Parashá 39 Chukat

4 Mosebok 19:1 – 22:1

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

1. 19:1-17

2. 19:18 – 20:6

3. 20:7-13

4. 20:14-21

5. 20:22 – 21:9

6. 21:10-20

7. 21:21 – 22:1

8. Maftir: 21:34 – 22:1

Haftará: Domarboken 11:1-33

Chukat

betyder “stadgan av”.

Kommentarer

Första aliján, 19:1-17

19:2  “Detta är Toráns stadga som HaShem har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har något lyte och som inte har burit något ok.” (SFB reviderad) – Denna vers lär att budet om den röda kvigan är det viktigaste chuk, eller chuká, som finns i Torán. Som vi sagt tidigare, de bud som kallas för chuk, eller chuká, är de som Torán inte ger någon logisk eller tydlig förklaring till.

Chuk-buden är på ett speciellt sätt förknippade med Messias. Eftersom vi här har det viktigaste chuk-budet, är denna rit mycket intimt förknippad med Messias.

Denna kviga måste alltså födas med en annan färg än de andra korna. Den får inte ha två hårstrå som inte är röda. När det uppstår ett behov av ett sådant djur gör HaShem så att det föds. Kvigan måste vara minst tre år gammal och den får inte ha arbetat under ett ok. De tre åren talar om att Messias skulle vara omkring 30 år när han offrades för att rena folket. Under det andra templets tid köpte man kvigan med de pengar som samlats ihop i den årliga kollekten av halv-shekeln som varje jude gav.

Med hjälp av askan från denna kviga gjorde man i ordning reningsvatten som bevarades i prästernas hem i hela Israels land. Så kunde de som hade varit i kontakt med någon död rena sig under sju dagar, enligt budet. Det behövdes väldigt lite aska för mycket vatten. På så sätt varade askan från offret av en kviga under många år. Enligt Mishná[1] och Midrash-litteraturen,[2] har det offrats sammanlagt nio kvigor under Israels historia. Askan från den första kvigan varade ända till Ezras tid. Under hans tid offrade man en kviga till. Under Shimon HaTsadiks tid brände man två till och ytterligare två blev preparerade under översteprästen Jochanan. Efter honom brändes tre kvigor fram till templets förstörelse, sammanlagt nio. Det är möjligt att den tionde blir i samband med Messias ankomst.

19:3  “Ni skall ge den åt prästen Elazar, och man skall föra den utanför lägret och slakta den i hans åsyn.” (SFB reviderad) – Under det andra templets tid fanns ett altare utanför Jerushalajims murar, på Olivberget, mitt emot ingången till templet som kallas “den gyllene porten”. Från det altaret gick det en bro över Kidron-dalen där gravarna, av de israeliter som väntade på Messias ankomst och de dödas uppståndelse, fanns. Bron gick direkt till templets östra ingång och användes speciellt av prästerna och leviterna när de skulle gå in och betjäna i templet. Om de hade gått över gravarna på den platsen hade de orenat sig och då skulle de behöva vänta sju dagar till för att kunna komma in och tjänstgöra. Bron hindrade att man kom i kontakt med döden. På så sätt kunde prästerna och leviterna gå direkt från altaret, där den röda kon hade offrats, till templet. Det altaret stod på en rak linje som utgick från arken i det mest avskilda och förbi guldaltaret i det avskilda området, kopparaltaret i förgården och den gyllene porten i muren. Man fick inte äta av det altaret, d.v.s. resterna av de djur som brändes upp där fick inte förtäras, som det står skrivet i Hebreerbrevet 13:10-13:

“Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. Ty kropparna från de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det mest avskilda området som syndoffer, bränns upp utanför lägret. Därför har också Jeshua lidit utanför stadsporten, för att han genom sitt eget blod skulle avskilja folket. Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek.” (SFB reviderad)

Här talas det om “oss” vilket hänsyftar till judarna. Judarna har ett altare som ingen som jobbar vid templet har rätt att äta av. Här finns en klar hänvisning till det altare som fortfarande fanns på Olivberget när brevet skrevs till hebréerna. På just den linje, som gick från det mest avskilda området över de tre altaren och fortsatte upp till Olivberget, blev Messias Jeshua slaktad som ett försoningsoffer för Israel och folkens synder. Han måste ha dött någonstans på Olivberget, för att uppfylla den bild som projicerade skuggan i tempeltjänsten.

19:4 “Och prästen Elazar skall ta något av blodet från kvigan på sitt finger och stänka det sju gånger mot framsidan av uppenbarelsetältet.” (SFB reviderad) – Den präst som offrar den röda kvigan tar en del av blodet i sin vänstra hand och doppar sitt högra pekfinger i det och stänker i riktning mot templets ingång som man kan se från berget. Det lär oss att platsen där den röda kon offrades var tvungen att vara mitt emot templets ingång i en rak linje. Det står skrivet att offerdjuren alltid var tvungna att slaktas ”inför HaShem”, d.v.s. öster om den avskilda platsen. Det är som om den Evige hade sitt ansikte mot öster inifrån den mest avskilda platsen och tittade i riktning mot förlåten och vidare ut. Därför var Messias tvungen att offras framför ingången till templet i Jerushalajim, på Olivberget och inte bakom templet som de båda kristna traditionerna som finns, hävdar. Den bild som ger skuggan kan inte finnas bakom den Evige, bakom templet, för alla offer måste frambäras framför den Evige för att de skall bli välbehagliga, som det står skrivet i 3 Mosebok 1:3:

