Parashá 48 Shoftim

5 Mosebok 16:18 – 21:9

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

1. 16:18 – 17:13

2. 17:14-20

3. 18:1-5

4. 18:6-13

5. 18:14 – 19:13

6. 19:14 – 20:9

7. 20:10 – 21:9

8. Maftir: 21:7-9

Haftará: Jesaja 51:12 – 52:12

Shoftim

Betyder domare.

Kommentarer

Första aliján, 16:18 – 17:13

16:18 “Du skall för dina särskilda stammar tillsätta domare och poliser åt dig inom alla de städer som HaShem, din Gud, ger dig. De skall döma folket med rättvisa.” (SFB reviderad) – En domare är en som fått myndighet att utfärda ett domslut över gärningar eller ord hos andra i enlighet med Torán och halachán. Domaren måste fälla den skyldige och frikänna den oskyldige. Poliserna är de som utfärdar domarens order. En domare gör inte mycket utan en polismyndighet som backar upp honom så att hans domslut blir verkställda. Polisen fungerar inte bra utan domarna för den måste veta vilka domslut som skall verkställas. Dessa två myndigheter måste alltså arbeta parallellt för att ett samhälle skall kunna bli betjänat av dem.

“inom alla de städer” – Det fanns tre typer av domstolar i Israel, med 3 domare, 23 domare och 71 domare. Städer med mindre än 120 invånare hade en domstol, en beit din, med tre domare. Städer med mer än 120 invånare hade en beit din bestående av 23 domare, som kallades ”en liten sanhedrin”. Domstolar bestående av enbart tre domare kunde enbart döma fall som hade att göra med pengar. Det krävdes en domstol med 23 domare för att kunna utfärda domslut om liv och död. I Jerushalajim fanns det tre domstolar, två med 23 domare och en med 71, där översteprästen satt som huvudledare. Denna sistnämnda kallades ”stora sanhedrin”, ofta översatt som ”stora rådet”. Männen som utgjorde den stora sanhedrinen hade en bestämd samlingsplats i templet.

16:19 “Du skall inte förvanska rätten och inte vara partisk. Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de visas ögon och förvrider de rättfärdigas sak.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som ”rätten” är mishpat.[1] Om man inte skall förvanska rätten kan man inte följa det som ser rätt ut för människan, utan det som HaShem befaller i sin Torá.

I Romarbrevet 2:20b; 7:7, 12 står det skrivet:

“du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i Torán... Vad skall vi då säga? Att Torán är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom Torán jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte Torán hade sagt: Du skall inte ha begär... Alltså är Torán avskild och budordet avskilt, rättfärdigt och gott.” (SFB reviderad)

I Matteus 23:23b står det skrivet:

“det som är viktigast i Torán: rättfärdigheten, barmhärtigheten och troheten (eller tron)”

I Torán uttrycks den Eviges rättfärdighet som är grunden för ett rätt domslut. Man kan inte förvrida Torán varken för att döma eller stifta lagar. Torán måste vara grunden för att det juridiska systemet i en nation skall vara rättfärdigt, inte de humanistiska kriterierna eller vad majoriteten av befolkningen anser. Om majoriteten av en befolkning har ett visst beteende, betyder det inte att det är ett rätt beteende. Det vanliga är inte samma sak som det normala. Ett vanligt beteende är inte nödvändigtvis ett normalt beteende, enligt de normer som HaShem har fastställt för människan. Det finns bara en sann rättfärdighet och den rättfärdigheten har blivit uppenbarad på två sätt, i Moshés Torá och i Jeshua HaMashiach, som det står skrivet i Romarbrevet 3:21:

“Men nu har vid sidan av Torán en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som Torán och profeterna vittnar om.” (SFB reviderad)

Det står inte ”i motsats till Torán”, utan ”vid sidan av Torán”, vilket betyder att Torán uppenbarar den Eviges rättfärdighet, och att dessutom Jeshua HaMashiach uppenbarar samma rättfärdighet, men på ett annorlunda sätt. Men det är inte en annan rättfärdighet. Messias Jeshua är HaShems rättfärdighet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 1:30:

“Honom har ni att tacka för att ni är i Messias Jeshua, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, avskildhet och återlösning.” (SFB reviderad)

Det grekiska ord som översatts som “rättfärdighet” är dikaiosune,[2] som både betyder ”rättfärdighet” och ”rättfärdiggörelse”.

Som jag förstår det, betyder inte uttrycket “vid sidan av Torán”, i Romarbrevet 3:21, att det är en annan rättfärdighet än Toráns rättfärdighet, utan att den Eviges rättfärdighet har manifesterats på ett annat sätt än bara genom Skrifterna. Det är två uppenbarelser av Hans rättfärdighet, Torán och Messias, samma rättfärdighet uppenbarad på två sätt. Vid sidan av Torán kan förstås som ”utöver Torán”, ”parallellt med Torán”, alltid i harmoni med Torán, men i en annan form. En sak motsäger inte den andra.

16:20 “Rättfärdighet, rättfärdighet skall du sträva efter, för att du må leva och ta i besittning det land som HaShem, din Gud, ger dig.” (SFB reviderad) – Varför upprepas ordet rättfärdighet två gånger i denna text? Å ena sidan kan man förstå det så, att för HaShem är det mycket viktigt att rättfärdigheten utövas i landet, och därför upprepar han ordet två gånger. Rättfärdigheten är en av grundpelarna i samhället.

Å andra sidan talas det om två manifestationer av den rättfärdighet som man måste sträva efter (i hebreiskan står det ”förfölja”). Som vi har sett tidigare, är den första formen av rättfärdigheten den skrivna Torán. Man måste sträva efter den rättfärdigheten för att få ett långt liv på jorden med shalom, frid, fred och framgång. Men den andra formen av rättfärdigheten, som har uppenbarats vid sidan av Torán, är Jeshua HaMashiach, den levande Torán. Man måste sträva efter den Guds rättfärdighet, som ges genom Jeshua Messias, för att få evigt liv, som det står skrivet i Romarbrevet 3:22-24:

“en rättfärdighet från Gud genom tro på Jeshua Messias, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de blir rättfärdiga utan förtjänst, av hans nåd, genom återlösningen i Messias Jeshua.” (SFB reviderad)

Dessa två uppenbarelser av HaShems rättfärdighet återfinns även i Uppenbarelseboken 14:12 där det står skrivet:

“I detta visar sig de avskildas uthållighet, de som håller Guds bud och bevarar Jeshuas tro”

Vilka är de avskilda, enligt denna text? Det är de som söker dessa två manifestationer av rättfärdighet, Moshés Torá och Jeshuas Tro.

