok 25:8.

96.  Förbud mot att dra ut stängerna ur ringarna på arken, 2 Mosebok 25:15.

97.  Påbud om att frambära ansiktsbröden (lechem ha-panim) och rökelsen (ketoret), 2 Mosebok 25:30.