“Om han vill bära fram ett uppstigandeoffer från nötboskapen, skall han ta ett felfritt djur av hankön och föra fram det till uppenbarelsetältets ingång för att han skall räknas som välbehaglig inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad)

I 3 Mosebok 3:7 står det skrivet:

“Om han vill offra ett får, skall han föra fram det inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad)

I 3 Mosebok 6:25 står det skrivet:

“Säg till Aharon och hans söner: Detta är lagen om syndoffret: På samma plats som uppstigandeoffersdjuret slaktas skall syndoffersdjuret slaktas inför HaShems ansikte. Det är högavskilt.” (SFB reviderad)

19:5  “Sedan skall man bränna upp kvigan inför hans ögon. Hud och kött och blod skall brännas upp tillsammans med hennes orenlighet.” (SFB) – Hela kon skall brännas upp. Det talar om Messias Jeshuas totala överlåtelse.

19:6  “Och prästen skall ta cederträ, isop och karmosinrött yllegarn och kasta det i elden där kvigan bränns upp.” (SFB) – Tre element, cederträ, isop och karmosinrött yllegarn var tvungna att läggas till för att kunna tillverka den aska som sedan blandades med vatten som tjänade som reningsvatten. Det ger en vink om att den horisontella bjälke som Mästaren blev hängd på var gjord av cederträ.

Det är mycket möjligt att Jeshua blev hängd i ett träd, troligtvis i ett fikonträd, som växte på Olivberget. Adam och Chavá tog ju blad från ett fikonträd på den plats där synden blivit införd i världen, i närheten av kunskapens träd, vilket troligen stod på Olivberget, jfr. 1 Mosebok 3:7. Jeshua förbannade ett fikonträd när han gick den vägen fram för att komma in i staden strax innan sin död, jfr. Markus 11:21. Detta ger oss en vink om att han blivit hängd i ett fikonträd, tillsammans med två rövare, en till höger om honom och den andre till vänster om honom, jfr. Lukas 23:33. Det skulle förklara varför den romerska soldaten som slog sönder benen på dem som hängde först gick till en av rövarna och sedan till den andre. Därefter gick han till Jeshua och såg att han var död, jfr. Johannes 19:32-33. Om de tre hade varit i en linje med Jeshua i mitten vore det märkligt om soldaten hade hoppat över Mästaren för att gå från en rövare till en annan. Det sannolika är att de hängde som i en triangel i samma träd. Den horisontella bjälken verkar dock ha varit av cederträ, enligt denna text.

Isopen användes till rening, för att stänka blod och vatten. Den användes vid uttåget ur Egypten för att stryka blod på dörrposterna. Den användes till reningen av de ”spetälska” och här används den åter igen för att rena från kontakt med döden.

I Hebreerbrevet 9:19-22 står det skrivet:

“När Moshé hade förkunnat alla Toráns bud för hela folket, tog han blodet från kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte på själva bokrullen och på allt folket. Han sade: Detta är förbundets blod, det förbund som Gud har befallt er att hålla. På samma sätt stänkte Moshé blod på tabernaklet och på alla föremål som hörde till gudstjänsten. Så renas enligt Torán nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”

I Psalm 51:9 står det skrivet:

“Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig , så att jag blir vitare än snö.” (SFB)

I Johannes 19:29 står det skrivet:

“Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun.” (SFB)

Isopen användes i samband med Messias död vilket sammankopplar honom med befrielsen från Egypten, rening från tsaraat (”spetälska”) som symboliserar synden, rening från rituell orenhet som orsakats av kontakt med döden samt när Israels barn blev insatta i förbundet.

Det rosenröda yllegarnet talar om blod och påminner om Messias död. I kommentaren till parashá 28 Metsorá, till 3 Mosebok 14:4, finns fler detaljer om betydelsen av dessa tre element som används till denna rening.

19:9  “En man som är ren skall samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt Israels barns menighet för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer.” (SFB) – Askan från den röda kvigan delades upp i tre delar: en del lades på Olivberget, en annan del blev lagd i det område som kallades chel och som omgav templets förgård, och en del blev uppdelad mellan de 24 grupperna av präster som tjänstgjorde i templet. Enligt Mishná,[3] användes den del som fanns på Olivberget till att avskilja de överstepräster som skulle preparera fler röda kvigor. Den askan som sparades i chel var till för framtida generationer, vilket denna vers talar om. Den delen av askan som fanns ute i landet bland prästerna tjänade till att rena de av Israels barn som bodde i de andra städerna.

I Johannes 2:1-12 står det skrivet:

“På tredje dagen var det bröllop i Katné i Gallil, och Jeshuas mor var där. Jeshua och hans lärjungar blev också bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sade Jeshua mor till honom: "De har inget vin.”  Jeshua svarade: "Kvinna, vad har du med mig att göra? Min stund har ännu inte kommit.” Hans mor sade till tjänarna: "Gör vad han än säger till er.”  Nu stod där sex stenkrukor, sådana som judarna använder vid sina reningar. De rymde omkring hundra liter var. Jeshua sade: "Fyll krukorna med vatten!" Och de fyllde dem ända till brädden. Sedan sade han: "ös nu upp och bär in det till värden.” Och de gjorde det. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin, och han visste inte varifrån det kom. Men tjänarna som hade öst upp vattnet visste det. Värden kallade därför på brudgummen och sade: "Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet ända till nu.” Detta var det första av de tecken som Jeshua gjorde. Han gjorde det i Katné i Gallil och uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Sedan gick han ner till Kfar Nachum tillsammans med sin mor, sina bröder och sina lärjungar. Där stannade de några få dagar.” (SFB reviderad)

De sex stenkrukor som användes av Mästaren till att förvandla vatten till vin, var de som normalt användes till att rena de judar som hade kommit i kontakt med något lik. Askan från den röda kvigan blandades ju med mycket vatten. Varje kruka innehöll omkring 100 liter vatten. De sex stenkrukorna fylldes alltså med omkring 600 liter vatten som förvandlades till vin. Bröllopet hölls tydligen hemma hos en präst.

