Parashá 22 VaJakhel

2 Mosebok 35:1 – 38:20

Av K Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar (när VaJakhel läses separat):

1. 35:1-20
2. 35:21-29
3. 35:30 – 36:7
4. 36:8-19
5. 36:20 – 37:16
6. 37:17-29
7. 38:1-20
8. Maftir: 38:18-20

Haftará: 1 Kungaboken 7:40-50 (askenasisk tradition); 7:13-26 (sefardisk tradition)

VaJakhel

Betyder “och han fick dem att samlas”.

Första aliján, 35:1-20

Moshé gör så att hela Israels barns församling samlas och säger till dem att man kan arbeta under sex dagar men inte på den sjunde dagen. Den som gör något arbete under den dagen kommer att dö. Man får inte tända eld på sabbaten. Sedan säger han till dem att alla som har ett generöst hjärta skall ge en offergåva till den Evige av alla de material som behövs för att bygga mishkan. Alla som har ett vist hjärta kan komma och göra det som den Evige har befallt. Folket går bort från Moshé.

Andra aliján, 35:21-29

De män som har inspirerade hjärtan kommer med offergåvor till att bygga mötestältet och de avskilda kläderna. Männen kommer med sina fruar och ger guld med generösa hjärtan. Männen kommer med ull, gethår, rödfärgade vädursskinn och techash-skinn. De kommer också med silver, koppar och trä. De visa kvinnorna kommer med ylletrådar som de har spunnit och lingarn. De kommer också med gethår som de spunnit. Ledarna kommer med ädelstenar, kryddor och olja. Alla män och kvinnor som känner sig manade i hjärtat kommer med all typ av hantverk som den Evige har befallt, som en offergåva till honom.

Tredje aliján, 35:30 – 36:7

Moshé säger till folket att Betsalel, från Jehudás stam, har blivit utrustad med ande till att tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem med alla de material som behövs för verket. Han har också fått förmåga att undervisa tillsammans med Oholiav, från Dans stam. Dessa två, tillsammans med alla visa män, kommer att utföra verket. Moshé kallar på dem och de tar alla de offergåvor som getts till den Evige för detta verk. Folket fortsätter dock att bära fram mer varje morgon. De visa säger då till Moshé att folket ger mer än vad som behövs. Moshé befaller att man skall utropa i lägret att ingen man eller kvinna skall utföra något mer arbete till helgedomen.

Fjärde aliján, 36:8-19

Alla de som är visa i hjärtat utför arbetet med tygvåderna och täckelserna under Betsalels ledning.

Femte aliján, 36:20 – 37:16

Man tillverkar brädor med sina fotställningar och stänger, förlåten med dess pelare, förhänget med dess pelare, arken och dess lock samt bordet och dess tillbehör.

Sjätte aliján, 37:17-29

Man tillverkar ljusstaken med dess sju lampor, rökelsealtaret, smörjelseoljan och rökelsen.

Sjunde aliján, 38:1-20

Man tillverkar altaret för uppstigandeoffren och dess tillbehör. Karet med dess fotställning tillverkas av kvinnornas speglar. Man gör också förgårdens draperier med dess stolpar samt portdraperiet och dess stolpar.

Kommentarer

Första aliján, 35:1-20

35:2  “Under sex dagar skall ni utföra ert arbete, men den sjunde dagen skall vara avskild för er, den Eviges sabbat för vila. Var och en som utför något arbete på den dagen skall dödas.” (SFB reviderad) – Den Evige upprepar vikten av sabbaten, innan arbetet börjar med ohel moed, mötestältet. Det gör han för att folket skall bli väl medvetet om att sabbatsbudet har högre prioritet än konstruktionen av tabernaklet. Sabbaten är viktigare än den Eviges verk. Det lär oss att människan har en tendens att lägga större vikt vid sitt uppdrag än vid själva uppdragsgivaren. Den Evige ger Israel möjligheten att utveckla sin skaparförmåga och det är mycket attraktivt för människan. Genom detta verk känner Israels barn sig uppskattade och förverkligade. Alla tycker om att bygga upp något eget. Människan känner sig förverkligad i sitt arbete, när hon kan producera något, och speciellt hon han kan producera något åt den Evige. En man värderar sitt arbete så mycket att han riskerar att glömma bort sin fru och sina barn, som är viktigare prioriteringar. I detta fall löpte Israels barn risken att glömma den Evige på grund av sin överlåtelse till den Eviges verk. Den frestelsen har alla Herrens tjänare, att glömma den Evige och ge sig hän åt den Eviges verksamhet. I det här fallet var botemedlet mot den faran att sätta sabbaten över Herrens verk. Under sabbaten upphör tjänaren med sina verk och hänger sig med att lovprisa, be och ta tid med den Evige och studera Torán. Detta hjälper honom att alltid sätta den Evige över arbetet för den Evige.

35:3  “Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.” (SFB) – Anledningen till att man inte får tända eld på sabbaten är att elden gör intrång i skapelsen och förändrar materian. Sinai-förbundsfolket har inte rätt att göra intrång i skapelsen på sabbaten. På så sätt erkänner de att de är underställda Skaparen. På sabbaten får de inte lägga in mer ved i en eld eller fylla på olja i en lampa som brinner och som tändes innan sabbaten. Att starta en bilmotor är att göra upp eld.

Buden blev givna för att människan skall leva genom dem, inte dö, som det står skrivet i 3 Mosebok 18:

“Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är den Evige.” (SFB reviderad)

Om nu någon dör genom att uppfylla budet om att inte göra eld på sabbaten har han inte uppfyllt syftet med budet, som är att ge liv. För att rädda människoliv är det tillåtet att bryta mot alla bud, utom tre, om det är livsnödvändigt. Människolivet har företräde framför buden. De tre bud som man inte får bryta trots att man skulle bli tvungen att ge sitt liv för att hålla dem är: Inte praktisera avgudadyrkan, inte mörda och inte begå äktenskapsbrott.

Om en jude därför löper risken att bli dödssjuk genom att inte tända eld på sabbaten, är det tillåtet att göra det. Sjukdom är dödens förstfödde och den hotar människolivet, jfr Job 18:13.

De utvalda bland folken får tända eld på sabbaten, men om de frivilligt väljer att uppfylla detta bud kommer de att bli välsignade för det, jfr Jesaja 56:2-7.

35:5  “Tag upp bland er en offergåva åt den Evige. Var och en som har ett hjärta som är villigt till det skall bära fram denna offergåva åt den Evige: guld, silver och koppar” (SFB reviderad) – Det lär oss att de offergåvor som ges på grund av en ledares påtryckningar inte är välbehagliga för den Evige. De tjänar inte heller till för att användas i Hans verk. De offergåvor som behagar den Evige är de som kommer från glada och generösa hjärtan, jfr 2 Korintierbrevet 9:7. Om en ledare predikar på ett sätt så att åhörarna känner sig tvungna att ge en offergåva, bör man inte bry sig om vad han säger. Hans sätt att pressa fram pengar ur folket stämmer inte med den Eviges hjärta och kommer möjligen från orena motiv. Ett offer skall inte ges med ovilja eller av tvång.