16:21 “Du skall inte plantera åt dig något kultträd eller någon sorts träd vid sidan av HaShems, din Guds, altare, det som du skall göra åt dig.” (SFB reviderad) – Det fanns en gammal sed att plantera träd vid ingången till de hedniska templen, jfr. Domarboken 6:30. Det är förbjudet att plantera träd på tempelberget. Och eftersom det talas om vilket sorts träd, eller trä, som helst, anser man att det inte ens är tillåtet att göra träbyggnader jämte templet. Detta bud har också gett upphov till seden att inte ställa blommor i synagogorna, åtminstone inte i närheten av aron kodesh, den avskilda arken, där Torá-rullarna förvaras.

16:22 “Du skall inte heller resa någon stenstod åt dig, för sådant hatar HaShem, din Gud.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som ”stenstod”, är matsevá,[3] som har att göra med en enda stor sten som tjänar som altare. Under patriarktiden accepterade HaShem det, men på grund av kananéernas avgudariter, där man använde denna typ av stenar, blev det något avskyvärt för den Evige, jfr. 1 Mosebok 28:18, 22; 31:13, 45; 35:14, 20; 2 Mosebok 23:24; 24:4; 34:13; 3 Mosebok 26:1; 5 Mosebok 12:3; Hosea 10:1-2. Israeliterna får bara göra altaren som byggts av många stenar eller av jord.

17:1 “Du skall inte offra åt HaShem, din Gud, något djur av nötboskapen eller av småboskapen som har något lyte eller annat fel, för sådant är avskyvärt för HaShem, din Gud.” (SFB reviderad) – Jitschak skulle inte kunna bli ett välbehagligt offer för den Evige, för han var inte fullkomlig. Däremot hade inte Jeshua någon synd och därför kunde han bli ett fullkomligt offer.

17:3 “och mot min befallning går bort och tjänar andra gudar och tillber dem eller tillber solen, månen eller himlens hela härskara” (SFB) – Torán förbjuder astrologi. Läs inga horoskop!

17:8  “Om det i något fall blir för svårt för dig att döma, det må gälla mellan blod och blod, mellan domslut och domslut, eller mellan plåga och plåga, som är orsak till tvist inom dina portar, då skall du stå upp och bege dig till den plats som HaShem, din Gud, utväljer” (SFB reviderad) – Enligt Rashí, ”mellan blod och blod” har att göra med svårigheter att bedöma om det blod som kommer ut ur en kvinna är orent eller rent, jfr. 3 Mosebok 15:19. ”Mellan domslut och domslut” har att göra med de lagar som reglerar civila skador och individuella pengatransaktioner, lagar som reglerar de beteenden som orsakar kroppsliga straff och lagar som reglerar de fall som har att göra med dödsstraff. ”Mellan plåga och plåga” har att göra med definitioner för att veta om en plåga är oren eller ren, jfr. 3 Mosebok 13.

“Om det i något fall blir för svårt för dig att döma…” – Här talar Torán till domarna i de olika städerna i Israel. Torán blev skriven i första hand för Israels domare. Om det uppstår konflikter som inte de lägre domarna kan lösa, var de tvungna att gå till högre instanser, till myndigheterna i Jerushalajim som utgjordes av de levitiska prästerna och en huvuddomare.

17:9 “och gå till de levitiska prästerna och till den som på den tiden är domare. Dem skall du fråga till råds och de skall meddela dig vad som är rätt.” (SFB) – Här talas det om en enda domare i varje generation. Det var huvuddomaren. Längre fram, i 19:17, talas det om de domare som finns ”på den tiden”. Det lär oss att bland de domare som finns, är en högsta domaren.

17:11 “Efter den Torá de undervisar dig i och efter den dom de avkunnar för dig skall du handla. Du skall inte vika av från de ord de meddelar, vare sig till höger eller vänster.” (SFB reviderad) – Det lär oss att lydnad för de visas bud är en del av lydnaden av Torán. Myndigheterna måste emellertid ge domslut som överensstämmer med den Eviges Torá. Enligt Rashí, måste man lyda dem trots att de säger att höger är vänster eller vänster är höger. Men Jerushalajims Talmud[4] säger motsatsen:

“Man skulle kunna tänka sig att man måste lyda dem om de till och med säger att höger är vänster och vänster är höger. (För att visa att det inte är så) säger versen: ”vare sig till höger eller till vänster” (5 Mosebok 5:32; 28:14), (vilket innebär så länge) de säger till dig att höger är höger och vänster är vänster.”

Jämför med Apostlagärningarna 4:18-20; 5:29b där det står skrivet:

“De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jeshuas namn. Men Kefa och Jochanan svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” (SFB reviderad)... "Man måste lyda Gud mer än människor.” (SFB reviderad)”

17:12 “Men om någon handlar så förmätet att han varken vill lyssna till prästen, som står där och gör tjänst inför HaShem, din Gud, eller till domaren, då skall den mannen dö. Du skall skaffa bort det onda från Israel.” (SFB reviderad) – Stora rådet i Jerushalajim fick en väldigt stor makt tilldelad, med dödsstraff för den som står emot detta stora råd. Det stora rådet sitter i Guds ställe, och den som står emot den myndighet som Han har tillsatt, står emot Honom själv, vilket är ett allvarligt brott.

17:13 “Allt folket skall höra det och frukta och inte mer handla förmätet.” (SFB reviderad) – Dödsstraffet över en upprorisk människa tjänar, inte bara, till att ta bort det onda från Israel, utan också till att producera respekt och fruktan för den Evige och de myndigheter som Han har tillsatt.

Andra aliján, 17:14-20

17:14 “När du kommer in i det land som HaShem, din Gud, ger dig och tar det i besittning och bor där och du säger: "Jag vill sätta en kung över mig, liksom alla hednafolk omkring mig"” (SFB reviderad) – Torán förutser att folket skulle be om en kung. Initiativet till att få en kung kom inte från HaShem. Detta ord uppfylldes i 1 Samuelsboken 8:5, där det talas om att folket bad om en kung. Syftet med denna bön var inte att uppfylla Toráns ord, utan att vara lika alla andra folk på jorden. Det var det som gjorde att den Evige uppenbarade sig som ledsen. HaShem hade ju även sagt till Avraham i 1 Mosebok 17:6 att “kungar skall utgå från dig”, vilket också ligger till grund för att det skulle finnas kungar i Israel.

17:15 “så skall du till kung över dig sätta den som HaShem, din Gud, utväljer. En av dina bröder skall du sätta till kung över dig. Du får inte sätta en främling över dig, en som inte är din broder.” (SFB reviderad) – Detta lär oss flera viktiga saker när det gäller kungaskapet i Israel:

1. Kungen måste vara utvald av HaShem – genom profeterna.

2. Kungen blir satt i en position som står över folket.

3. Kungen blir tillsatt av folket. Den typ av regering som den Evige etablerar bland människor är både teokratisk och demokratisk. När en myndighet blir tillsatt måste det finnas ett samarbete mellan den Evige och folket.