19:16 “Och var och en som ute på marken rör vid någon som har dräpts med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, skall vara oren i sju dagar.” (SFB) – Inte bara fysisk kontakt med ett lik orsakar den högsta graden av rituell orenhet, utan också när man rör vid ett människoben trots att det är gammalt, eller när man går på en grav. Det var anledningen till att man vitkalkade gravarna så att folket skulle veta var de var och inte orena sig i onödan, jfr. Matteus 23:27. Denna typ av rituell orenhet försvinner inte om man inte går igenom en veckas reningsprocess då man blir bestänkt på den tredje och den sjunde dagen med reningsvattnet. På den sjunde dagen måste man doppa sig i en mikvé och så blir man ren vid solnedgången, jfr. v. 19.

19:17 “För den som är oren skall man ta av askan efter det uppbrända syndoffret och hälla levande vatten över det i ett kärl.” (SFB reviderad) – För att vattnet skall vara levande måste det komma från en naturlig källa, regn eller en underjordisk källa. Om det kommer i kontakt med ett material som kan bli orent, metall, trä eller lera är det inte längre levande. Därför användes stenkrukor till att bevara detta reningsvatten, inte lerkrukor.

Det finns många likheter mellan den röda kviga och guldkalven. På samma sätt som pulvret från guldkalven som hade gått igenom eld blev blandat med vatten och givet till Israels folk, blandas här askan från den röda kvigan med vatten som sedan används till att stänka på Israels barn. På samma sätt som guldkalven gjordes med guld som Israels barn hade bidragit med, köps den röda kvigan för den halva shekeln som israeliterna ger till templet varje år.

Andra aliján, 19:18 – 20:6

19:19 “Och den rene skall på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den orene. När han så på sjunde dagen har renat honom, skall han tvätta sina kläder och bada i vatten, så blir han ren om kvällen.” (SFB) – Bara den som är rituellt ren kan stänka på andra så att de blir rena.

I Hesekiel 36:24-30 står det skrivet:

“Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud. Jag skall frälsa er från all er orenhet. Jag skall kalla fram säden och låta den bli riklig och skall inte mer låta er drabbas av hungersnöd. Jag skall låta trädens frukt och markens gröda bli riklig, för att ni inte mer skall förödmjukas bland folken genom hungersnöd.” (SFB)

Det behövs en vecka för att bli renad från effekten av döden. På den åttonde dagen är man så ren. På samma sätt kommer världen att gå igenom 7000 år av reningsprocess. Därefter kommer rättfärdigheten utan död. Den tredje dagen motsvarar tredje årtusendet efter Adam, när Israels barn gick ut ur Egypten och fick Torán som renar. Messias kommer vid det sjunde årtusendet för att rena, inte bara dem som har rört vid de döda, utan de döda själva, som kommer att uppväckas. Här talas det om två mycket viktiga tidpunkter i världshistorien, den första och den andra återlösningen, som sker under det tredje och det sjunde årtusendet.

19:20 “Men om någon har blivit oren och sedan inte renar sig, skall han utrotas ur församlingen, ty han har orenat HaShems helgedom. Reningsvattnet har inte blivit stänkt på honom. Han är oren.” (SFB reviderad) – Karet-straffet drabbar bara den som går in i helgedomen i orent tillstånd.

19:21 “Detta skall vara en evig stadga för dem. Mannen som stänkte reningsvattnet skall tvätta sina kläder, och om någon rör vid detta reningsvatten skall han vara oren till kvällen.” (SFB) – Alla de som på olika sätt var med om att framställa reningsaskan blev orena genom den, jfr. vv. 7-8. Däremot talar vers 19 om den rene som måste stänka på den orene den tredje och den sjunde dagen. Med utgångspunkt från den versen hävdar de vise i Talmud[4] att den som stänker reningsvattnet inte blir oren. Man förstår då vers 21 som att den inte talar om den som stänker utan om en som bär vattnet samt om en som rör vattnet. Den som fraktar vattnet får en högre grad av orenhet än den som bara rör vid vattnet. Därför blir till och med hans kläder orena och behöver doppas i en mikvé. Den som enbart rör vid vattnet behöver inte doppa sina kläder i en mikvé. Den som rör vid reningsvattnet blir alltså oren. Det verkar som en motsägelse som inte har någon omedelbar förklaring. Detta talar dock om Jeshua som tog vår synd och död så att han blev oren för vår skull, så att vi skulle bli renade genom honom, som det står skrivet i 1 Petrus 1:2:

“Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda till att avskiljas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jeshua Messias blod. Må nåd och frid i allt rikligare mått komma er till del” (SFB reviderad)

I 2 Korintierbrevet 5:21 står det skrivet:

“Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (SFB)

Efter uppståndelsen var Jeshua Messias tvungen att gå igenom de sju himlarna för att bli renad från orenheten som han fått i döden så att han skulle kunna komma in i den mest avskilda platsen i det himmelska tabernaklet, jfr. Hebreerbrevet 4:14; Efesierbrevet 4:10. De sju himlarna motsvarar de sju reningsdagarna. På så sätt renade Fadern Jeshua när han blev upplyft, jfr. Sakarja 3:3-4.