Det lär oss också om vikten av att respektera privat egendom. Trots att den Evige är den som äger allt guld och silver, jfr Haggai 2:9, respekterar han den individuella administrationen av dessa ägodelar och tar bara emot frivilliga offer. Var och en har frihet att besluta vad han vill göra med de ägodelar som han förvaltar. På hebreiska finns inte ordet ”ha”. För att säga ”jag har” säger man jesh li vilket betyder ”det finns för mig”. Det lär oss att allt som finns tillhör den Evige och vi är bara administratörer av hans ägodelar, jfr Psalm 24:1; 50:12. Den Evige respekterar dock vår rätt att administrera hans ägodelar, för han har delegerat till oss den makten och han kan inte våldföra sig på den. Den tas inte ifrån oss förrän på domens dag då vi skall göra räkenskap för hur vi har förvaltat hans ägodelar.

35:11             “tabernaklet, dess tält och överdraget till det, dess hakar, brädor, tvärstänger, stolpar och fotstycken” (SFB) – Vid fem tillfällen nämns alla föremålen till mishkan. Det lär oss att detta hus är mycket viktigt för den Evige och att han önskar att vi skall lägga märke till alla dess detaljer. På så sätt öppnar vi våra sinnen för att kunna ta emot andliga uppenbarelser som finns gömda bakom dessa avskilda föremål.

35:12             “arken med dess stänger, locket och förlåten som skall hänga framför den” (SFB reviderad) – Som vi tidigare sagt representeras de nio andliga manifestationerna av Messias Ande, i den messianska församlingen, av de nio olika avskilda föremålen i tabernaklet. Den som har Malki-Tsedeks tjänst kan tjäna i det himmelska tabernaklet, jfr Johannes 4:21-24. Den som har fått Messias Ande som gavs till Israel efter uppståndelsen, kan tjäna vid vart och ett av det himmelska tabernaklets föremål, med dessa övernaturliga manifestationer. Att tala övernaturligt i ett främmande språk – ”tungotal” – är den lägsta manifestationen. Det symboliseras av ingången till förgården och kopparaltaret. Dessa föremål befinner sig längst bort från den Eviges närvaro. Den högsta manifestationen är visdomens ord, som representeras av arkens lock där den Eviges tron finns. I 1 Korintierbrevet 12 nämns de nio andliga manifestationerna i samma ordning som när tabernaklets föremål visades för Moshé för första gången. Vi kan däremot se att det blev en förändring i ordningen mellan den himmelska uppenbarelsen och själva konstruktionen. När Betsalel tillverkade dessa föremål började han med tältet och sedan fortsatte han med de avskilda föremålen, vilket vi ser i denna parashá.

I Matteus 22:29 står det skrivet:

“Jeshua svarade dem: "Ni tar fel för att ni inte förstår varken Skriften eller Guds kraft.” (SFB reviderad)

Dessa två saker är nödvändiga för oss för att vi inte skall gå vilse. Om man inte känner till Skrifterna kommer man att gå fel i livet, och om man inte känner till Guds kraft kommer man också att gå vilse i livet.

Andens övernaturliga manifestationer uppenbarar Messias Jeshuas tjänst. I dessa nio manifestationer finner vi två grundläggande ingredienser: ord och kraft. Dessa två motsvarar elden som innehåller ljus och värme. Manifestationerna är kanaler genom vilka den Evige kan uppenbara för människan sitt ljus och sina kraftiga gärningar, som det står skrivet i Markus 6:2:

“När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Många som hörde honom häpnade och frågade: "Var får han detta ifrån, och vad är det för visdom han har fått, så att han kan göra sådana mäktiga gärningar med sina händer?” (SFB)

Från Messias kommer visdom och kraft, jfr Job 12:13. Dessa två saker förmedlades genom de nio övernaturliga manifestationerna som verkade genom Jeshua under hela hans tjänstgöringstid.

I Lukas 5:15 står det skrivet:

“Men ryktet om Jeshua spreds ännu mer, och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar.” (SFB reviderad)

De kom för att höra den övernaturliga uppenbarelsen och för att få övernaturlig kraft, ljus och värme. Alla dessa manifestationer som kom genom Messias Ande blev aktiverade genom hans kärlek som var riktad åt två håll, uppåt och utåt. Han hade kärlek till sin Fader i himlen som hade gett honom uppdraget att ge världen dessa saker och kärlek till människan som var i behov av himmelsk uppenbarelse, som det står skrivet i Matteus 14:14:

“När han steg ur båten, fick han se en stor folkskara, och han förbarmade sig över dem och botade de sjuka bland dem.” (SFB)

I Markus 6:34 står det skrivet:

“När Jeshua steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt.” (SFB reviderad)

Matteus och Markus talar om samma händelse i Mästarens liv. Matteus säger att han förbarmade sig över den stora skaran och botade deras sjuka, och Markus säger att han förbarmade sig över den stora skaran och undervisade dem många saker. Kärleken och medlidandet till människorna var alltså drivkraften bakom Messias tjänst att förmedla kraft och uppenbarelse till dem.

I Matteus 15:32 står det skrivet:

“Jeshua kallade till sig sina lärjungar och sade: "Det gör mig ont om dessa människor. De har redan varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte låta dem ge sig i väg hungriga. De kan duka under på vägen."” (SFB reviderad)

I Matteus 20:34 står det skrivet:

“Då förbarmade sig Jeshua över dem och rörde vid deras ögon. Genast kunde de se, och de följde honom.” (SFB reviderad)

Allt som Jeshua undervisade och alla de under som han utförde, gjordes av kärlek och medlidande. Om vi verkligen älskar människorna som behöver lära känna Skrifterna och Guds kraft, kommer vi att söka Andens övernaturliga manifestationer för att kunna fylla deras behov. Folket behöver inte bara intellektuell kunskap i Torá och halachá. Folket behöver ord som är fyllda av Ande och liv!, som det står skrivet i Johannes 6:63:

“Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” (SFB)

I Johannes 7:46 står det skrivet:

“De svarade: "Aldrig har någon människa talat som han."” (SFB)

Om vi älskar människorna som är i behov av helande till sina kroppar och befrielse från demoner, kommer vi att söka de andliga manifestationerna för att kunna hela och befria dem, som det står skrivet i Matteus 8:16:

“När det blev kväll, förde man till honom många besatta. Och han drev ut de onda andarna med ett ord och botade alla sjuka.” (SFB)

I Johannes 14:12 står det skrivet:

“Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” (SFB)

I Apostlagärningarna 5:14-16 står det skrivet:

“Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor. Ja, man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar, för att åtminstone Kefas skugga (eller strålningsraft) skulle falla på någon av dem, när han gick förbi. Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem, och de förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.” (SFB reviderad)