4. Kungen måste vara en infödd israelit, han får inte vara en utlänning.

17:16-17 “Men han skall inte föröka antalet av sina hästar och inte sända sitt folk tillbaka till Egypten för att skaffa många hästar, för HaShem har sagt till er: "Ni skall aldrig mer vända tillbaka denna väg.” Han skall inte föröka antalet av sina hustrur, för att hans hjärta inte skall avfalla, och han skall inte föröka mängden av sitt silver och guld.” (SFB reviderad) – Kung Shelomó syndade på dessa tre områden:

1. Han skaffade sig många hästar och gjorde så att folket reste tillbaka till Egypten för att köpa hästar, jfr. 1 Kungaboken 4:26. Talmud[5] lär att han bara får äga så många hästar som hans vagnar behöver, jfr. 2 Samuel 8:4.

2. Han skaffade sig många fruar som förledde hans hjärta, jfr. 1 Kungaboken 11:3-4. Enligt Talmud,[6] fick han bara ha 18 fruar, baserat på texten i 2 Samuelsboken där HaShem talar om att föröka två gånger mer det som kung David redan hade. Vid det tillfället hade han sex fruar.

3. Han skaffade sig mycket silver och guld, jfr. 1 Kungaboken 10:21, 27. Talmud[7] lär att han bara får ha så mycket guld och silver som behövs för hovet och administrationen av riket.

På grund av att han syndade i dessa tre områden, reste HaShem upp tre fiender mot honom, jfr. 1 Kungaboken 11:14, 23, 26. Om kung Shelomó hade lytt Torán skulle han inte ha fallit. Alla fall som människor gjort från Adam till den siste, har berott på, beror på och kommer att bero på att man inte har brytt sig om de bud som den Evige har skrivit i Torán.

En Midrash[8] berättar att bokstaven jod i ordet jarbé, ”skall föröka”, blev stött på kung Shelomó när han bröt dessa tre förbud i Torán, och flög upp till den himmelska tronen och klagade: ”Shelomó tog bort mig när han bröt buden om att inte föröka fruar, hästar och rikedomar. Nu har han tagit bort dessa bud. Han kommer så småningom att strunta i hela Torán!” HaShem svarade bokstaven jod och sade: ”Var inte rädd. Shelomó och tusen som han kommer att dö, men inte ens du, den minsta bokstaven, kommer någonsin att ryckas bort.”

Det är mycket möjligt att denna Midrash fanns i vår Mästares sinne när han uttalade dessa ord inför folket, som står skrivna i Matteus 5:18:

“Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en bokstav, inte en prick i Torán förgå, förrän allt har skett.” (SFB reviderad)

17:18-19 “När han sitter på sin kungatron, skall han låta göra åt sig en avskrift av denna Torá enligt den bokrulle som finns hos de levitiska prästerna. Den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sina livsdagar, så att han lär sig frukta HaShem, sin Gud, och ger akt på alla ord i denna Torá och dessa stadgar och följer dem.” (SFB reviderad) – Torán är grunden för riket. Därför var kungen tvungen att skriva en Sefer Torá till sig själv och läsa den alla dagar. Enligt Rashí, betyder uttrycket mishné Torá, som förekommer i denna vers, att kungen var tvungen att skriva två Torá-rullar och ha en i sin skattkammare och en som var med honom när han gick ut och in. De judiska kungarna brukade ha en mini Sefer Torá som de hade på sin högra hand. Den hade de alltid med sig i sin tjänstgöring. Från detta bud har man härlett budet om att varje judisk man bör skriva en Sefer Torá eller betala en skriftlärd som kan göra det åt honom.

17:20 “Detta för att hans hjärta inte skall förhäva sig över hans bröder och för att han inte skall vika av ifrån buden, vare sig till höger eller vänster. Då skall han och hans söner regera länge i Israel.” (SFB reviderad) – När man dagligen läser i Torán produceras fruktan för HaShem och ödmjukhet i hjärtat så att man kan hålla buden på rätt sätt. Vilket är motgiftet mot brist på fruktan för HaShem som finns i det samhälle vi lever i? Att man läser i Torán alla sina livsdagar.

Tredje aliján, 18:1-5

18:4 “Det första av din säd, ditt vin och din olja och det första av dina fårs ull skall du ge honom.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “det första” eller “förstlingen” är reshit,[9] som också är det första ordet i Torán, jfr. 1 Mosebok 1:1.

Fjärde aliján, 18:6-13

18:5 “Ty honom har HaShem, din Gud, utvalt bland alla dina stammar, för att han och hans söner alltid skall stå och göra tjänst i HaShems namn.” (SFB reviderad) – Denna text lär oss att tjänst inför den Evige görs stående.

18:6 “Om en levit kommer från någon av dina städer i Israel där han uppehåller sig, och kommer med hela sin själs längtan till den plats som HaShem utväljer” (SFB reviderad) – Denna attityd måste man ha om man skall kunna tjäna den Evige på rätt sätt. Den som inte har denna längtan kan inte utföra en välbehaglig tjänst. Denna längtan är som en eld i själen på HaShems tjänare. Elden som kommer från offren blir till en välbehaglig lukt inför den Evige. Om det inte finns eld i våra själar när vi skall tjäna den Evige, blir vi inte välbehagliga.

18:7 “och där göra tjänst i HaShems, sin Guds, namn, liksom alla hans bröder, leviterna, som står där inför HaShems ansikte.” (SFB reviderad) – Att göra tjänst i HaShems Namn innebär att man har makt att göra det. Leviten har makt att tjäna inför den Evige, likaså profeten, jfr. 18:19.

18:10-11 “Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, inget medium, ingen spiritist och ingen som söker råd hos de döda.” (SFB reviderad) – Enligt Rashí, är spådom att ta sin stav och fråga: ”Skall jag åka eller inte?”, jfr. Hosea 4:12. Enligt de visa, är en teckentydare en som gör magiska trick. Den hebreiska texten säger: ”som tar ögonen”, vilket betyder samma sak som ”illusionist”, d.v.s. en som lurar publiken med trick och magiska konster. Enligt Rashí, är en som håller på med svartkonst en som handlar utifrån att en brödbit faller från munnen eller att ett djur korsar vägen. Det är en skrockfull människa. Häxeri är att praktisera svart magi. Besvärjelse är att samla ihop kräldjur till en plats för att praktisera häxeri eller spådom. Ett medium är en som tror sig kunna få en död människas ande att tala genom sin armhåla, eller en som tar ett djurben i sin mun så att det talar. En spiritist är en som frågar en dödskalle eller en död person om råd, eller går till gravplatserna för att kommunicera med de dödas andar. Alla dessa riter görs med hjälp av orena andar. (De svenska orden som här används stämmer inte nödvändigtvis med den förklaring som ges. Dessa förklaringar är gjorda utifrån de hebreiska orden, inte de svenska.)