20:1-2 “Israels barn, hela menigheten, kom in i öknen Tsin i den första månaden, och folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon. Och menigheten saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Moshé och Aharon.” (SFB reviderad) – Enligt Talmud,[5] dog Mirjam den 10 aviv vid 125 års ålder. Efter Mirjams död slutade vattenkällan att flöda. Enligt Talmud[6] och en Midrash,[7] blev den vattenkälla som följde Israels barn given på grund av Mirjams meriter. När hon nu dog slutade vattenflödet och folket blev utan vatten.

I 1 Korintierbrevet 10:4 står det skrivet:

“och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Messias.” (SFB reviderad)

Trejde aliján, 20:7-13

20:8 “Tag staven, och kalla samman menigheten, du och din bror Aharon, och tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och dess boskap att dricka.” (SFB reviderad) – Denna gång skulle Moshé tala till klippan, inte slå på den som första gången, jfr. 2 Mosebok 17:6.

20:10-11 “Och Moshé och Aharon kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: "Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?" Sedan lyfte Moshé upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut, så att menighet och boskap fick dricka.” (SFB reviderad) – På denna förhärdelsens plats begick Moshé ett allvarligt misstag som bestod av flera saker:

• Han lät sig styras av sin vrede.

• Han talade hårda ord mot Israels barn, ”ni upproriska”.

• Han tvivlade på HaShem.

• Han var olydig den order han fått om att tala till klippan.

• Han avskilde inte den Evige med sina gärningar.

• Därför fick han inte komma in i det land som han under så många år hade längtat efter.

En ledare står i folkets blickpunkt. Därför är hans felsteg mycket allvarligare än de felsteg som begås av en som inte är ledare, eftersom de drar med sig hela folket. Exemplets makt är stort. Den synd som Moshé begick såg inte så stor ut. Men i den Eviges ögon var hans olydnad och vredesutbrott och vassa ord tillräckligt allvarliga för att förbjuda honom att komma in i sin arvedel.

Låt oss lära oss att vara varsamma att uppfylla buden som ledare så att vi inte går miste om vårt arv!

20:13 “Detta var Merivás vatten, där Israels barn tvistade med HaShem och där han bevisade sig avskild bland dem” – Merivá[8] betyder ”gräl”, ”provokation”, ”strid”. Merivá var platsen där folket knorrade mot HaShem p.g.a. vattnet. Det var en plats av förhärdelse där de gjorde sina hjärtan hårda. I stället för att välja att tro på den Evige knorrade de direkt mot Honom och mot Moshé. Tidigare hade de knorrat mot Moshé, men nu knorrade de direkt mot HaShem, vilket är ett resultat av ett förhärdat hjärta. Brist på tacksamhet kommer alltid från ett hårt hjärta. Ett tacksamt hjärta är ett mjukt hjärta.

HaShems avskildhet blev uppenbarad för Moshé och Aharon genom det domslut som de fick när de inte lydde honom vid klippan. Vattnen var orsaken till att HaShem visade sin avskildhet i Moshé och Aharon.

I Psalm 95:7b-11 står det skrivet:

“I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som i Merivá, som på Massás dag i öknen, där era fäder frestade mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar.  I fyrtio år väckte det släktet min avsky, och jag sade: "De är ett folk som far vilse med sina hjärtan, de vill inte veta av mina vägar.” (SFB reviderad) Så svor jag i min vrede: "De skall inte komma in i min vila.” (SFB reviderad)”

I Psalm 106:32-33 står det skrivet:

“De väckte hans vrede vid Merivás vatten, och det gick illa för Moshé för deras skull. Ty de var upproriska mot hans ande, så att han talade tanklöst med sina läppar.” (SFB reviderad)

Fjärde aliján, 20:14-21

20:16 “Men vi ropade till HaShem, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten. Och se, nu är vi i Kadesh, en stad som gränsar till ditt område.” (SFB reviderad) – Rashí säger att den ängel som det talas om här är Moshé och att profeterna också kallas för malachim, ”änlgar”, ”sändebud”, som det står skrivet i 2 Krönikeboken 36:16:

“Men de gjorde narr av Guds sändebud (malachim), de föraktade hans ord och hånade hans profeter, till dess att HaShems vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot.” (SFB reviderad)

20:21 “Eftersom Edom inte tillät Israel att ta vägen igenom deras område, vek Israel undan för dem.” (SFB) – Edoms fiendskap mot Israel har aldrig upphört, som det står skrivet i Amos 1:11:

“Så säger HaShem: För tre överträdelser av Edom,  ja fyra, skall jag inte ta tillbaka mitt beslut: Han har ju förföljt sin bror med svärd och förkvävt all barmhärtighet, han har utan uppehåll låtit sin vrede rasa och ständigt hållit fast vid sin förbittring.” (SFB reviderad)

Det som Esav sådde mot Jaakov i sina ättlingar finns kvar än i dag. Esav hade fått Seirs bergsbygd av HaShem. Därför hade Israel ingen rätt att kriga mot honom eller ta någon del av hans territorium, som det står skrivet i 5 Mosebok 2:5-7:

“Ni skall inte inlåta er i strid med dem, ty av deras land skall jag inte ge er ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esav. Mat att äta skall ni inköpa av dem för pengar och vatten att dricka skall ni köpa av dem för pengar.” (SFB reviderad)

Israel fick order om att välsigna sin broder Esav genom att köpa mat och dryck av honom. Men trots detta ville han inte låta dem gå igenom sitt land. På grund av sitt hat kunde han inte bli välsignad av Israel. Samma sak händer idag med alla de araber som hatar vårt folk.