Messias tjänst uppbenbaras i Andens nio manifestationer. Om vi inte ivrigt söker dessa manifestationer kommer vi inte att kunna vara trogna lärjungar till Messias Jeshua. En talmid gör samma sak som sin rabbi. Att följa Messias är inte bara att följa Moshés Torá som han gjorde. Det innebär också att leva i den andliga dimension av övernaturliga manifestationer som han levde i. Här behöver det messiastroende folket ödmjukt omvända sig och erkänna att vi har tagit in för mycket undervisning från lärare som inte är fyllda av Messias Ande och som enbart rör sig på det intellektuella planet och inte på det andliga planet för de är andligt döda. Vi har övergett det andliga för det intellektuella. Vi behöver omvända oss från detta och komma tillbaka till Fadern och söka Messias verkliga manifestationer så att han genom oss kan bli uppenbarad för en behövande värld. När vi talar Torá måste Toráns Ande komma ur våra munnar, för Toráns bokstav dödar, men Toráns Ande ger liv, jfr 2 Korintierbrevet 3:6. Det är mycket bra att ge pengar och trösta de sjuka, men det är bättre att hela dem! Det är väldigt bra att begrava dem som dör i förtid, men det är bättre att väcka upp dem från döden! Om vi inte omvänder oss från självtillräckligheten i vårt bekväma liv kommer vi inte att kunna vara en del av den slutliga förlossningen då den Evige kommer att göra större under än när han förde oss ut ur Egypten. Var finns ivern att få tag på Andens manifestationer?  Är vi mer intresserade av att uttala de hebreiska orden på ett rätt sätt än att flöda under Messias smörjelse? Är vi mer intresserade av att säga Ruach i stället för ”Ande” än av de himmelska föremålens verkliga väsen? Då har vi fallit i gropen av att se mer till det yttre än till de verkliga tingen. Då har vi slutat att längta efter Andens gåvor och bara matar våra sinnen med intellektuell kunskap. Det är första steget på avfallets väg, att dyrka det skapade framför Skaparen. Då är det tid att omvända sig!

Judendomens väsen finns inte utanför Jeshua, utan under Jeshuas smörjelse. Det var den smörjelsen som inspirerade Torán, och den smörjelsen blev given till Jeshua. Den smörjelsen är Mashiach och den ges till alla dem som tror på Jeshua HaMashiach i enlighet med Skrifterna, så att de kan leva ett övernaturligt liv hela tiden.

I Messias Namn kallar jag på hela den messiastroende världen att gå ut ur intellektualismen och komma tillbaka till de gamla vägarna som våra förfäder vandrade på! Det är dags att böja ropa! Det är dags att fasta! Det är dags att be i timmar tills den Evige utgjuter sin kraft! Varför upplever vi inte de större under som Messias lovade oss? Därför att vi söker saker för sinnet i stället för Andens saker. I stället för att söka den uppenbarelse som Anden ger av Torán sväljer vi intellektuella läror som om de vore uppenbarade ord från himlen. Därför har några gått ifrån oss och nu förnekar de Jeshua. De lämnade anden och föll ner till sinnet. De föredrog kunskapens träd framför livets träd. Ve oss om vi bara predikar ord! Ve oss om vi bara lär oss sakerna utantill! Ve oss om vi lever en tro utan under! Hur skall världen lära känna Jeshua om vi inte genom Andens kraft visar att vårt budskap är sant?

I Matteus 9:6 står det skrivet:

“Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder." Sedan sade han till den lame: "Stig upp, ta din bädd och gå hem!".” (SFB)

I Johannes 14:11 står det skrivet:

“Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.” (SFB)

I Johannes 15:24 står det skrivet:

“Om jag inte bland dem hade gjort sådana gärningar som ingen annan har gjort, så skulle de inte ha synd. Men nu har de sett dem och har hatat både mig och min Fader.” (SFB)

I 1 Korintierbrevet 4:20 står det skrivet:

“Ty Guds rike består inte i ord utan i kraft.” (SFB)

I 1 Korintierbrevet 2:1-5 står det skrivet:

“När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jeshua Messias och honom som upphängd på trä. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.” (SFB reviderad)

Den messianska tron kan inte vila på mänsklig visdom, utan på Guds kraft. Visdomens ord, som 1 Korintierbrevet 12 talar om, är inte en naturlig visdom utan en övernaturlig. Andens manifestationer är inte naturliga. De är inte intellektuella. De är inte mentala. De är inte psykologiska. De är övernaturliga. De är andliga. De är andliga krafter som utövar sitt inflytande över sinnet och kroppen. Men dess ursprung kommer inte från sinnet. Att ”tala i tungor” är inte att lära sig ett nytt språk. Det är inte heller att tala på hebreiska. Det är en övernaturlig yttring som styrs av den Eviges Ande i alla dem som hungrar och törstar efter det andliga. Helandegåvorna är inte en medicinsk förmåga att kunna hjälpa de sjuka, utan övernaturliga gåvor som ger himmelskt helande till de sjuka. De andliga manifestationerna rör sig på ett plan där inte den naturliga själen får ha kontroll utan blir kontrollerad. De andliga manifestationerna är oerhört övernaturliga men de kanaliseras genom det naturliga. Därför har de personer som domineras av sin naturliga själ en kritisk attityd mot dessa manifestationer. Det är för att de inte kan förstå dem på ett mentalt sätt och för att de inte vill gå ner från sin förtröstan på sitt eget sinne, jfr 1 Kor 2:14; 1 Tess 5:20. De andliga yttringarna förkastas och föraktas också genom världens kritik som hatar Messias Ande bland oss.

I kommentaren till parashá nummer 7 – VaJetsé – såg vi att den grekiska texten i 1 Korintierbrevet 12:8-10 delar upp de nio andliga manifestationerna i tre grupper; som det står skrivet:

“Den ene får av Anden ord av vishet, den andre[1] ord av kunskap enligt samme Ande. EN ANNAN[2] får tro genom samme Ande, någon[3] får gåvor av helanden genom samme Ande, någon får krafthandlingar. Någon får profetia, någon får bedömningar av andar. EN ANNAN[4] får olika slags språk, någon kan uttyda språk.” (SFB reviderad)

Det grekiska ordet héteros förekommer två gånger i denna text. Det har översatts som ”EN ANNAN”. För att visa var ordet finns i den grekiska texten har vi skrivit det med versaler i denna översättning. Dessa två ord delar upp manifestationerna i tre grupper, som motsvarar tabernaklets tre delar (se bild).

1.      visdomens ord genom Anden – locket, jfr 2 Mosebok 25:17-22.

2.      kunskapens ord genom samme Ande – arken, jfr 2 Mosebok 25:10-16.

DELNING – förlåten, jfr 2 Mosebok 26:31-32, symboliserar uppenbarelse, 1 Korintierbrevet 13:2; 14:30.

3.      tro genom samme Ande – bordet, jfr 2 Mosebok 25:23-29.

4.      gåvor av helanden – ena högen ansiktsbröd, jfr 2 Mosebok 25:30; 3 Mosebok 24:5-6.