18:12 “Ty avskyvärd för HaShem är var och en som gör sådant, och för sådana vedervärdigheters skull fördriver HaShem, din Gud, dem för dig.” (SFB reviderad) – Alla de som praktiserar ockultism blir andligt besmittad, och därefter även psykiskt och fysiskt besmittad. Den som praktiserar ockultism är avskyvärd för den Evige. Ockult verksamhet var huvudanledningen till att de sju nationerna blev förstörda och utdrivna från Kenáans land. Det är bra att ha en viss kunskap om ockult verksamhet för att kunna:

1.      Identifiera den i samhället och i personer som finns omkring oss.

2.      Kunna hjälpa dem som önskar bli befriade från dessa onda makter.

3.      Beskydda oss så att vi inte bli lurade och tror att vi har tillåtelse att praktisera något av detta.

18:13 “Du skall vara fullkomlig inför HaShem, din Gud.” (SFB reviderad) – Detta lär oss att den som praktiserar någon av dessa saker aldrig kan bli andligt fullmogen.

Femte aliján, 18:14 – 19:13

18:14 “Dessa hednafolk som du skall fördriva lyssnar till dem som utövar teckentydning och spådom, men HaShem, din Gud, har inte tillåtit dig något sådant.” (SFB reviderad) – Profeten Moshé presenteras som en motpol till spåmännen och trollkarlarna i de hedniska nationerna. Å ena sidan finns det en likhet mellan dessa ockulta riter och en profets tjänst. Men å andra sidan är det något helt annorlunda. De liknar varandra eftersom de fungerar utifrån en övernaturlig, andlig, dimension. Och de skiljer sig genom att källorna till dessa krafter eller uppenbarelser är motpoler. Spåmännen står under satans och de onda andarnas inflytande. Profeterna står under den Eviges Andes inflytande. De falska profeterna liknar de verkliga profeterna, men deras inspirationskälla kommer inte från HaShem.

18:15 “HaShem, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (SFB reviderad) – Det svenska ordet “profet” kommer från latinska profeta (som har grekiskt ursprung). Pro-fethes betyder ”tala i stället för”, ”vara talman för”; ”tala inför någon”, ”tala med hög röst”; (på grekiska betyder det också ”förutsäga”). I klassisk grekiska betyder det ”predikant”. Den hebreiska termen är naví,[10] som möjligen kommer från den akadiska roten nb, som betyder ”kalla”, ”sammankalla”. Den hebreiska formen är passiv, och betyder ”kallad”, ”sammankallad”. Vi skall här se på några punkter som identifierar kallelsen och budskapet hos de olika profeter som den Evige reser upp:

1.      En navís kallelse

1. Dess ursprung

I.      Inte mänsklig, jfr. Amos 7:15; 2 Petrus 1:20-21

II.      Himmelsk, jfr. Amos 2:11; Jeremia 23:21-22

III.      Från Anden, jfr. 4 Mosebok 11:29

2. Dess auktoritet

I.      Över prästen, exempelvis Moshé

II.      Över kungen, ex. Shemuel, jfr. Amos 7:9

III.      Över folket, jfr. Jesaja 6:9,10

IV.      Över nationerna, jfr. Jeremia

3. Dess uppdrag

I.      Praktiskt

II.      Verbalt, han är “mun” 2 Mosebok 4:16; 7:1; Jeremia 1:9

III.      Skriftligt

2.      En navís budskap

1. Budskapets ursprung – en himmelsk låga

I.      Ljus – uppenbarelse

II.      Värme – inspiration

2. Budskapets form

I.      Verbalt, jfr. Jeremia 23:18b

1.      Talat, ex. Moshé, jfr. 4 Mosebok 12:8

2.      Sjunget, ex. David

II.      Visuellt, jfr. 4 Mosebok 12:6; Jeremia 23:18a, ex. Zecharijá

3.      Levt

a.       Representativt (symboliska handlingar), ex. Jechezkel

b.      Personligt, ex. Jona

c.       Familjärt, ex. Hoshea, Jeshajahu

3. Budskapets tid

I.      Dåtid

II.      Nutid

III.      Framtid

18:18-19 “En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.” (SFB reviderad) – Många profeter har uppstått i Israel och de har uppfyllt viktiga funktioner. Alla har uppfyllt en del av denna profetia, men ingen av dem har varit i samma nivå som Moshé. Därför måste det ytterligare finnas en profet som liknar Moshé på många sätt, för att detta skriftställe skall kunna uppfyllas. Det finns många likheter mellan Jeshua och Moshé, från hans födelse till hans död. Moshés liv och tjänst är en profetisk skuggbild som talar om Messias själv. Messias skulle bli som Moshé. Vi skall här se några händelser i Moshés liv som liknar Messias Jeshua:

1) Moshé föddes under livsfara och var tvungen att gömmas

I 2 Mosebok 1:22; 2:3b står det skrivet:

“Då befallde Farao allt sitt folk: "Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i floden... hon lade barnet i korgen och satte den i vassen vid flodens strand.” (SFB reviderad)

När det barn föddes, som senare skulle få namnet ”Moshé”, fanns en livshotande fara över honom. Farao, Egyptens kung, hade befallt att alla gossebarn i Israel skulle bli brutalt dödade, för att det hebreiska folket inte mer skulle föröka sig på jorden och för att egyptierna skulle kunna behärska dem. Därför var föräldrarna till detta vackra barn tvungna att hålla honom gömd under flera månader för att rädda hans liv.

På samma sätt var det när Messias Jeshua föddes. Då fanns en livshotande fara över honom, jfr Matteus 2. Kung Herodes var rädd för att judarnas nye kung, som hade fötts, skulle ta tronen ifrån honom. Därför befallde han att alla gossebarn i Bet-Lechem skulle dödas. Jeshua räddades med knapp nöd, på samma sätt som Moshé. Genom Guds hand blev både Moshé och Jeshua räddade som barn undan de kungar som ville döda dem.

2) Namnet Moshé är en messiansk profetia

I 2 Mosebok 2:10b står det skrivet:

“Hon gav honom namnet Moshé, "för ur vattnet har jag dragit upp honom", sade hon.” (SFB reviderad)

Faraos dotter gav barnet namnet ”Moshé”.[11] Det kommer från roten mashá,[12] som betyder ”dra upp (ur vatten)”, ”föra ut”, ”dra ut”, ”rädda”. Moshé blev utdragen ur en säker död i floden, jfr. Apostlagärningarna 7:21, och därför blev han en profetisk förebild till Messias. På samma sätt som Moshé blev utdragen ur döden i floden, blev Messias utdragen ur döden, jfr. Psalm 18; 69; 88; Sakarja 3:2.