Esav symboliserar köttet, jetser hará. Israel symboliserar anden, jetser hatov. När anden vill gå den väg som HaShem har befallt, sätter köttet sig emot. Kampen mellan Israel och Esav representerar den inre kampen i varje troende.

Profeterna visar att Esav kommer att fortsätta att strida mot oss tills han slutligen blir förintad, jfr. Obadja. Det finns ingen profetia som talar om upprättelse och en framtida välfärd för Esav, som är Edom. När Mashiach kommer blir han slutligen totalt förintad, som det står skrivet i Jesaja 63:1-6:

“Vem är han som kommer från Edom, från Botsrá i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? "Det är jag som talar i rättfärdighet, jag som är mäktig att frälsa.” (SFB reviderad) Varför är din dräkt så röd, varför liknar dina kläder en vintrampares? "En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad. Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit. Jag såg mig omkring, men det fanns ingen hjälpare. Jag stod där i förundran, men det fanns ingen som understödde mig. Då hjälpte mig min egen arm, och min vrede understödde mig. Jag trampade ner folken i min vrede och gjorde dem druckna i min förbittring, jag lät deras blod rinna ner på jorden.” (SFB reviderad)

Det romerska systemet både politiskt och religiöst är inbegripet i domen över Edom.

Femte aliján, 20:22 – 21:9

20:24 “Aharon skall samlas till sitt folk. Han skall inte komma in i det land som jag har givit åt Israels barn, ty ni trotsade min befallning vid Merivás vatten.” (SFB reviderad) – Här står det skrivet att Aharon måste dö för att han var upprorisk i Merivá. Var det inte bara Moshé som hade varit olydig där? Varför måste Aharon dö för något som Moshé hade gjort? Aharon var en fridsman. Han sökte frid med alla. I sin fredsönskan gick han så långt att han tillverkade en guldkalv och stödde Moshé i hans olydnad. Men han fick betala dyrt för att han höll med Moshé i hans olydnad. Det lär oss att man inte är pliktig att lyda myndigheter när de försöker få oss att synda mot HaShem.

20:29 “När hela menigheten såg att Aharon var död, sörjde hela Israel honom i trettio dagar.” (SFB reviderad) – Här står det att folket “såg” att Aharon hade dött. Därför står det i en Midrash[9] att folket fick en syn av Aharon som låg på sin dödsbädd, och då kunde de tro på Moshé som sade att Aharon hade dött. Man kan emellertid ifrågasätta om det inte fanns en högre nivå av hederlighet i Israel som hade tagit emot Torán på Sinai. Hur kunde man tvivla på att Moshé talade sanning?

Enligt Talmud,[10] kan man också förstå ordet som att de ”lät sig ses”, i betydelse att de blev blottade. Därav drar man slutsatsen att härlighetsmolnet drog sig undan Israel i och med Aharons död. Genom denna mans meriter följde härlighetsmolnet med Israels barn under hela deras ökenvandring. Nu blev de blottade.

21:1  “När kungen i Arad, kananeen, som bodde i Negev, hörde att Israel närmade sig på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog en fånge.” (SFB) – Enligt Rashí var kungen i Arad en amalekit som talade Kenaans språk för att lura Israels barn att be mot fel folk. Därför kallas han kenaanit. Men de bad enbart mot det folk som attackerade dem, jfr. v. 2. Enligt 4 Mosebok 13:29 bodde amalekiterna i söder. Kenaaniterna (kananéerna) var ättlingar till Cham (Ham) och amalekiterna var ättlingar till Esav.

Det attackerande folket tog en slavinna som krigsfånge. Den hebreiska texten talar inte om flera fångar utan om en enda person som, enligt 2 Mosebok 12:29 inte talar om en man utan om en kvinna. Enligt Gur Aryé var det en slavinna som Israels folk tidigare tagit till fånga.

21:4 “De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Sävhavet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt.” (SFB reviderad) – De var tvungna att gå tillbaka på samma väg som de hade gått, och gå mot söder, mot Sävhavet, som också kallas för ”Röda havet”. Första gången som de var tvungna att vända sig mot söder fick de beskedet om att vara 38 år till i öknen och denna gång förlorade de hoppet om att få komma in i det utlovade landet. Det skapade en miljö av otålighet.

21:5 “Och folket talade mot Gud och mot Moshé och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!"” – Folket blev otåligt och talade mot Gud och mot Moshé. Nu klagade de inte enbart på vägen utan de började också att tala illa om den mat som den Evige gav dem dag efter dag.

21:6  “Då sände HaShem giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog.” (SFB reviderad) – Resultatet av knorrandet mot maten blev dödligt. Det beskydd som de haft tidigare med molnets närvaro var nu borta och ormar kunde nu på den Eviges befallning komma in i lägret. Många dog på grund av dessa ormar.

21:7 “Då kom folket till Moshé och sade: "Vi har syndat genom att vi talade mot HaShem och mot dig. Bed till HaShem att han tar bort dessa ormar från oss.” (SFB reviderad) Och Moshé bad för folket.” (SFB reviderad) – Än en gång verkade Moshé som en medlare mellan folket och HaShem. Folket bad inte till den Evige utan de bad Moshé att be för dem. Det visar oss att det judiska folket behöver en medlare mellan dem och HaShem. Moshé är en förebild för Jeshua HaMashiach, som är den enda vägen till Fadern för judar och icke-judar.