5.      krafthandlingar – den andra högen ansiktsbröd, jfr 2 Mosebok 25:30; 3 Mosebok 24:5-6.

6.      profetia – de sju lamporna, jfr 2 Mosebok 25:37-40.

7.      bedömningar av andar – ljusstaken, jfr 2 Mosebok 25:31-36.

DELNING – förhänget, 2 Mosebok 26:36-37, symboliserar profetia, jfr 1 Korintierbrevet 13:2; 14:29

8.      olika slags språk – kopparaltaret, jfr 2 Mosebok 27:1-8.

9.      uttydning av språk - kopparbäckenet, jfr 2 Mosebok 30:17-21.

I tabernaklet fanns det tre ingångar. Var och en representerar en högre nivå av avskildhet och härlighet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 14:27-30:

“Om någon talar andra språk, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar andra språk tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga.” (SFB reviderad)

De som övernaturligt talar i andra språk och uttyder sådana språk tjänar i förgården som är den lägsta nivån i det himmelska tabernaklet. Profetians nivå är högre än nivån att tala i andra språk. Därför har de som profeterar företräde framför de som övernaturligt talar i andra språk och uttyder språken i församlingen. Eftersom profetian rör sig på nivån i det avskilda området kan den klarare förmedla till folket det som händer i himlen. Men uppenbarelsens nivå är högre än profetians nivå. Uppenbarelse har att göra med Torán som finns i arken. Därför har de som rör sig i nivån av uppenbarelse av Torán företräde framför de som profeterar. Det lär oss att ju högre man kommer i anden och närmar sig det mest avskilda området, desto mer klarnar saker och ting för sinnet på ett andligt sätt, inte naturligt. Därför representerar kopparaltaret bön i anden, som inte förstås av sinnet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 14:2, 14:

“Den som talar andra språk talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter... Ty om jag talar andra språk när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.” (SFB reviderad)

I 1 Korintierbrevet 13:1-2 står det skrivet:

“Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.” (SFB reviderad)

Här ser vi igen hur det talas om det himmelska tabernaklets tre nivåer av avskildhet, tala övernaturligt i andra språk, profetia och uppenbarelse av hemligheter. Den malm som ljuder hänvisar till kopparaltaret på förgården och cymbalen som klingar hänvisar till guldbjällrorna som satt på översteprästens efods mantel (se kommentarerna till Parashá 20 – Tetsaveh). De tre nivåerna representeras av draperiet vid ingångsporten, förhänget och förlåten.

1.      Tala andra språk – ingångsporten till förgården.

2.      Profetia – förhänget till det avskilda området.

3.      Uppenbarelse – förlåten till det mest avskilda området.

Som vi tidigare sagt, representerar de två altaren två sätt att be. Kopparaltaret på förgården representerar bön och sång på andra språk, med anden. Guldaltaret i det avskilda området representerar bön och sång med förståndet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 14:15:

“Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet.” (SFB)

Dessa fyra olika sätt att ge sig hän i bönelivet gör att man alltid kan vandra i Anden. Käre läsare, missköt inte någon av dessa fyra sätt att be i din dagliga bön, på morgonen, på eftermiddagen och på kvällen.

“arken med dess stänger, locket” – Arken och locket utgör en enhet. Därför talar texten i 1 Korintierbrevet 12:8 om att visdomens ord och kunskapens ord är ”enligt samma Ande”. Det grekiska ordet som översatts som ”enligt” (FB ”genom”, 1917 ”efter”) är katá[5]. Det är den enda gången som ordet förekommer i denna text. Det finns alltså ett mycket nära förhållande mellan visdomens ord och kunskapens ord. Visdomens ord är det högsta. När det talas om dessa två andliga manifestationer används ordet ”ord”. Det lär oss att det har att göra med att förmedla den Eviges Ord, Torán, instruktionen. Det grekiska ord som har översatts som ”ord” är logos[6], som betyder ”tal”, ”tema”, ”resonemang”, ”kalkyl”, ”predikan”, ”lära”, ”föredrag”. Ordet logos är översättningen av det hebreiska ordet davar[7], som betyder ”ord”, ”händelse”, ”objekt”, ”handling”, ”sak”, ”fall”, ”fråga”, ”kropp”, ”sak”. Det lär oss att när man förmedlar visdomens ord och kunskapens ord förmedlas inte bara ord, utan ord av andlig substans, med kropp. Andliga ord är handlingar och saker. De har kraft att styra och förvandla tid och rum, historien och materien.

Ovanför locket uppenbaras den himmelska närvaron. Det var dit Moshé gick in för att tala ansikte mot ansikte med den Evige och få visdomens ord. Där blev han instruerad i hela Torán och halachán som gavs från himlen så att folket kunde bli lett på ett vist sätt. Visdomens ord uppenbarar Toráns hemligheter, speciellt i förhållande till Messias Jeshua, jfr Lukas 24:27, 32, 44-47.

Locket på arken var gjort av rent guld, vilket motsvarar den visdom som kommer ovanifrån som i första hand är ren, som det står skrivet i Jakobs brev 3:17:

“Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig.” (SFB)

I Efesierbrevet 1:15-21 står det skrivet:

“Sedan jag hört om er tro i Herren Jeshua och er kärlek till alla de avskilda, upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner. Jag ber att vår Herre Jeshua Messias Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de avskilda, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. Med denna kraft verkade han i Messias, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande.” (SFB reviderad)

Visdomens ande uppenbarar i första hand vem den Evige är. Därefter uppenbarar visdomens ande den Eviges planer i tre områden:

·         Framtiden för den kallelse vi har fått.

·         Rikedomen av hans arv i oss avskilda.

·         Storheten i hans kraft för de troende enligt uppståndelsekraften.

I 1 Korintierbrevet 2:6-16 står det skrivet:

“Vishet (vishetens ord) förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga (de som befinner sig på nivån av det mest avskilda området), en vishet som inte tillhör den här världen (inte naturlig eller intellektuell) eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet (vishetens ord), den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha hängt härlighetens Herre på trä. Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utforskar allt, också djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting (eller andliga ord) med andliga ord (eller för andliga människor). En själisk människa (som enbart styrs genom sitt sinne) tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Messias sinne.” (SFB reviderad)

Vi kan sammanfatta genom att säga att visdomens ord är en andlig manifestation som ges till människan så att hon kan lära känna något av den plan som har dragits upp i den Eviges sinne och som uppenbarats i Skrifterna, och sedan tillämpa den personligt, i familjen, församlingen, nationen och internationellt. Vi har ett exempel i Matteus 22:31-33 där det står skrivet:

“Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Avrahams Gud och Jitschaks Gud och Jaakovs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande." När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.” (SFB reviderad)

Ett annat exempel är Markus 12:17 där det står skrivet:

“Då sade Jeshua till dem: "Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud." Och de förundrade sig över honom.” (SFB reviderad)