3) Moshé höll inte fast vid sin härlighet utan identifierade sig med ett förslavat folk

I 2 Mosebok 2:11a står det skrivet:

“En dag när Moshé hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder...” (SFB reviderad)

Så vitt jag har förstått, är det möjligt att Moshé skulle bli Egyptens följande kung, eftersom det var sönerna till faraonernas döttrar som blev tronarvingar. Trots denna position av härlighet och världslig rikedom, värderade Moshé sin hebreiska identitet mer än alla Egyptens privilegier.

I Hebreerbrevet 11:24-27 står det skrivet:

“I tron vägrade Moshé som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Messias smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta för kungens vrede. Därför att han liksom såg den Osynlige härdade han ut.” (SFB reviderad)

På samma sätt som Moshé, gjorde Jeshua inte anspråk på den härlighet som HaShem hade gett honom redan innan världens skapelse, jfr. Johannes 17:5. När han hade vuxit upp, tömde han sig själv för folkets skull, i stället för att hålla fast vid den härlighetsposition som tillhörde honom och den likhet med Gud som han hade, jfr. Matteus 17:2. Han visade sig för världen som vilken annan människa som helst, jfr. Filipperbrevet 2:6-7.

4) Moshé blev förkastad av sitt eget folk när han kom första gången

I 2 Mosebok 2:14a står det skrivet:

“Vem har satt dig till ledare och domare över oss?” (SFB)

Detta var den första gången som Moshé försökte nå sina bröders hjärtan. Men de erkände honom inte. I detta finns en profetisk händelse som talar om det som skulle hända med Messias vid sin första ankomst till folket, jfr. Johannes 1:11.

Det är visserligen sant att tusen och åter tusen tog emot honom när han kom. Det är visserligen sant att tre tusen tog emot honom på shavuot-dagen (Pingst), när Ruach HaKodesh (avskildhetens Ande) föll. Det är visserligen sant att Skrifterna längre fram talar om att fem tusen i Jerushalajim hade tagit emot honom. Det är visserligen sant det som Apostlagärningarna 21:20 säger att det var mer än 30.000 i Jerushalajim som hade tagit emot honom som Messias. Det är visserligen sant att de första 100.000 messianska troende enbart var judar och det är visserligen sant att man beräknar att det omkring år 100 fanns omkring 1.000.000 judar som hade tagit emot den utlovade Messias ben Josef. Men trots detta tog inte majoriteten av det judiska folket emot honom när han kom, och han blev förkastad av ledarna och domarna i den judiska nationen, som var hans egna. Därför togs han ifrån dem under lång tid för att sedan bli introducerad igen med kraft, på samma sätt som Moshé, som en Midrash säger: [13]

”Den framtida förlossaren kommer att vara som den förste förlossaren (Moshé). På samma sätt som den förste förlossaren uppenbarade sig och sedan gömdes undan från dem… så kommer den framtida förlossaren att uppenbaras för dem och därefter gömma sig för dem.”

5) Moshé kom tillbaka till Israel efter lång tid

I 2 Mosebok 2:23a står det skrivet:

“Det gick en lång tid...” (SFB)

Trots att Moshé var långt ifrån sitt folk under lång tid, var hans hjärta med dem. Även om han fick en egen familj, kände han aldrig sig hemma bland sin svärfar Jitrós folk och kultur. Den första sonen som han fick med sin fru Tsiporá fick heta Ger-shom, som betyder ”främling där”. Moshé kände sig aldrig hemma med sin svärfar. Hans hjärta var med israeliterna i Egypten. Efter fyrtio år blev Moshé sänd tillbaka till Egypten för att konfrontera Farao och befria Israels barn från hans makt.

På samma sätt kommer Messias, efter lång tid, att komma tillbaka till Israel med HaShems auktoritet för att fullständigt befria Israels barn från betrycket under den nya världsordningen.

6) Moshé sändes för att direktkonfrontera Farao och förstöra hans magiska krafter

I 2 Mosebok 3:10a står det skrivet:

“Gå nu! Jag skall sända dig till Farao...” (SFB)

Egyptens magiska krafter höll det hebreiska folket i slaveri. Det enda sättet att kunna befria folket var genom att utmana Egyptens falska gudar. Även Farao tillbads som en gud. Egyptens gudar hade skapats för att manipulera folket. Egyptens trollkarlar kände till demonernas magiska krafter. Moshé blev sänd att utmana hela denna demoniska makt som dominerade hela det världsliga politiska systemet på den tiden.

På samma sätt blev Messias sänd till världen för att tillintetgöra satans gärningar, som det står skrivet i 1 Johannes 3:8b:

“Guds Son uppenbarades för att han skulle tillintetgöra satans gärningar.” (SFB reviderad)

När Jeshua dog, samma natt som Israels folk åt pesach-lammet, blev satans makt tillintetgjord för alltid, som det står skrivet i Hebreerbrevet 2:14-17a:

“Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga satan, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. Det är ju inte änglar utan Avrahams barn han tar sig an. Därför måste han i allt bli lik sina bröder...” (SFB reviderad)

7) Moshé sändes för att befria folket från slaveriet under Farao i Egypten

I 2 Mosebok 3:10b står det skrivet:

“Och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.” (SFB)

Farao symboliserar satan. Egypten symboliserar världen. Våra förfäders slaveri symboliserar människornas slaveri under syndens makt som bor i dem.

På samma sätt som Moshé blev sänd för att befria Israels folk från Faraos makt, kom Messias för att befria oss från satans makt.

På samma sätt som Moshé blev sänd för att befria Israels folk från Egyptens land, kom Messias för att befria Avrahams barn från denna världs system.

På samma sätt som Moshé blev sänd för att befria Israels folk från slaveriet, kom Messias för att befria oss från syndens slaveri, som det står skrivet i Romarbrevet 6:5-7:

“Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit upphängd på trä med Messias, för att syndakroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd.” (SFB reviderad)

8) Moshé uppenbarade de avskilda Namnet för folket

I 2 Mosebok 3:16a står det skrivet:

“Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: HaShem” (SFB reviderad)

När Moshé fick kallelsen att gå till sina fäders folk, ville han veta namnet på Gud. Israels barn kände till den Avskildes Namn, välsignad vare Han. Och när Moshé kom och uttalade Namnet inför dem, erkände de att han verkligen hade lärt känna Avrahams, Jitschaks och Jaakovs Gud. Moshé blev beordrad att uttala Namnet inför folket, som det står skrivet i Shemot 3:15:

“Och Gud sade ytterligare till Moshé: "Så skall du säga till Israels barn: HaShem, era fäders Gud, Avrahams Gud, Jitschaks Gud och Jaakovs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.” (SFB reviderad)

Moshé fick order om att uttala Namnet inför Israels barn. Han blev sänd till dem så att de verkligen skulle få lära känna betydelsen av det Namnet, en underbar betydelse av befrielse från slaveri, av återlösning och frälsning.