21:8  “HaShem sade till Moshé: "Gör dig en brinnande (orm) och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva.” (SFB reviderad).” (SFB reviderad) – Lösningen till att bli fri från ormbettens gift var att i tro titta på en koppar- eller bronsorm som hängde på trä. Var och en som hade blivit ormbiten blev så befriad från döden och det dödliga gift som fanns i deras blodomlopp.

21:9 “Moshé gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi, använder den hebreiska texten ett ord som betyder att man måste titta väl och med koncentration.

I Johannes 3:14-16 står det skrivet:

“Och liksom Moshé upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (SFB reviderad)

Människan har blivit skadad av syndens gift och är på väg att dö och förintas. Den enda räddningen att överleva är att man fäster sin uppmärksamhet på ett under och sätter sin tro till HaShem som verkar genom det undret. Det hebreiska ord som översatts som ”påle” är nes[11] som betyder både ”påle” och ”under” eller ”tecken”. Jeshuas död är ett under och ett tecken. Människosonen var tvungen att upphöjas på samma sätt som kopparormen. Både HaShem, Moshé och Jeshua gav till känna hur Messias var tvungen att dö för att rädda Israels folk och hela världen från synden och den eviga döden.

Jeshua identifierar sig med kopparormen. Ormen talar om den ondes karaktär. Jetser hará, böjelsen att göra det onda, synden, som finns i alla människor och som vi ärvt från Edens lustgård när vi blev ”bitna” av den gamle ormen, blev överförd till Jeshua för att den skulle bli fördömd av den högste Domaren och människorna bli befriade från vreden och det eviga straffet som kom som ett resultat av denna onda böjelse, som det står skrivet i Romarbrevet 8:3:

“Det som var omöjligt för Torán, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son i syndigt kötts likhet, och i hans kropp fördömde Gud synden. ” (SFB reviderad)

I Jesaja 53:6, 11-12 står det skrivet:

“Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HaShem på honom... Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär. Därför skall jag ge honom de många som hans del, och de starka skall han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” (SFB reviderad)

När Skriften talar om SYNDEN, i singular, talar den om det som kallas jetser hará, böjelsen till det onda, som är synonymt med köttet, som är den ondes karaktär. När den talar om SYNDERNA, i plural, syftar det till resultaten av den onda böjelsen, tankar, ord och gärningar som kommer från den onda naturen.

Jeshua tog både synden och synderna för att befria alla dem som genom tro fäster sin blick och sin uppmärksamhet på det som han gjorde när han dog på träet.

I 1 Petrus 2:24 står det skrivet:

“Och våra synder bar han i sin kropp upp på träet, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade.” (SFB)

I Hebreerbrevet 9:28 står det skrivet:

“så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom”

Jeshua är den enda slutgiltiga lösningen för människan, såväl jude som icke-jude. Utan honom kommer ingen undan den eviga döden.

HaShem sa inte att Moshé skulle göra en koppar- eller brons-orm, utan något ”brinnande”. De hebreiska orden för orm, nachash,[12] och koppar (eller brons), på hebreiska nechoshet,[13] liknar varandra. Det lär oss att Moshé använde sig av en ordlek för att uppfylla den himmelska befallningen.

I 2 Kungaboken 18:4 står det skrivet:

“Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Asherán. Vidare krossade han den kopparorm som Moshé hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade honom Nechushtan (kopparsaken).” (SFB reviderad)

Israels barn hade bevarat kopparormen under omkring 700 år till kung Chizkiyahu som slutligen förstörde den på grund av att man missbrukade den. Denna text lär oss att något positivt som gavs av den Evige för att välsigna folket, kan förvandlas till en avgudakult och bli till förbannelse. På samma sätt har bilden av Messias död, och t.o.m. korset, blivit kultmedel som man tillber genom sånger, rökelse och tända ljus m.m. Krucifix-kulten och korskulten är vämjelig för den Evige. När Messias Jeshua kommer tillbaka till jorden kommer alla dessa föremål att krossas.

Sjätte aliján, 21:10-20

21:13 “Därifrån bröt de upp och slog läger på andra sidan Arnon som går genom öknen och kommer från amoréernas område. Ty Arnon utgör Moavs gräns, mellan Moav och amoréerna.” (SFB reviderad) – Nu kommer Israels barn in på nya områden. Arnon är den flod som utgör norra gränsen för Moav. Israeliterna gick inte in på Moavs territorium för de fick inte tillstånd till det, jfr. 5 Mosebok 2:29 och Domarboken 11:17. Samma sak hände med Moav som med Edom.

21:14 “Detta kommer det att talas om i `Boken om HaShems krig': "Det som han gav vid Suf (-havet), och Arnons bäckravin...” (SFB reviderad) – Här talas det om ”Boken om HaShems krig”. Enligt Rashi betyder det att Israels barn i framtiden skulle komma att använda denna sång när de berättar om det som hände vid detta historiska tillfälle.