Kunskapens ord är en övernaturlig manifestation av kunskap och förstånd av Skrifterna som ges vid ett behövande tillfälle, exempelvis Matteus 4:10-11 där det står skrivet:

“Då sade Jeshua till honom: "Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." Då lämnade satan honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.” (SFB reviderad)

I 2 Petrus brev 1:19-21 står det skrivet:

“Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av avskildhetens Ande har människor talat vad de fått från Gud.” (SFB reviderad)

För att kunna förstå det skrivna Ordet krävs uppenbarelse. Denna uppenbarelse ges genom visdomens ord och kunskapens ord, som det står skrivet i Johannes 14:26:

“Men Hjälparen, avskildhetens Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt (visdomens ord) och påminna er om allt vad jag har sagt er (kunskapens ord).” (SFB reviderad)

I 1 Johannes 2:20, 27 står det skrivet:

“Ni har en smörjelse från den Avskilde och känner alla sanningen... Vad er beträffar, så förblir i er den smörjelse som ni har tagit emot av honom, och ni behöver inte någon som undervisar er, utan vad hans smörjelse lär er om allting är sanning och inte lögn. Förbli i honom, så som den har lärt er.” (SFB reviderad)

En profet behöver både manifestationer av visdomens ord och kunskapens ord för att kunna fungera i sin tjänst.

35:13             “bordet med dess stänger och alla tillbehör och skådebröden” (SFB) – Bordet motsvarar uppenbarelse av övernaturlig tro. Det är inte fråga om en naturlig tro som alla människor har, utan en övernaturlig tro som ges i en behovssituation. På bordet erbjuder den Evige sina gåvor och människan kan ta emot dem genom tro. Ordet ”tro” har att göra med förtröstan på den Evige och hans löfte i situationer där man är i behov av ett övernaturligt ingripande. Ett exempel på denna manifestation finns i Apostlagärningarna 27:20-25 där det står skrivet:

“Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning. De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig.” (SFB)

De två brödpelarna representerar gåvor av helanden och handlingar av underkrafter. I den grekiska texten står dessa manifestationer i pluralform för det finns många olika typer av helanden och underkrafter. Bröden finns på bordet. Det lär oss att helandena och undren behöver övernaturlig tro för att kunna fungera, som det står skrivet i Apostlagärningarna 14:9-10:

“Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på benen!" Då hoppade han upp och började gå omkring.” (SFB)

Ett helande kan vara en krafthandling. Men i ordets rätta bemärkelse är ett helande snarare övernaturligt ingripande som förbättrar kroppens funktion när den inte mår bra. Vi finner ett exempel på en helandegåva i Lukas 4:39 där det står skrivet:

“Han gick då fram och lutade sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne.” (SFB)

Ett exempel på krafthandling finns i Markus 7:26-30 där det står skrivet:

“Det var en grekisk kvinna av syrisk-fenicisk härkomst. Hon bad att Jeshua skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. Jeshua sade till henne: "Låt barnen först få äta sig mätta. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." Hon svarade honom: "Herre, hundarna under bordet äter också av barnens smulor. "Då sade han till henne: "För de ordens skull säger jag dig: Gå! Den onde anden har farit ut ur din dotter." Och hon gick hem och fann barnet ligga på bädden. Den onde anden hade farit ut.” (SFB reviderad)

Här ser vi hur Jeshua kallar krafthandlingen av att driva ut en demon ur en flicka för ”bröd”. Det lär oss att denna andliga manifestation motsvarar bröden i det himmelska tabernaklet som i första hand erbjuds till förbundets barn, men också till dem som är utanför förbundet. I Markus 9:38-39 ser vi att andeutdrivning anses som ett under, en krafthandling.

I en krafthandling finns det en mänsklig del och en himmelsk del. Människan måste göra något naturligt och på så sätt lita på att den Evige skall göra sin övernaturliga del. Vi har exemplet när Kefas gick på vattnet. Att gå var inte något övernaturligt. Det övernaturliga var att vattnet höll honom uppe. Kefas var tvungen att göra sin del, sin handling, och gå ut ur båten. Då gjorde den Evige undret med vattnet, jfr Matteus 14:29. Ett annat exempel är när Kefas tar tag i handen på en lam man och reser upp honom. Han visste att när han gjorde sin naturliga del skulle den Evige svara med en övernaturlig manifestation, jfr Apostlagärningarna 3:7. Om människan inte gör sin naturliga del svarar den Evige inte med sin kraft, som det står skrivet i Matteus 12:13:

“Sedan sade han till mannen: "Räck ut din hand." Han räckte ut den, och den var nu lika frisk som den andra.” (SFB)

Profeten Daniel fick övernaturlig tro att kunna överleva i lejongropen. Om Shimshon hade varit där skulle kan rivit sönder lejonen genom den övernaturliga kraft som han hade. Vi kan i dessa två exempel se skillnaden mellan den övernaturliga manifestationen av tro och en krafthandling.

Ansiktsbröden byttes ut varje sabbat och åts sedan av prästerna. På samma sätt helade Messias de sjuka och drev ut demoner på sabbaten, mer än de andra dagarna i veckan, jfr Johannes 5:9-10, 16.

På bordet fanns det 12 bröd, vilket motsvarar Israels 12 stammar. Det lär oss att i den messianska smörjelsen finns helande och befrielse för Israels 12 stammar som har blivit skadade och gått förlorade bland länderna. Vi lever nu i den tid då de 12 stammarnas upprättelse har börjat.

35:14             “ljusstaken med dess tillbehör och lampor, oljan till ljusstaken” (SFB) – De sju lamporna motsvarar profetia i dess fullständiga uttryck. Det profetiska ordet är en eld, jfr Jeremia 23:29. Eld förmedlar ljus och värme. På samma sätt uppenbaras profetia å ena sidan genom att ge ljus över fördolda hemligheter, och å andra sidan genom att förmedla himmelsk inspiration. Att ha profetians ande är inte samma sak som att profetera. Att profetera är inte samma sak som att vara profet. Att ha profetians ande innebär att man har förmåga att genom anden kunna se och höra saker som det naturliga ögat och örat inte kan uppfatta, jfr Romarbrevet 12:6; 1 Korintierbrevet 13:2; Uppenbarelseboken 19:10. Att profetera är handlingen att förmedla till andra det man ser och hör i anden. Att vara profet innebär att man har tjänsten att profetera. Vi kan jämföra det på följande sätt: Anders har förmåga att köra bil. Den förmågan motsvarar profetians ande. Peter kör bil just nu. Det motsvarar handlingen att profetera. Johan, däremot är taxichaufför. Det motsvarar profeten.