På samma sätt kom Jeshua i HaShem´s Namn, som det står skrivet i Johannes 12:13 (jfr. Psalm 118:25-26):

“¡Hoshianna! (snälla, fräls oss!) Välsignad är han som kommer i HaShem´s Namn!, han som är Israels konung.” (SFB reviderad)

Om Jeshua hade varit HaShem, skulle det stå: ”Välsignad är HaShem, som kommer”. Men det gör det inte. Det är inte samma sak att vara den Evige som att komma i den Eviges Namn. Jeshua kom inte i sitt eget namn, utan i sin Faders Namn, jfr. Johannes 5:43. Han kom för att uppenbara Namet, som det står skrivet i Johannes 17:6a, 26:

“Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen... Jag har gjort ditt namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem.” (SFB)

På samma sätt som Moshé kom för att tillkännage Guds Namn för Israel, kom Jeshua för att uppenbara Faderns namn för Israel.

 9) Moshé gjorde ovanliga under

I 2 Mosebok 4:5 står det skrivet:

“Genom detta skall de tro att HaShem, deras fäders Gud, Avrahams Gud, Jitschaks Gud och Jaakovs Gud, har uppenbarat sig för dig.” (SFB reviderad)

Moshé blev sänd för att göra ovanliga under. Ingen människa på jorden har kunnat göra så stora under som Moshé, ända tills Jeshua kom. Det finns rabbiner som säger att Jirmejahu (Jeremia) är den profet som utlovades och som skulle bli som Moshé, för på samma sätt som till Moshé, sade den Evige till Jirmejahu att han skulle lägga sina ord i hans mun, jfr. Jeremia 1:9. Det är sant att Jirmejahu talade HaShems ord, men han gjorde inte några under som Moshé. Därför kan han inte ha varit den profet som HaShem skulle resa upp som Moshé.

Det är helt klart att de under som Messias Jeshua gjorde, och som blivit dokumenterade i de böcker som kallas för evangelierna, utgör ett bevis för att han är uppfyllelsen av löftet om en profet som Moshé, med Faderns fullmakt att göra alla möjliga märkliga och ovanliga under, bland annat att öppna de blindas ögon, rengöra spetälska, hela lama, driva ut demoner och uppväcka döda.

I Johannes 15:24 står det skrivet:

“Om jag inte bland dem hade gjort sådana gärningar som ingen annan har gjort, så skulle de inte ha synd. Men nu har de sett dem och har hatat både mig och min Fader.” (SFB)

På samma sätt som Moshé blev sänd för att göra ovanliga under för att kunna konfrontera den onde och befria folket, har Messias Jeshua kommit med himmelens hela kraft för att förstöra satans verk och befria Israels folk och hela världen från konsekvenserna av syndens slaveri.

10) Moshé talade HaShems ord

I 2 Mosebok 4:12b står det skrivet:

“Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga.” (SFB)

Moshé var profeten nummer ett i Israel. Ingen har skrivit så många ord från HaShem som han. Genom hans tjänst har uppenbarelsen av Torán kommit till oss på ett underbart sätt. Och med sitt liv gav Messias oss den högsta uppenbarelsen av den Eviges Torá, som det står skrivet i Matteus 5:17-18:

“Tro inte att jag har kommit för att upphäva Torán eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav inte en prick i Torán förgå, förrän allt har uppfyllts.” (SFB reviderad)

Ordet “Torá” syftar i detta sammanhang till de fem Moseböckerna. Messias kom inte för att upphäva något av det som Moshé har skrivet, utan tvärt om, bekräfta det och leva det på ett fullkomligt sätt. Ordet ”uppfylla” är i detta sammanhang en rabbinsk term som har att göra med att rätt tillämpa buden. Att uppfylla betyder absolut inte att avsluta eller ta bort, utan att föra fram något till dess fullödiga praktiska tillämpning i det dagliga livet.

På samma sätt som Moshé kom som en profet för att ge oss Torán, kom Guds Son som den utlovade profeten för att på ett fullständigt sätt tala om för oss vad som fanns i Faderns hjärta när Torán blev given, som det står skrivet i Hebreerbrevet 1:1-2:

“Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen.” (SFB reviderad)

11) Moshé kallas för Gud

I 2 Mosebok 4:16b står det skrivet:

”Och du skall vara Gud (Elohim) för honom.” (Egen översättning)

Moshé kallas i Skrifterna för Elohim. Det är exakt samma ord som används för Skaparen i 1 Mosebok 1:1. Gud är det vanligaste ordet i Skrifterna för “Gud”, och används i första hand om Skaparen, men också om änglarna. Ett par gånger används det om människor, i 2 Mosebok 4:16; 7:1 (Moshé), och i 2 Mosebok 22:8-9, där det ofta översätts som ”domare”, och som syftar på domarna i Israel. Titeln Gud har att göra med kraft, makt, auktoritet och dom, och vi ser här hur Fadern delegerar sin auktoritet både till änglar och människor. På så sätt blir Moshé kallad för ”Gud”, för den delegerade auktoritet som han fick.

I 2 Mosebok 7:1 står det skrivet:

“Jag har satt dig att vara Gud (Elohim) för Farao.” (Egen översättning)

På samma sätt som Moshé fick delegerad auktoritet att fungera i stället för Gud på jorden, har Jeshua fått makten att kallas för Gud som det står skrivet i Johannes 1:1:

“Och Ordet var Gud (högsta domaren)”

I Filipperbrevet 2:9 står det skrivet:

“Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom Namnet över alla namn” (SFB)

Jeshua har fått ett namn som är över alla andra namn. Det innebär följaktligen att han inte hade det innan, eller att han har det i sig själv.

I Hebreerbrevet 1:8a står det skrivet:

“Men om Sonen säger han: Gud, din tron står i evigheters evighet...” (SFB) 

Det finns många fler områden i Moshés liv som vi skulle kunna lyfta fram som skuggbilder av Messias, men vi skall stanna här med Jeshuas ord i Johannes 5:39, 46 som lyder:

“Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig... Om ni trodde Moshé, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (SFB reviderad)

18:20 “Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn vad jag inte har befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö.” (SFB) – Om någon försöker profetera och i sin häftighet, eller känslosvall, säger ett enda ord som den Evige inte har sagt, är han skyldig till döden. Allvaret i denna synd är jämförbar med mord, avgudadyrkan, äktenskapsbrott och hädelse. Profetia är inte att leka med, eller ett sätt att manipulera med eller skapa en andlig atmosfär i mötena. Det är lätt att förväxla mänskligt känslorus med himmelsk inspiration. Vi behöver den andliga manifestationen av att skilja mellan andar för att veta varifrån inspirationen kommer i de profetior som uttalas.