Vad är det för bok om HaShems krig det talas om? Här kommer ett citat från Förenade Bibelsällskapet:

“Boken om Herrens krig är utan tvekan en samling krigssånger som inte finns kvar idag (Jfr. Jos 10:13; 2 Sam 1:18 i referensen om Den redliges bok). Herrens krig är de slag som Israel utkämpade under Herren, deras Guds ledning (Jfr. 1 Sam 18:17; 25:28).”^[14]

Det finns 17 hänvisningar till Israels kungars krönika i 1 och 2 Kungaböckerna, jfr. 1 Kungaboken 15:31. Dessutom finns det hänvisningar till Mediens och Persiens kungars krönikor, jfr Esra 10:2. I 1 Krönikeboken 27:24 nämns kung Davids krönikor och i 1 Krönikeboken 29:29 står det skrivet:

“Vad som mer finns att säga om kung David, om hans första tid såväl som om hans sista, det finns skrivet i siaren Samuels krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika.” (SFB)

Troligtvis hänvisar det till Samuelsböckerna, som från början var en enda bok och som finns med i Tanach.

21:16 “Därifrån drog de till Beer. Det var om den brunnen som HaShem sade till Moshé: "Samla folket så skall jag ge dem vatten.” (SFB reviderad)” – I enheten finns välsignelsen av vatten, jfr. Psalm 133. HaShem skulle kunna ha gett vatten utan att samla folket. Men här ville han lära ut sanningen om att vatten ges när det finns enhet.

21:17 “Då sjöng Israel denna sång: "Flöda, du brunn! Sjung om den!” (SFB) – Israel sjöng. Varför nämner Torán att Israel sjöng? I första hand beror det på budskapet som finns i denna sång. Vatten är en av de viktigaste sakerna som människan behöver. På samma sätt är det med Torán som är som vatten för själen. Men denna text skrevs också för att lära oss vikten av sång i Israel. En verklig israelit är en som sjunger, eller åtminstone försöker att sjunga, trots att han kanske inte har en vacker röst. Sång är ursprungligen något mycket positivt för människan. Den tjänar till mycket, bland annat att lasta av sig när man är under press både positivt och negativt, uttrycka glädje och sorg inför den Evige och inför människor, upphöja HaShem o.s.v. Psaltaren innehåller all typ av sång i första hand till den Evige, som uttrycker lovsång och glädje, men också mycket smärta och sorg. HaShem vill att vi uttrycker oss inför Honom genom sång. Vänj dig därför att sjunga inför din himmelske Fader.

Sjunde aliján, 21:21 – 22:1

21:23 “Men Sichon tillät inte Israel att gå igenom sitt område. Sichon samlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen. När han kom till Jahats gav han sig i strid med Israel.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi tog Sichon emot skatt av alla Kenáans kungar för att han skulle skydda deras gränser. När nu Israels barn ville gå igenom hans område för att komma in i Kenáans land, gav han dem inte tillstånd till det för att vara trogen sin uppgift.

21:26 “Cheshbon var nämligen Sichons, den amoreiske kungens, stad, ty han hade fört krig mot den förre kungen i Moav och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon.” (SFB reviderad) – Moav hade haft ett större område, som sträckte sig ända till staden Cheshbon. Men den ammoreiske kungen hade tagit hela det området ända till floden Arnon, som blev Moavs norra gräns. Israels barn tog detta område från amoréerna. Hade de rätt till det? Hade det inte tillhört Moav? Hur kunde de erövra ett område som tidigare tillhört Moav? Det verkar som om Moav hade gått utanför det territorium som den Evige hade gett honom och tagit ett område som inte tillhörde honom. Därför fick amoréernas kung makt att ta ifrån honom det landet. När HaShem nu gav detta område till Israels barn visar han att det inte var ämnat Moav.

21:27 “Därför säger skalderna: "Kom till Cheshbon! Bygg och befäst Sichons stad!” – Enligt Rashi var dessa skalder, på hebreiska mashalim, Bilam och hans fader Beor, som använde sig av liknelser, som det står skrivet i 4 Mosebok 23:7a:

“Då framförde han detta budskap (mashal):” (SFB)

21:33 “Sedan vek de av och drog upp mot Bashan. Och Og, kungen i Bashan, drog med allt sitt folk ut till strid mot dem, vid Edrei.” (SFB reviderad) – Enligt en Midrash,[15] var Og, kungen i Bashan, bror till Sichon. Båda var jättar. Bashan var en plats där det fanns ett stark andligt maktfäste. Enoks bok berättar att på den platsen gick himlens änglar ner för att bli perversa tillsammans med människorna. Psalm 22 talar om Bashans tjurar i samband med Messias död, vilket hänsyftar till de onda andarna som attackerade Jeshua när han höll på att dö, jfr. Psalm 22:13. Det verkar som om Bashan var en plats där demonerna hade starkt inflytande. Idag kallas det området för Golan. Det är ett militärt strategiskt område för från dess höjder kan man se och kontrollera hela Israels land.

Det andliga och militära fästet i Bashans område gjorde att Moshé behövde få ett ord av uppmuntran när han skulle strida mot denne jätte som var kung. Därför sade HaShem till Moshé “Var inte rädd för honom, ty jag har givit honom i din hand”. (SFB)

21:34 “Men HaShem sade till Moshé: "Var inte rädd för honom, ty jag har givit honom i din hand, med allt hans folk och hans land. Du skall göra med honom som du gjorde med Sichon, amoréernas kung, som bodde i Cheshbon.” (SFB reviderad)” – Enligt en Midrash,[16] var jätten Og ”den som hade klarat sig” i kriget mot Kedorlaomer under Avrahams tid, för att ge information till patriarken, jfr. 1 Mosebok 14:5, 13; 5 Mosebok 3:11. På grund av denna merit kunde han så haft möjlighet att motstå Israels barn. Detta skulle då vara anledningen till att den Evige säger till Moshé att inte vara rädd för honom. Det är dock föga troligt att han skulle kunna ha levt så länge, mer än 500 år.