I Apostlagärningarna 21:4-15 står det skrivet:

“Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden (de hade profetians ande) sade de till Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. Men när de dagarna hade gått, bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, också kvinnor och barn, följde med oss ända tills vi kom ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de vände hem till sitt. Från Tyrus kom vi till Ptolemais, där vi avslutade vår sjöresa. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. Nästa dag begav vi oss därifrån och kom till Cesarea. Där tog vi in hos glädjebudspredikanten Filippus, som var en av de sju, och stannade hos honom. Han hade fyra ogifta döttrar som profeterade (de talade vad de såg och hörde i anden). När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet (som hade en profettjänst) vid namn Agabus ner från Judéen. Han kom nu till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger avskildhetens Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna." När vi hörde det, bad både vi och de som bodde på platsen Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jeshuas namns skull." När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja." Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och for upp till Jerusalem.” (SFB reviderad)

Vi ser först att det var några lärjungar i Tyrus som hade förmåga att se profetiskt. Men deras budskap stämde inte överens med den Eviges vilja. De hade bara en aning i anden om det som väntade shaliach Shaul i Jerusalem och utifrån den maningen sa de till honom att inte åka dit. De profeterade inte, utan bara uttryckte det som de uppfattade profetiskt. Det som de uppfattade kom från den Evige, men inte det de sa, för det de sa var inte i linje med den Eviges vilja. Den som har profetia måste vara mycket försiktig när han profeterar, för sinnet kan missuppfatta det budskap som kommer från Anden, vilket var fallet här. Det profetiska intrycket som nådde deras andar var helt riktigt, men inte deras sätt att förmedla det. De sa en sak som gick rakt emot Guds plan.

I andra fallet ser vi Filippus´ fyra jungfrudöttrar som ”profeterade”. Det kan hända att dessa fyra systrar talade profetiskt under rabbi Shauls, och hans följeslagares, besök. Möjligtvis talade de om samma sak som lärjungarna i Tyrus hade känt i sin ande, men när de profeterade gav de budskap från den Evige, och inte sina egna slutsatser av det profetiska varseblivandet.

I det tredje fallet ser vi en profet som hade erfarenhet i ämnet. Han visste hur han skulle förmedla dessa saker på ett rätt sätt. Han profeterade genom en profetisk handling och genom att uttala orden: ”så säger avskildhetens Ande...”. Profetian kan förmedlas genom handlingar och ord.

I 1 Korintierbrevet 13:8-10 står det skrivet:

“Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och att tala olika språk skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.” (SFB reviderad)

Vår förmåga att förmedla de himmelska tingen är begränsad. När det står att vi profeterar till en del, innebär det att våra profetior inte ger den fulla bilden av hela sanningen, utan bara en del av den. Därför är det viktigt att åhörarna bedömer det som profeteras, jfr 1 Korintierbrevet 14:29; 1 Tessalonikerbrevet 5:20-21. Det som är till en del bör inte föraktas. Det är bättre att ha en del än att inte ha något alls. Men när det fullkomliga kommer behöver vi inte profetian. Det står skrivet att det övernaturliga talet i andra språk, profetiorna och uppenbarelsen av kunskapens ord kommer att försvinna när det fullkomliga kommer, inte innan dess. Det fullkomliga har ännu inte kommit. Därför behöver vi fortfarande ivrigt söka efter och praktisera de andliga manifestationerna i alla tre nivåerna, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 12:31a och 14:1:

“Men var ivriga att få de gåvor som är störst... Sträva ivrigt efter kärleken, och var ivriga att få de andliga manifestationerna, framför allt att profetera.” (SFB reviderad)

Varför bör vi söka att profetera framför allt? Därför att profetian är en övernaturlig förmåga som ges till människan för att hon skall kunna uppfatta det som händer i himlen vid varje tillfälle och förmedla det på jorden. Den förmågan är dörren som öppnar upp för de högre manifestationerna. Om det inte finns profetia finns det ingen tro, för tron kommer av att höra och för att höra måste man ha profetians ande. Om det inte finns profetia finns det inga kunskapens ord eller visdomens ord, för om man skall kunna ta emot dessa uppenbarelser måste man ha förmågan att se och höra det som kommer från himlen. Profetians ande motsvarar förhänget, eller draperiet, som öppnar upp till det avskilda området. Från den nivån kan man nå de sju högre manifestationerna som finns i tabernaklet. Lamporna på ljusstaken motsvarar handlingen att profetera, att förmedla andlig eld genom ljus och värme. Ljus ger uppenbarelse och värme ger inspiration. Därför kan vi bland profeterna finna två huvudhandlingar, förmedling av budskap som uppenbarar ljus från himlen över det som varit, det som är och det som skall komma, jfr Uppenbarelseboken 1:19, samt förmedling av ljud genom sång och instrument som förmedlar andlig inspiration, som det står skrivet i 1 Samuel 10:5:

“Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter, som är på väg ner från offerhöjden med psaltare, pukor, flöjt och harpa framför sig, medan de själva profeterar.” (SFB)

I 1 Krönikeboken 25:2b-3 står det skrivet:

“Asafs söner, under ledning av Asaf som profeterade på kungens uppdrag. Av Jedutun: Jedutuns söner ... med harpor, under ledning av sin fader Jedutun som profeterade med tacksägelsesånger och lovsånger till den Evige.” (SFB reviderad)

Målet med profetian är att förmedla på jorden det som finns i himlen. Profetens funktion är inte bara att förmedla ord som kommer från himlen, utan också höra de ljud som finns i himlen och förmedla dem på jorden. David hörde ljud från himlen och därför var han tvungen att skapa sina egna instrument som lät på samma sätt, eftersom det dittills inte funnits några instrument på jorden som kunde förmedla de ljud som han hörde från himlen, jfr 1 Krönikeboken 23:5; 2 Krönikeboken 7:6; Amos 6:5.

I 1 Korintierbrevet 14 ser vi vilka som är profetians sju syften:

·         Uppbyggelse, 14:4.

·         Uppmuntran, 14:4.

·         Tröst, 14:4.

·         Tecken (för de troende), 14:22.

·         Överbevisning, 14:24.

·         Dom (avslöjande av hemligheter), 14:24-25.

·         Lärdom, 14:31.

Alla som blivit döpta i Anden kan profetera, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet. 14:5, 24, 31:

“Jag önskar att ni alla skall tala tungomål men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om inte denne uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd... Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla... Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade.” (SFB)

“ljusstaken” – Ljusstaken är ett träd. De olika detaljerna på grenarna talar om olika tillväxtnivåer. Oljan som gör så att lamporna kan lysa är produkten av mogna trädfrukter. Ljusstaken talar alltså till oss om andlig tillväxt och mognad. Därför representerar ljusstaken bedömningar av andar som är en övernaturlig manifestation som växer till ju mer man praktiserar den, som det står skrivet i Hebreerbrevet 5:14:

“Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.” (SFB)

Manifestationen av bedömningar av andar ges till den troende för att han skall kunna veta på ett övernaturligt sätt från vilken källa en tanke, ett ord eller en handling kommer ifrån. Det finns många olika andar, den Eviges Ande och hans änglar, satans ande och hans fallna änglar (demoner) och människans ande. Den som får bedömningar av andar blir inte lurad av onda andars läror, för han har förmåga att veta om ett budskap kommer från himlen, om det är ett påhitt från människans egna känslor eller om det kommer från en demon. Vi har ett exempel på bedömningar av andar i Apostlagärningarna 16:16-18:

“En gång när vi var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande och som skaffade sina herrar goda inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här männen är den högste Guds tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning." Så gjorde hon i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jeshua Messias namn att fara ut ur henne." Och i samma ögonblick for den ut.” (SFB reviderad)

Orden som kom från denna flicka var sanna, men den inspiration som fanns bakom orden kom från en demon. Shaliach Shaul kunde bedöma vilken typ av demon som verkade genom henne och han lät sig inte luras.