De visa i Israel har inte kunnat fastställa en stabil grund som man kan utgå från för att kunna utvärdera om en profetia som uttalas är sann eller falsk. En falsk profetia kan låta likadant som en sann. Ibland kan den bara bedömas av intuitionen hos en annan profet.

Rashí nämner tre typer av personer som bör avrättas av människor: den som profeterar det som han inte hörde från Gud, den som profeterar det som inte sades till honom, utan till hans kompanjon, och den som profeterar i avgudarnas namn. Men den som håller inne en profetia, den som bryter mot en profets ord och den som bryter mot sina egna profetiska ord, kommer himlen att se till att han dödas, som det är sagt: “Jag skall själv utkräva det av honom.”, jfr. v. 19.

18:21-22 “Och om du tänker i ditt hjärta: Hur skall vi känna igen det ord som HaShem inte har talat? så vet: När profeten talar i HaShems namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HaShem inte har talat. I sin förmätenhet har profeten talat. Du skall inte vara rädd för honom.” (SFB reviderad) – Torán varnar och säger att om de profetiska orden inte uppfylls är de falska. Det gäller bara för ord som talar om framtiden eller gör anspråk på att uppenbara hemligheter. Tiden kommer att visa om dessa ord var falska eller sanna, jfr. Jeremia 28. Hur vackra de falska profetiorna än är, kommer de ändå att göra så att folket litar på lögnen och gör uppror mot HaShems plan. Falska profetior är besmittade av lögnens ande. Dessutom finns det profetior som ges genom onda andar som säger sanningen, men som förmedlar en annan ande. Vi har ett exempel i Apostlagärningarna 16:16ss.

19:8-9 “När HaShem, din Gud, utvidgar ditt område… då skall du lägga tre städer till dessa tre.” (SFB reviderad) – Enligt Rashí, handlar det här om keniternas, keniziternas, kadmonéernas områden, jfr. 1 Mosebok 15:19, som senare blev Ammon, Edom och Moav. När detta ord därför kommer att uppfyllas blir det totalt nio fristäder.

Sjätte aliján, 19:14 – 20:9

19:14 “Du skall inte flytta din nästas råmärke, som förfäderna satt upp i den arvedel du får i det land som HaShem, din Gud, ger dig till besittning.” (SFB reviderad) – Detta syftar till de gränser som stakades ut i Israels land när det fördelades mellan de olika stammarna och familjerna, efter att det erövrats. Man kan än idag se dessa råmärken i Jehudás bergsbygd utanför Jerushalajim. Dessa stenar, som bildar gränser mellan de olika arvslotterna som fördelades av Jehoshua, har legat där i mer än 3000 år!

19:18-20 “Och domarna skall noga undersöka saken. Om vittnet visar sig vara ett falskt vittne som burit falskt vittnesbörd mot sin broder, skall ni låta detsamma drabba vittnet som han hade tänkt för sin broder. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. Det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall aldrig mer göra något sådant ont hos dig.” (SFB reviderad) – Här ser vi allvaret i att ge falskt vittnesbörd och att ljuga. Det motiv som finns i en person som vittnar falskt ses i himlen som ett brott och måste dömas för att folket skall frukta och inte göra om en sådan ondska.

20:2 “När ni står beredda att gå till strid, skall prästen träda fram och tala till folket.” (SFB) – Krigen i Israel är andliga. Om soldaterna i armén brister i förtröstan på den Evige kan de inte stå emot sina fiender. Därför har prästen en viktig uppgift till att uppmuntra och bygga upp tron hos soldaterna.

20:5 “Och poliserna skall säga till folket: "Om någon har byggt sig ett nytt hus men ännu inte invigt det, må han vända tillbaka hem så att inte en annan kommer och inviger det, om han själv faller i striden.” (SFB reviderad) – Poliserna har här uppgiften att ta tag i sociala angelägenheter. De tre saker som nämns, ett hus, en vingård och en hustru, representerar det naturliga livets lyckligaste tillfällen. För att en israelitisk soldat inte skall förlora möjligheten att njuta av dessa tillfällen kan han inte göra en viss militärtjänst så länge han är inblandad i något av dem.

De tre saker som här förekommer står i naturlig ordning. Först bör mannen ha ett hus och ett arbete och sedan är han kapabel att gifta sig. När människan skapades, gav HaShem henne först ett hus, en trädgård, sedan ett arbete, trädgårdsskötseln, och sedan en fru. När en människa blir förbannad påverkas först relationen med hustrun, sedan huset och sist arbetslivet, jfr. 5 Mosebok 28:30. Maimónides skriver i sin bok Mishné Torá:

“Personer med sunt förnuft har som vana att se till att mannen först ser till att han får ett arbete som han kan försörja sig med, därefter bygger han ett hus och slutligen trolovar sig med en kvinna, som det står skrivet: ”planterat en vingård, byggt ett hus och sedan trolovat sig med en kvinna”.

Bruden presenteras i Skrifterna med dessa tre termer, hus, vingård och kvinna.

20:8 “Vidare skall poliserna säga till folket: "Om någon är rädd och har ett modlöst hjärta, må han vända tillbaka hem så att inte också hans bröders hjärtan blir lika modlösa som hans eget.”” (SFB reviderad) – Israels krig är troskrig inför den Evige, och tron får inte plats i den som har fruktan. Tro är motsats till förtröstan. Därför fick inte de räddhågsna vara med i Israels armé för att deras otro inte skulle skada kamraternas tro.

20:9 “När poliserna har avslutat sitt tal till folket, skall befälhavare över hären tillsättas och dessa skall gå i spetsen för folket.” (SFB reviderad) – Befälhavarna är ledare i krig. Prästen, v. 2, representerar det religiösa livet, poliserna, v. 5, representerar det sociala livet, och befälhavarna representerar försvaret.

Det finns tre olika krig i Israel:[14]

1.      Mitsvá-krig – mot de sju folken och mot Amalek, som den Evige befallde.

2.      Nationellt försvarskrig – mot de fiender som kommer för att attackera.

3.      Ha-reshut-krig – mot omliggande folk för att utöka Israels gränser.

Den sista typen av krig måste få sitt bifall från stora rådet, medan kungen hade rätt att börja de två första.

Sjunde aliján, 20:10 – 21:9

20:18 “för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot HaShem, er Gud” (SFB reviderad) – Detta är anledningen till att man var tvungen att förstöra landets sju nationer. Deras avgudadyrkan hade kommit till en så hög nivå av besmittelse så att det var nödvändigt att ta dessa drastiska åtgärder och utrota dem från jorden. Anledningen till dessa krig var inte hat, eller rasism eller religiös iver, utan Israels och andra folks överlevnad.