“jag har givit honom” – Tron talar om saker som inte finns som om de vore till, jfr. Romarbrevet 4:17. För HaShem var Ogs nederlag redan ett faktum, för Han verkar i till det förflutna, nuet och framtiden samtidigt. Kung Og i Bashan och hans folk hade redan blivit överlämnade i Moshé och Israels barns händer. Det lär oss att de synliga saker som händer sker för att det finns ett andligt inflytande över dem. Allt som sker i den materiella världen har tidigare redan hänt i den andliga världen. För att då kunna ändra på saker och händelser i den materiella världen måste man först förändra dem i den andliga världen. Hur skall man nu kunna förändra sakerna i den andliga världen? Genom bön och goda gärningar. Om någon har blivit dömd att bli straffad av den himmelska domstolen är det möjligt att ändra det domslutet genom att man omvänder sig och lyder HaShems bud, jfr. Jeremia 18:7-10; Daniel 4:24-28; Apostlagärningarna 8:20-24.

“Du skall göra med honom som du gjorde med Sichon” – Det lär oss att tron kan aktiveras och växa genom erfarenhet. Eftersom han tidigare hade gjort det, var det inte svårt att göra det igen, för hans förtröstan på HaShems hjälp hade ökat genom erfarenheten som han haft tidigare.

Israels folk var tvunget att förinta dessa två folk på grund av deras synder. HaShem använder Israel som ett verktyg för att utföra sina domar över nationerna och han fortsätter att göra det idag. Det var inte människor som började dessa krig. De blev beordrade till det av Himlen som regerar över alla riken på jorden och ger dem åt vem Han vill, som det står skrivet i Daniel 4:14, 23, 29:

“Så är det förordnat genom väktarna, och så är det befallt i denna sak av de avskilda för att de levande skall veta att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill. Ja, han upphöjer den ringaste bland människor till att härska över dem... Men att det gavs befallning om att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du skall få tillbaka ditt rike när du har besinnat att det är himlen som har makten... Du skall stötas ut från människorna och tvingas bo bland markens djur och äta gräs som en oxe. Så skall sju tider gå fram över dig, till dess att du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.” (SFB)

Det är inte samma sak att ta rätten i egna händer som att utföra rätten som en delegat som representerar HaShem. Israel handlade inte med ondska mot dessa folk, utan de blev satta över dessa nationer för att utföra HaShems dom över den onda livsstilen som de hade, som det står skrivet i 5 Mosebok 9:3-6:

“Därför skall du i dag veta att HaShem, din Gud, är den som går framför dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem och kuva dem för dig, och du skall driva bort dem och utrota dem snabbt, så som HaShem har lovat dig. När HaShem, din Gud, driver undan dem för dig, får du inte säga i ditt hjärta: "För min rättfärdighets skull har HaShem låtit mig komma in i detta land för att ta det i besittning.” (SFB reviderad) Ty det är ogudaktigheten hos dessa folk som gör att HaShem driver bort dem för dig. Det är inte genom din rättfärdighet eller ditt hjärtas rättsinnighet som du går för att ta deras land i besittning, utan det är till följd av ogudaktigheten hos dessa folk som HaShem, din Gud, driver bort dem för dig och så uppfyller vad han med ed har lovat dina fäder Avraham, Jitschak och Jaakov. Du skall veta att det inte är för din rättfärdighets skull som HaShem, din Gud, har gett dig detta goda land till besittning, ty du är ett hårdnackat folk.” (SFB reviderad)

De myndigheter som den Evige har tillsatt har rättighet och skyldighet att utföra Hans hämnd över dem som gör det onda, som det står skrivet i Psalm 149:6-9:

“Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand, för att hämnas på hednafolken och straffa folken, för att binda deras kungar med kedjor och deras stormän med järnbojor, för att verkställa det domslut som är nedtecknat. Det är en ära för alla hans fromma. Hallelujá!”

Det är inte samma sak när den som fått en myndighetsposition utför den Eviges dom över synden som när en privatperson tar rätten i egna händer. Makten blev given till jordens regeringar, inte till privatpersoner, jfr. Romarbrevet 13:1ff.

På samma sätt var det när Israel utrotade dessa nationer. De gjorde det då som HaShems representant och en hämnare över den onda livsstil som de hade. De tog inte rätten i egna händer. Israel har blivit satt som ”huvudet för folken”, jfr. Jeremia 31:7. Det som den Evige gjorde genom Israel med dessa folk var helt rättfärdigt, för “HaShem är rättfärdig i alla sina vägar”, jfr. Psalm 145:17a.

22:1  “Israels barn bröt upp och slog läger på Moavs hedar, på andra sidan Jarden mitt emot Jericho.” (SFB reviderad) – Det område som kallas “Moavs hedar” befann sig utanför Moavs land. Troligen hette det så för att det området hade tillhört Moav till dess att amoréernas kung, Sichon, tog det från honom, jfr. 4 Mosebok 21:26.

I denna parashá finns buden nummer 397 – 399 av de 613:

397. Påbud om den röda kvigan (pará adumá), 4 Mosebok 19:2.

398. Påbud om orenhet som orsakats av ett lik, 4 Mosebok 19:14.

399. Påbud om vatten som blandats med askan av den röda kvigan som orenar den rene och renar den orene, 4 Mosebok 19:19.