Ljusstaken är det som bär upp de sju guldlamporna. Det lär oss att den andliga manifestationen av bedömningar av andar är den som ger förmågan att kunna bedöma om en profetia kommer från himlen, orena andar eller från människan. Många profeterar genom sin egna inspiration, inte det som kommer från himlen. Vi är i akut behov av att söka och få tag på denna förmåga så att vi kan filtrera bort det osunda från det dyrbara hos oss, för att folket inte skall lita på lögner och gå in på villospår, jfr Jeremia 23:9-40; Hesekiel 13:1-16.

35:15             “rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet” (SFB) – Rökelsen representerar bön från ett sinne som är lett av anden, inte från ett köttsligt sinne. Altaret befinner sig ju inom området för profetia. Sinnet kan ha två olika inriktningar, köttet och anden, som det står skrivet i Romarbrevet 8:5-9: 

“De som lever efter sin köttsliga natur sätter sitt sinne på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden sätter sitt sinne på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds Torá och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur (de som inte underordnar sig Torán) kan inte behaga Gud. Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Messias Ande tillhör inte honom.” (SFB reviderad)

En andlig människa har lärt sig att dominera och underordna sitt sinne så att det kan sättas på andliga ting. Den bön med förståndet som offras på guldaltaret är den bönen som kommer från ett andligt sinne som hämtar sin inspiration från orden i Torán, som det står skrivet i Hosea 14:3a:

“Tag med er ord och vänd åter till den Evige.” (SFB reviderad)

35:16 “altaret för uppstigandeoffren med det koppargaller som hör till det, stängerna och alla dess tillbehör, karet med dess fotställning” (SFB) – Ett altare gjort av koppar, eller brons, motsvarar bön i anden med olika språk. På samma sätt som det finns olika typer av offer, finns det olika sätt att tala övernaturligt i främmande språk. Det finns språk som man talar övernaturligt till människor och det finns språk som man talar till övernaturligt till den Evige. När Messias lärjungar blev iklädda sin himmelska prästtjänst på Shavuot-dagen fick de förmågan att tala andra mänskliga språk inför människor, som det står skrivet i Apostlagärningarna 2:4-11:

“Och de uppfylldes alla av avskildhetens Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galiléer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judéen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar."” (SFB reviderad)

Här ser vi att denna andliga manifestation gav människorna förmågan att tala om Guds underbara gärningar på mänskliga språk för att på så sätt göra intryck på människorna som kommit från olika länder. Anden inspirerade dem att tala i främmande språk inför andra personer för att uppenbara det övernaturliga. Anden kan också ge en typ av språk som inte är mänsklig, utan änglarnas, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 13:1:

“Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.” (SFB)

Förmågan att tala änglars språk ges inte för att talas offentligt utan personligt inför Gud, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 14:2-25:

“Den som talar andra språk (övernaturligt) talar inte till människor utan till Gud (detta står i kontrast till det som hände i Apostlagärningarna 2). Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter (det är inget inlärt utan övernaturligt). Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar andra språk (övernaturligt) uppbygger sig själv (så att hans ande blir styrkt), men den som profeterar uppbygger församlingen. Jag önskar att ni alla talade andra språk (övernaturligt) (den förmågan är tillgänglig för alla) men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar andra språk (övernaturligt), om inte denne uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd. Antag, mina bröder, att jag kommer till er och talar andra språk (övernaturligt). Vad hjälper det er, om jag inte meddelar er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Även om livlösa instrument som flöjt eller harpa ger ljud ifrån sig, hur skall man kunna uppfatta vad som spelas, om det inte är någon skillnad på tonerna? Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften. Hur många språk det än kan finnas i världen, så är inget ljud utan mening. Men om jag inte vet vad ljuden betyder, blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig (i Apg. 2 blev det en motsatt effekt). Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens manifestationer, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen.

Därför skall den som talar andra språk (övernaturligt) (i församlingen) be om att kunna uttyda det. Ty om jag talar andra språk (övernaturligt) när jag ber, så ber min ande (genom att uttrycka sig genom tungan), men mitt förstånd bär ingen frukt (i betydelsen att det inte förstår, men i längden blir sinnet berikat genom att anden blivit styrkt genom att man talar andra språk övernaturligt och kan därför påverka sinnet positivt). Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden (det är positivt och inte något man skall förkasta utan använda på ett rätt sätt), och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet. Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. Jag tackar min Gud, jag talar (övernaturligt) andra språk mer än ni alla (shaliach Shaul talade väldigt mycket övernaturligt i andra språk). Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen övernaturligt i andra språk (det är inte ovanligt att tala 10.000 ord i andra språk eftersom denna förmåga är som strömmar av levande vatten som inte har något slut). Bröder, var inte barn till förståndet. Var i stället barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: Genom folk med främmande språk och främmande läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig, säger Herren. Så är det (övernaturliga) talet av andra språk ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende, under det att profetian är ett tecken, inte för de otroende utan för dem som tror. Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar (övernaturligt) i andra språk, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: "Gud är verkligen i er!"” (SFB reviderad)

Enligt denna text ser vi att det finns sju olika syften att övernaturligt tala främmande språk:

·         Flöda i anden till egen uppbyggelse (om det inte uttyds), 14:2, 5.

·         Lovprisning, 14:7; Apostlagärningarna 2:11.

·         Andlig strid, 14:8.

·         Andlig bön, 14:14-15.

·         Andlig sång, 14:15.

·         Välsignelse och tacksägelse, 14:16-17

·         Tecken för de otroende, 14:22.

Det övernaturliga talet i andra språk är en dörr in i det himmelska tabernaklet. Därför ser vi att denna övernaturliga manifestation var den första som praktiserades av Messias efterföljare efter uppståndelsen, jfr Apostlagärningarna 8:17-18; 10:44-45; 19:6. Det är ett sätt att närma sig de andliga djupheterna och gå fram mot den högre nivån som är profetia. Den som övernaturligt talar främmande språk ber i sin ande för att styrka sitt inre. När anden så är uppbyggd är den känslig för de andra andliga manifestationerna och kan vara stark nog att kunna regera över sinnet och kroppen. Det är alltså mycket bra att ofta tala andra språk övernaturligt i det personliga bönelivet. Alla får inte förmågan att tala olika typer av språk för offentligt bruk, jfr 1 Korintierbrevet 14:5, 23. Däremot är den personliga förmågan att övernaturligt tala främmande språk tillgängligt för alla som fötts på nytt, jfr 1 Korintierbrevet 14:5, 23. Den som står emot denna manifestation utsläcker Anden, jfr 1 Korintierbrevet 14:39; 1 Tessalonikerbrevet 5:19.