21:1  “Om man i det land som HaShem, din Gud, ger dig till besittning påträffar en ihjälslagen människa liggande på marken och man inte vet vem som har dödat honom.” (SFB reviderad) – Här ser vi vikten som HaShem lägger vid utgjutande av oskyldigt blod. Ett mord är något mycket allvarligt. En nyhet om en enda människas våldsamma död bör skaka om våra själar. Den juridiska process som här blir befalld har som avsikt att se till att detta blod inte drar förbannelse över landet och folket. Om det är något som drar förbannelse över ett folk och över ett land, är det utgjutande av oskyldigt blod. HaShem anser det som mycket allvarligt. Därför är det också mycket allvarligt för oss.

21:2  “skall dina äldste och dina domare gå ut och mäta avståndet från den ihjälslagne till de städer som ligger runt omkring.” (SFB) – Enligt Rashí, syftar här uttrycket ”dina äldste” till stora rådet i Jerushalajim.

21:8 “"Förlåt ditt folk Israel, som du har friköpt, HaShem, och låt inte oskyldigt blod komma över ditt folk Israel.” Därmed får de försoning för denna blodskuld.” (SFB reviderad) – Detta lär oss att det finns kollektiv synd. Här ber man om förlåtelse för den kollektiva synden som ligger över folket när en människa har begått detta fruktansvärda brott. De äldste och leviterna representerar hela folket och därför kan de be om förlåtelse för denna synd i hela folkets namn, för att syndens konsekvenser inte skall komma över alla. Skulden blir förlåten när man inte vet vem som orsakat döden, när man bekänner och erkänner brottet och ledarnas oskuld, och när man samtidigt offrar en ung kviga som måste dö i stället för den skyldige på en vildvuxen plats där ingen har brukat marken. Det oskyldiga djuret måste dö i stället för den skyldige för att HaShem inte skall utgjuta sin vrede över nationen.

I 1 Mosebok 9:5 står det skrivet:

“Och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av brodern till alla människor skall jag utkräva människans liv.” (SFB reviderad)

Djuren kan representera människorna och dö i stället för dem för att man skall få förlåtelse. Men dessa djur kan inte ersätta människan fullständigt, utan är bara en skugga av ”brodern till alla människor” som var tvungen att dö i vårt ställe för att vi skulle få evig förlåtelse för synderna.

Välsignad vare den Evige för den brodern!

I denna parashá finner vi buden 491 – 531 av de 613:

491. Påbud om att utnämna domare och poliser i varje judiskt samhälle, 5 Mosebok 16:18.

492. Påbud om att alltid lyda sanhedrin, 5 Mosebok 17:10.

493. Påbud om att utnämna en kung över Israel, 5 Mosebok 17:15.

494. Påbud för kungen om att skriva en Torárulle (Sefer Torá) för sig själv, mer än andra judar, 5 Mosebok 17:18.

495. Påbud om att ge prästen bogen, käkstyckena och magen av ett offer, 5 Mosebok 18:3.

496. Påbud om att ge trumá gedolá, 5 Mosebok 18:4.

497. Påbud om att ge prästen det första av ullen, 5 Mosebok 18:4.

498. Påbud för prästerna att turas om i tjänstgöringen i templet, och tillsammans under högtiderna, 5 Mosebok 18:6-8.

499. Påbud om att lyssna till alla profeter som inte ändrar på Toráns bud, 5 Mosebok 18:15.

500. Påbud om att utnämna sex fristäder, 5 Mosebok 19:3.

501. Påbud om att göra med sammansvärjande vittnen (edim zomemim) i enlighet med det som de hade sammansvurit för att göra mot någon annan, 5 Mosebok 19:19.

502. Påbud om att smörja en kohen för krig, 5 Mosebok 20:5-7.

503. Påbud om att handla i ett eventuellt krig enligt det som Torán stadgar, 5 Mosebok 20:10.

504. Påbud om att hugga halsen av en kviga i en vildvuxen dal, 5 Mosebok 21:4.

505. Förbud mot att plantera träd i templet, 5 Mosebok 16:21.

506. Förbud mot att resa upp en avgudastod, 5 Mosebok 16:22.

507. Förbud mot att offra ett djur med tillfälligt lyte, 5 Mosebok 17:1.

508. Förbud mot att vara olydig mot sanhedrin, 5 Mosebok 17:11.

509. Förbud mot att tillsätta en kung som inte är jude, 5 Mosebok 17:15.

510. Förbud för en kung att skaffa för många hästar, 5 Mosebok 17:16.

511. Förbud mot att någon gång bosätta sig i Egypten, 5 Mosebok 17:16.

512. Förbud för kungen att ha för många fruar, 5 Mosebok 17:17.

513. Förbud för kungen att samla för mycket guld och silver, utan bara det som han behöver, 5 Mosebok 17:17.

514. Förbud för leviterna att äga territoriell mark i Israels Land, 5 Mosebok 18:1.

515. Förbud för Levis stam att ta krigsbyte när de intar Israels Land, 5 Mosebok 18:1.

516. Förbud mot att praktisera spådom, 5 Mosebok 18:10.

517. Förbud mot att praktisera häxeri, 5 Mosebok 18:10.

518. Förbud mot att anställa trollkarlar, 5 Mosebok 18:10-11.

519. Förbud mot att söka råd hos en Ov-spiritist, 5 Mosebok 18:10-11.

520. Förbud mot att söka råd hos en Jidoní-spiritist, 5 Mosebok 18:10-11.

521. Förbud mot att söka råd hos en död, 5 Mosebok 18:10-11.

522. Förbud mot att profetera falskt, 5 Mosebok 18:20.

523. Förbud mot att profetera i en avguds namn, 5 Mosebok 18:20.

524. Förbud mot att låta bli att avrätta en falsk profet och att frukta för honom, 5 Mosebok 18:22.

525. Förbud mot att flytta på råmärken som finns mellan egen mark och någon annans, 5 Mosebok 19:14.

526. Förbud mot att döma med ett enda vittne, 5 Mosebok 19:15.

527. Förbud mot att ha förbarmande med en person som orsakar monetära skador, 5 Mosebok 19:21.

528. Förbud mot att frukta fienden i striden, 5 Mosebok 20:1.

529. Förbud mot att låta Kenáans invånare leva, 5 Mosebok 20:16.

530. Förbud mot att i krig hugga ner träden runt en stad, 5 Mosebok 20:19.

531. Förbud mot att tröska eller plantera i en vildvuxen dal där en kviga blivit halshuggen, 5 Mosebok 21:4.