“karet med dess fotställning” – Karet med dess fotställning motsvarar övernaturlig uttydning av främmande språk. Eftersom uttydning innebär en starkare uppenbarelse än att tala främmande språk är karet placerat närmare tabernaklet än altaret och ingången till förgården. Uttydningens manifestation har olika nivåer av intensitet och klarhet, vilket alla de nio manifestationerna har. En låg nivå av denna manifestation innebär att man får förmåga att förstå det generella temat som talas av en själv eller andra. Att tala främmande språk övernaturligt är till för att få inflytande i den andliga världen och uttydningen av dessa språk ges för att inte bara anden skall vara involverad i den aktiviteten, utan även sinnet. När sinnet aktiveras i bön tillsammans med anden blir det ett större intryck i andevärlden. På så sätt blir uttydningen av de främmande språken ett användbart redskap i det personliga och församlingens böneliv.

Den högre nivån av denna manifestation innebär att övernaturligt förstå hela budskapet som talas i främmande språk, ord för ord, både av en själv och andra. Så vitt jag förstår är det dessa ”uttydare” det talas om i 1 Korintierbrevet 14:26-28 där det står skrivet:

“¿Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål (i församlingen), får två eller högst tre tala, och då en i sänder (för att det skall vara två eller tre vitten till det som händer i himlen just vid det tillfället), och någon skall uttyda det. Men finns det ingen uttydare, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud.” (SFB)

Vi ser alltså att inte alla har samma förmåga att kunna uttyda ord för ord de saker som talas i främmande språk. Karet gjordes av koppar, eller brons. Det materialet symboliserar dom, i betydelsen att bedöma och rena. På samma sätt renade vattnet i karet dem som tjänade vid tabernaklet. Kopparn kom från kvinnornas speglar, jfr 38:8; 1 Korintierbrevet 13:12. Speglarna symboliserar Torán som är som en spegel för människan, som det står skrivet i Jakobs brev 1:22-25:

“Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. Om någon är ordets hörare och inte dess görare, liknar han en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, och när han har sett sig själv i den, går han sin väg och glömmer genast hur han såg ut. Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga Torá och blir kvar i den och inte är en glömsk hörare utan en verklig görare, han blir salig i sin gärning.” (SFB reviderad)

Vattnet symboliserar också den Eviges Ord, jfr 5 Mosebok 32:2; Jesaja 55:10-11; Efesierbrevet 5:26. Det lär oss att Torán är grunden för att på ett rätt sätt kunna ”rena”, uttyda, de främmande språk som talas övernaturligt.

Andra aliján, 35:21-29

35:27             “Hövdingarna bar fram onyxstenar och infattningsstenar för efoden och bröstskölden” (SFB) – Ledarna måste alltid offra mer än de andra. För att kunna vara ledare krävs det mer offer på alla sätt. De förmåner som ledare får vägs upp med deras offer.

35:28             “kryddor och olja till ljusstaken, till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen.” (SFB) – Det är ledarna som förmedlar smörjelsen till resten av folket, jfr Apostlagärningarna 8:14-17; Matteus 25:9b.

Tredje aliján, 35:30 – 36:7

35:30             “Moshé sade till Israels barn: "Se, den Evige har kallat Betsalel, son till Uri, son till Chur av Jehudás stam.” (SFB reviderad) – Enligt Rashí, var Chur son till Mirjam, Moshés syster. Betsalel är en profetisk förebild till Messias som slutligen kommer att bygga upp templet, som det står skrivet i 1 Krönikeboken 17:12:

“Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evigt.” (SFB)

36:1  “Betsalel och Oholiav och alla andra konstnärligt begåvade män har den Evige utrustat med vishet och förstånd till att veta hur de skall utföra allt arbetet med att uppföra och färdigställa helgedomen. De skall i allt göra det så som den Evige har befallt.” (SFB reviderad) – Andens smörjelse går aldrig vid sidan av Torán, utan ges till människorna just för att de skall uppfylla allt det som den Evige har befallt, som det står skrivet i Apostlagärningarna 5:32:

“Vi är vittnen till detta, vi och avskildhetens Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom.” (SFB reviderad)

Fjärde aliján, 36:8-19

36:13             “Och han gjorde femtio hakar av guld och fogade samman våderna med varandra med hjälp av hakarna, så att tabernaklet blev ett.” (SFB) – Trots att alla Betsalels medarbetare hjälpte till att tillverka föremålen till mishkan, fick enbart han äran att ha gjort det. Resultatet av Betsalels och hans medarbetares arbete var att tabernaklet blev till ett, på hebreiska echad. När Messias tar fångar bland människorna så att de blir hans medarbetare i uppbyggandet av hans församling, blir resultatet enhet i tron, som det står skrivet i Efesierbrevet 4:11-16:

“Och han gav några till sändebud, andra till profeter, andra till glädjebudspredikanter och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de avskilda till att utföra sin tjänst att bygga upp Messias kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Messias. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Messias. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.” (SFB reviderad)

Femte aliján, 36:20 – 37:16

36:20 “Brädorna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde dem upprätt.” (SFB) – Arbetet var inte lätt. Det gick snabbt framåt. Hela verket gjordes med noggrannhet och överlåtelse och på så sätt kunde det göras färdigt på några månader. Det lär oss vikten av att vara överlåten i det praktiska arbetet. En andlig människa arbetar hårt och snabbt, jfr Ordspråksboken 22:29. Slapphet och lättja kommer från köttet, jfr Ordspråksboken. 6:6; Matteus 25:26.

Sjätte aliján, 37:17-29

37:17 “Han gjorde ljusstaken av rent guld. I hamrat arbete gjorde han den med fotställning och stam. Dess skålar, knoppar och blommor gjordes i ett stycke med den.” (SFB) – Allt arbete gjordes i enlighet med de order som den Evige hade gett genom Moshé. Det lär oss vikten av att vara petiga i vårt arbete och utföra det excellent.

Sjunde aliján, 38:1-20

38:8  “Han gjorde karet av koppar med en fotställning av koppar, och till det använde han speglar, som hade tillhört de kvinnor som samlades vid ingången till uppenbarelsetältet.” (SFB) – Enligt Rashí, kom fruarna till sina män i Egypten med mat och dryck för att styrka dem under deras hårda slavgöra. De hade då med sig sina speglar som de använde till att spegla sig tillsammans med sina män och på så sätt uppegga dem sexuellt. På så sätt fick de fler barn så att folket kunde föröka sig.

Enligt Rashí, är det här inte fråga om några kvinnor som tjänstgjorde vid tabernaklet, utan om att kvinnorna samlades vid ingången för att överlämna sin gåva.

I denna parashá finns bud nummer 114 av de 613:

114.     Förbud för domstolen att utföra dödsdomar på sabbaten, 2 Mosebok 35:3.